söndag, januari 04, 2009

Recension: Flaenset (1999)


Flaenset kom 1999 och blev liksom många andra skandinaviska genre-försök djupt sågat och allmänt hånat. Vilket i detta fallet är väldigt orättvist, eftersom det är en dansk exploitationrulle med arthouse-vibbar som garanterat håller högre klass än vad det verkar först.

Jan (Thomas Bo Larsen) kommer hem en dag och finner att hans fru knullar med en annan man. Han får ett knäpp, börjar kräkas och bestämmer sig för att döda allt han ser runt omkring sig. Först så ger han sig efter älskaren med en trädgårdsräfsa, på en mörk regnig väg. Där lär han också känna en ung kvinnlig liftare som först grips av panik, men sedan sugs in i hans mörka spel.

Han tar med sig henne hem, och där väntar, fortfarande den av det tidigare samlaget utmattade, frun…

Ja, vad ska man säga? Detta är en oerhört välgjord indie-film. Troligen skjuten på digi-beta (nån kanske vet?) och oerhört proffsig och stabil. Till skillnad från andra genrefilmer i skandinavien så har vi här ett gäng oerhört karismatiska och duktiga proffs som ger en väldig tyngd till historian, som i sin enkelhet och primitivitet blir riktigt engagerande. Thomas Bo Larsen gör en dunderinsats, men gränsar till överspeleri ett par gånger, men det gör inte ett skit. Trots att hans plötsliga vändning från mustig mes-make till blodig brutal-buse så köper man karaktären ganska bra ändå. Josephine som spelar den unga lifterskan har ett tungt jobb där hon antingen bevittnar eller utför mord, blir våldtagen eller slagen, samtidigt som hon ska hålla karaktären ovanför den klassiska scream-queen stereotypen. Riktigt imponerande.

I övrigt så är det främst sköne Jens Okking (som spelar t ex Bulder i Von Triers Riket) som småkonstig polis på våldtäktshumör som briljerar i sin cameo. Övriga roller klarar sig bättre än väl och det är en fröjd att se.

Det som gör filmen riktigt obehaglig är att det inte finns mycket spärrar. Det mesta sker utan att filmskaparna har satt upp en klar gräns där det är dags att bryta. Morden och våldet är alltid utdraget och istället för ett knivhugg så blir det femton-sexton stycken. Allt visas inte i bild, men det är ständigt blodigt och brutalt. På nåt sätt så fick filmen mig att få en läskig ångestklump i bröstet. Kanske för att den var så kall, cynisk och hyfsat humorlös (vilket bara är en styrka). Men det kanske bara är jag som är känslig.

Flaenset finns på dansk lågprisutgåva. I orginalratio (dock ej anamorfisk), kommentarspår, trailers och stillbilder. Rekommenderar varmt till dom som vill se lite dansk värstingfilm på indie-nivå, långt ifrån lagom och barntillåtet.