onsdag, januari 07, 2009

Recension: Deluge (1933)


Av någon anledning tror folk att stora påkostade Hollywood-filmer med tunn handling och specialeffekter i huvudrollen är något nytt påfund, men det har givetvis funnit enda sedan filmens begynnelse. Trettiotalet är ett av de mest kreativa och tokiga filmårtionden som funnits, och där satsade man stort på spektakelfilm med effekter, sex och big time melodrama! Deluge var länge en försvunnit film, men 1981 så hittade man en kopia i Italien - dubbad till italienska givetvis - och den har vad jag vet aldrig blivit vettigt distribuerad. Så man kan väl säga att den är försvunnen från publikens medvetande hur som helst. Men nu har jag sett den i alla fall, och det är det som räknas.

Världen är i panik. Jordbävningar, stormar och översvämningar (som vi först bara får höra om i andra hand) slår ut jorden, en del efter en annan. Vi får följa några karaktärer, en berömd simmerska, en advokat och hans familj. Samt givetvis ett antal olika vetenskapliga institutioner som övervakar händelseförloppet. Till slut når katastroferna New York och raderar stan från jordens yta!

Kvar blir några människor som försöker överleva. Advokaten har tappat bort sin familj och simmerskan hålls fången hos ett par våldtäktsbenägna män. Hon lyckas fly, simmar i sjutton timmar och hamnar hos advokaten i hans lilla stuga. Där blir det en liten romans - men vad han inte vet är att hans fru och barn är räddade! Komplicerat! Samtidigt härjar Bellamy-gänget i trakterna, våldtar och plundrar...



Deluge lider av samma problem som The Day After Tomorrow - fantastisk inledning och sedan är resten relativt trist såpa med undergångsvibbar. Jag har aldrig sett en sådan aggressiv destruktion av en stad i någon film. Vi får inte se så mycket av människornas öden i tumultet, men själva staden bokstavligen slits i stycken av jordbävningar och flodvågor. Det är fantastiska miniatyreffekter och det ser faktiskt riktigt bra ut. En bra övning för den kommande San Francisco, 1936 års extremt spektakulära blockbuster om en jordbävning som smular sönder ovan nämnda stad.



Det roliga med intrigerna efter katastrofen är naturligtvis att det så väl speglar den tidens moral och kultur. De enda två svarta karaktärerna sitter och är lata och längtar efter en riktig soffa, kvinnorna är tuffa, men viker sig så fort det kommer en charmig man i närheten. Bara det att advokatens fru så lätt accepterar att hennes man hittat en ny kärlek är komiskt - och ännu roligare när han förklarar att han älskar dom lika mycket. Detta plus antydningar om våldtäkter och sexmord är vågat, och Hays-koden hade knappast godkänt detta när den antogs några år senare.

För säkerhets skull så har dock producenterna lagt till en text i början som försäkrar att detta bara är en ren fantasi och att Gud har lovat att det aldrig kommer att ske en syndaflod igen. Det känns tryggt.

Fantastiska katastrofscener, men i övrigt ganska dålig. Men helt klart ett intressant barn av sin tid.

Som avslutning så hittade jag denna fina svenska poster.