lördag, januari 24, 2009

Recension: Cut And Run (1985)


Jag tycker att Cut And Run är en lite orättvist undanskuffad Ruggero Deodato-rulle, den är känns kanske lite för mycket mainstream för den smala massan av genrefans, men bjuder på mer gore än vanligt andra filmer i denna genren. Storyn är egentligen ganska komplex, även om b-filmens konventationer naturligtvis hindrar den från att visa detta allt för mycket. Lisa Blount spelar en ung energisk reporter som under ett uppdrag om narkotikasmuggling upptäcker att militären Brian Horne (Richard Lynch), tidigare hantlangare åt Jim Jones i Jonestown, verkar leva och frodas ute i Amazonas någonstans. Samtidigt upptäcker hon också att en av hennes chefers son, som antogs vara död, också verkar befinna sig tillsammans med Horne.

De beger sig ut i djungeln och hamnar rakt i efterdyningarna av en mycket blodig massaker, och det dröjer inte länge förrän de är strandsatta långt ute i djungeln...

Det känns inte lönt att återberätta allt för mycket av handlingen, mest för att den faktiskt är ganska omväxlande och bjuder på så många intressanta karaktärer. Pengar känns det som om det funnits i bakgrunden då den har samma feta look som mer erkända filmer från samma tid, och det är en högklassig - men kanske lite opersonlig - produkt som Deodato levererar.

Förutom den ljuvliga miljön, tätvuxen djungel, bruna floder med farliga djur i, vackra flygbilder över landskapet och genomtänkt foto och regi så finns det massor av positiva saker att säga om skådisarna och givetvis, goret!

Lisa Blount verkar inte många gilla, men jag tycker hon gör en bra roll och har bra kemi med sin medhjälte kameramannen Mark Ludman (Leonard Mann). I mindre roller syns en full Richard Bright (som lyckades dö 2006 genom att bli påkörd av en sightseeingbuss i New York) och en näst intill mekaniskt agerande Karen Black (som här börjar se riktigt märklig ut). Eriq La Salle gör en schyst pimp, Gabriele Tinti en sleazig knarkhenchman i djungeln, John Steiner som en hysteriskt elak knarkkung vid namn Vlado... men bäst är givetvis Richard Lynch och Michael Berryman. Lynch är riktigt cool, och riktigt intensiv som Horne och bidrar till ett strålande och orginellt slut. Berryman gör en av sina mest brutala roller och är stenhård med bar överkropp, läderbyxor, machete och ett ansikte som endast en mor skulle kunna älska. Han är dessutom vansinnigt kobent.

På gore-fronten är det också hejdlöst, om än inte än i några enorma mängder. Inte mindre än två grafiska halshuggningar, två maguppsprättningar, spetsningar, en finfin ituslitning, ett urgröpt spädbarn, blodiga squibs, ruttna lik och mycket annat smått och gott. Dessutom är det ganska välgjort också.

Jag måste också nämna att den har ett schyst synthigt soundtrack av Simonetti.

Cut And Run är inget mästerverk, men det är mycket bra och otroligt sadistisk underhållning med massor av bra och coola skådespelare. Har sett den många gånger och kommer att se den många gånger till.