lördag, januari 17, 2009

Recension: Mannen på taket (1976)


Jag har också femmor, filmer som jag kan se om och om igen och som är perfekta i sitt utförande. Bo Widerbergs Mannen På Taket har varit en favorit sedan jag såg den för första gången som tonåring och jag har kanske sett den ett tiotal gånger sedan dess. Den är både väldigt svensk som väldigt osvensk och det senare visar Widerberg genom att ge oss en av de mest brutala öppningscenerna i svensk filmhistoria, där mördaren helt enkelt hugger sitt offer till döds med en bajonett. Det är en scen som ekar skräckfilm, giallo, realism och orginalitet. Utförandet där offret märker hur skuggorna faller annorlunda i taket är genial.

Sedan så blir det klassisk, enormt torr, polisutredning i nära på femtio minuter innan den stora finalen. Men man fångas ändå av utredningen, av den sömnige Rönn, av den uttråkade Beck och den yngre och kaxigare Kollberg. Det är en utmärkt trio av karaktärer som aldrig riktigt har överträffats i de andra Beck-rullarna. Gunvald Larssons karaktär är ganska liten, och får mer utrymmet på slutet, så han hamnar nästan hela tiden i bakgrunden.

Att Widerberg har använt sig av riktiga människor, det vill säga riktiga poliser, sjukhusanställda, människor direkt från gatan och allt i sina riktiga miljöer utan kulisser eller något större arbete när det gäller scenografi gör också sitt. Det ser enormt realistiskt ut och borta är den där avskyvärda reklamfilmskänslan som omger Peter Haber-rullarna. Är har vi fula möbler i fula lokaler och det är verkligen så det ser ut. Eftersom filmen för fram en del ganska allvarlig kritik mot poliskåren och "kamratandan" så är det förvånande att polisen ställde upp med all personal och utrustning, men det verkar som om rollsättningen av Carl-Gustaf Lindstedt som Beck gjorde susen. Alla älskade Carl-Gustaf och att se honom som polis måste ha varit intressant.

Egentligen är det helt absurt att sätta Carl-Gustaf som Beck, men det är ett genialt drag och jag anser personligen inte att det finns en bättre Beck. Han andas uttråkad och ganska nollställd polisveteran som verkar ha förlorat det där som lockade honom till kåren i början, något har får igen i slutet är han börjar inse vad som hänt och sätter sitt eget liv i fara.

Finalen, runt Odenplan och vid Eastmaninstitutet är spänning till perfektion. Hur Widerberg lyckades få ihop det vet jag inte, men det måste ha varit som ett gigantiskt levande pussel där han och hans team sprang och flög omkring med skådisar och teknik för att kunna fånga allt på bild. Kaoset i den delen av staden var äkta och det syns, och det är förbannat bra. När helikoptern krashar på Odenplan så ska ni hålla koll på en pojke som förekommer i närbild två gånger precis när krashen sker. Det är Anders Hellquist som senare blev b-actionhjälte hos Mats-Helge Olsson!

Alla skådisar är bra, förutom några mindre kameravana i mindre roller, men en som verkligen tävlar med Carl-Gustaf i äktehet är en annan komiker, Gus Dahlström, som spelar mördarens far. Det är som om man får rysningar. Uppenbarligen arbetade Widerberg inte speciellt mycket med repetitioner framför kameran eftersom han ville få skådisarna att bete sig mer naturligt framför kameran, utan att ha möjlighet att tänka igenom sina insatser allt för mycket. Birgitta Valberg, som spelar det första offrets fru, berättar detta och hur hon som dramatenskådisar var chockad över tilltaget. Men hon förstod senare hur bra det var för karaktären och att det faktiskt tog bort en hel del av hennes teatermanér.

Under 2008 så var jag och Gregory och tog lite bilder runt Eastman-institutet, dessa och lite text kan ni ser här.

I alla fall en film jag aldrig tröttnar på. Ett mästerverk.