fredag, januari 09, 2009

Recension: Ghosthouse (1988)


Det sägs att Umberto Lenzi inte gillar att regissera skräckfilm, och det kan kanske stämma. Hans actionfilmer är oftast betydligt mer inspirerade och bättre. Ghosthouse är en av hans mer jämna skräckisar och den har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

Via kortvågsradio (eller vad det nu är?) så spelar Paul (Greg Scott) in ett mystiskt meddelande och konstig kuslig musik. Han och flickvännen Martha (Lara Wendel) lyckas på något sätt spåra vart den här sändningen kommer ifrån och beger sig dit.

De kommer till ett hus där redan några andra unga åttiotals-ungdomar befinner sig. Huset har en historia av ond bråd död och det verkar vara kopplat till en bisarr clown-docka som dottern i huset ägde en gång.

Men det är inte bara övernaturligheter som är farliga, utan även Valkos (Donald O'Brien), en psykiskt störd vaktmästare som är hyrd av myndigheterna att se efter huset. Han är allmänt mordisk, och snart börjar kropparna falla - både av spökerier och av ett gammalt hederligt psyko!

Ghosthouse är en ganska platt film, rent visuellt. TV-mässig, men lever på en förvirrad men ändå ganska bra berättad handling där fokusen ligger på spökerier och långsamma kameraåkningar. Lenzi kör på relativt bra med goret, och det första vi får se är hans traditionella yxa i bakhuvudet som han har haft med i nästan varenda skräckfilm jag sett av honom. Jag antar att det är en enkel effekt att göra.

Det finns ingen känsla av slarv i alla fall och alla bilder känns hyfsat genomtänkta och man har kostat på sig en del mer spektakulära saker, som när golvet brister och avslöjar en pool av bubblande syra (även om det mer påminner om kokande mjölk) och en helt ologisk giljotin som är fäst i vindstaket.

Logik och dialog är alltså inte filmens starka sida, men har bra stämning trots allt. Filmen släpptes som La Casa 3 (dvs Evil Dead 3) i Italien vilket bidrog till dess framgång. Om man tittar noga så känner man också igen huset i filmen, vilket är samma hus (exteriörer alltså) som Fulci använde i House By The Cemetery.