måndag, januari 19, 2009

Recension: Demonic Toys (1992)


Det har varit alldeles för lite Charles Band på den här bloggen - på gott och ont givetvis. Men Demonic Toys är en liten guilty pleasure, trots att den saknar all form av orginalitet.

En kvinnlig snut får sin kille, och polispartner, skjuten vid en uppgörelse och följer skurkarna in i en lagerlokal fylld med leksaker. En av skurkarna blöder kraftigt och kravlar rakt över några sprickor i golvet som leder rakt ner till en begravd demon-baby! Blodet väcker demonen till liv och vips så har vi en väldigt liten armé av mördarleksaker på jakt efter nya offer. Vi har en baby-docka med väldigt grovt språk, en jack-in-the-box som också har en grön demonsvans, en leksaksrobot och en teddybjörn! Sedan blir det lite gore, lite jakter, lite tokigheter. Precis som det brukar vara i en film producerad av Charles Band.

Manuset skrevs faktiskt av den numera erkända manusgurun David S. Goyer och även om det är fullt av klyschor så är det i alla fall hyfsat fartfyllt och med få döda punkter. Dockorna är för det mesta groteska handdockor (designade av John Carl Buechler) som gärna biter folk i ansiktet och i halsen, men det bjuds även på en utmärkt stop-motion sekvens av geniet Dave Allen. Inte illa.

Det är väl egentligen inte så mycket att skriva om. Helt okey film med mördarleksaker, gott humör hela vägen och inget att skriva hem till mormor om direkt. Så take or leave it.