onsdag, januari 14, 2009

Recension: The Most Dangerous Game (1932)


Till Max Steiners melodramatiska musik så får vi följa en olycksalig båtkryssning som utmynnar i total katastrof med endast en överlevande, den berömde jägaren ”Bob”. Han simmar i land, efter att kaptenen blivit uppäten av en haj och hamnar på en mystisk djungelö där den bisarre pipskäggsbeklädde ryssen Zaroff regerar med sin arme av skäggiga kosacker. Jepp, vi snackar The Most Dangerous Game!

Bob träffar på två andra överlevanden som också fått söka skydd i Zaroffs borg, den vackra Eve och hennes tokrolige, halvalkoholiserade bror Martin. Men det dröjer inte länge förrän Bob inser att det inte står rätt till, det visar sig att både han och dem två andra har blivit ditlurade för att bli jagade till döds. Den svinrike och galna Zaroff har nämligen tröttnat på att jaga vanliga djur och vill jaga det farligaste vilddjuret på jorden: människan.

Efter att Martin blivit jagad och dödad så finns det bara en chans att överleva för Bob och Eve, nämligen att bli jagade själv. Klarar de sig undan till en viss tid så blir de fria och får lämna ön, men blir dem dödade så får dem finna sig att få huvudet avskuret och hamna i Zaroffs makabra troférum!

Detta mina damer och herrar vill jag påstå är den moderna actionfilmens födelse. Där var här, och i viss mån i samma gängs nästföljande film King Kong, som sterotyper sattes och man visade att det fanns inga gränser för vad man fick visa på film.

Ja, ni känner säkert igen historien svagt. Denna film, som bygger på en utmärkt novell av Richard Connell, har inte mindre än 14 gånger nytolkats av nya regissörer och ny cast, fast med samma orginalidé: människojakt. Faktum är att det enda decenniet utan en nyversion är just tillsvidare 2010-talet – så jag hoppas verkligen att vi får se den sedan. Av dem andra nyinspelningarna som kan vara värld att nämnas så är väl den australiensiska Blood Camp Thatcher den som har fått mest uppmärksamhet i genrekretsar, medan alldeles utmärkta versioner som Surviving the game (Ernest Dickerson, 1994) och John Woos stråkade USA-debut Hard Target (1993) gått relativt tyst förbi, kanske just bara för att det är Ice-T respektive Van Damme i huvudrollerna?

Men detta är en sådan där tidlös historia, fylld med metaforer om människans grymhet både mot sig själv och naturen, och det är inte förvånande att en film från 1932 faktiskt håller så utmärkt än idag. Ernest B. Shoedshack och Merian C. Cooper insåg tidigt värdet av bra kommersiell film och brassade på med allt dem hade för att publiken skulle få en unik upplevelse, något som definitivt märks i King Kong (där vi bjuds på allt från sönderstampade infödingar, splattriga orm-effekter, katastrofscener och en kåt jätteapa). Man har haft betydligt mindre budget i The Most Dangerous Game, men i och med att man spelade in i samma studio som King Kong (mer eller mindre samtidigt också) samt använde sig av större delen av cast och crew från ap-rullen så fick man ner kostnaderna betydligt.

Klippteknisk är den väldigt intensiv och man sparar inte på grymma detaljer som sjömän som hamnar framför het ånga osv osv (tänk på att detta var 1932) och en direkt tydlig sexuell laddning mellan dåtidens sexobjekt Joel McCrea och Fay Wray. Vågat helt enkelt, något som dagens svenska filmskapare borde ta lärdom av. Den med mest modern skådespelarstil är nog McCrea, som är riktigt övertygande som en helylle-kille som inte är rädd för att ta till våld för att försvara sig själv och nära och kära. Fay Wray, lika söt och tindrande som vanligt, fungerar utmärkt, men hon känns lite onödig faktiskt. Här blir hon mer en ”vanlig” kvinna i nöd, medan karaktären i King Kong fick mer utrymme och personlighet. Leslie Banks som spelar den onde Zaroff är en fröjd för öga och öra. Även han spelar över å det grövsta, men det fungerar så bra. Kanske är det något med hans märkliga utstrålning, stora rullande ögon och listiga pipskägg som gör det. Men det är perfekt och ingen hade gjort det bättre. Hade denna filmen gjorts idag så hade vi garanterat sett Gary Oldman i den rollen.

Hur står sig actionscenerna mot dagens filmer då? Ja, det går givetvis inte att jämföra, men den mest härdade och fördomsfria filmtittaren ser direkt att man har tänjt på gränserna rejält (den blev för övrigt förbjuden i Sverige på den tiden). Den inledande båtolyckan är riktigt imponerande och känns väldigt bred och maffig. Sedan rör det sig med om jaktscener, skottlossning och dödsfällor i djungeln, vilka alla fungerar perfekt. Min favorit scen är nog den slutgiltiga fighten mellan McCrea och Banks där dem pucklar på varandra å det grövsta inne på slottet. Det är nästan Buster Keaton-kvalitet på vissa av fallen och stuntsen och det blir riktigt intensivt. Givetvis har man, på grund av att det är stuntmän, filmat på säkert avstånd för att inte avslöja dubletterna, men det ger bara en bättre bild av slagsmålet och hur jäkla ont det ser ut att vara ibland.

Jag vill också rekommendera Max Steiners musik som typiskt honom är som hämtad från en tecknad film, väldigt övertydligt och mycket illustrerande. Detta fungerar väldigt bra till handlingen och det visuella, precis på samma sätt som i King Kong.

Sedan jag var fem-sex år så har jag blivit matat med trettiotalsfilm. På en nyårsafton i början av åttiotalet såg jag King Kong och sedan dess är det kört. När jag nu nyligen fått tillfälle att se The Most Dangerous Game så har mitt intresse förnyats och jag vill verkligen få folk att inse att varje film har en given plats i filmhistorien, oavsett den är från trettiotalet och i svart-vitt eller om det är den senaste Hollywood-blockbustern. Allt finns där av någon anledning och denna film fanns för att ge mig, och många många fler, sextiotvå minuter och välsnidad, professionell våldsunderhållning.