söndag, januari 25, 2009

Recension: The Serpent and the Rainbow (1988)


Elm Street och The Hills i all ära, men The Serpent And The Rainbow är fan i mig Wes Cravens bästa film - och då tycker jag till och med Shocker och The People Under the Stairs är utmärkta filmer. Men Serpent har det där lilla extra, en - till att börja med i alla fall - ruggig realism och bra skådisar som faktiskt gör att man köper hela storyn. Jag har sett en del dokumentärer det senast året om Haiti och Voodoo-religionen (bland annat Richard Stanleys utmärkta The White Darkness från 2002) och man har faktiskt lyckats fånga det mesta av hur det verkligen är där.

Bill Pullman spelar äventyraren och vetenskapskillen Dennis Alan som blir anlitat av ett stort amerikanskt medicinbolag att finna hemligheten bakom zombifieringen på Haiti. Man planerar att renodla den och använda den som bedövningsmedel under operationer.

Dennis beger sig dit och träffar en riktig "zombie", Christophe (Conrad Roberts) som uppenbarligen är ett bevis på att detta medel, ett puder, finns och används på riktigt. Dennis lierar sig med läkaren Marielle Duchamp (Cathy Tyson) och genast börjar det bli hett om öronen. I sin väg mot att förstå religionen så blir han allt mer indragen i det politiska maktspelet och någon, i detta fallet den extrem makthungriga och sadistiska polischefen Dargent Peytraud (Zakes Mokae), vill väldigt gärna stoppa honom...

Filmen bygger extermt löst på en bok av Wade Davis, och vad som är taget därifrån är troligen bara teorierna om denna zombie-medicin. Wade blev sur och ledsen över att filmen gjorts och ansåg att det var den värsta filmen som någonsin gjorts. Han har givetvis fel, och vem gillar en bitter journalist egentligen? Delar av filmen är visst inspelad på Haiti, men teamet var tvungen att flytta inspelningen till Dominikanska Republiken eftersom säkerheten inte kunde garanteras. Craven har dock fångat en miljö som känns extremt realistisk och det finns inte ett ögonblick som man tvivlar på att det inte är Haiti man befinner sig. Det känns som om det används många riktiga miljöer, och få kulisser, och det har säkert hjälpt till en del.

Första halvan känns som en dramathriller, men sedan blir det klassisk skräckfilm - på gott och ont givetvis - där det nästan vandrar in på Elm Street-territorium. Men det är välgjort och grafiskt, effekterna är mycket snygga och det blir även en del blod. Inga mängder dock. Zakes Mokae är en av Cravens bästa skurkar och karln är så otroligt osympatisk och otrevlig, att han nästan verkar mindre skrämmande när han väl utövar sin Voodoo-makt över offren.

Den blev för övrigt rejält klippt vid den svenska premiären, och jag funderar nog om det inte är den klippta som jag sett förut:

0:00:20 - Neddragning av man i marken
0:00:03 - Orm ur mans mun - anfall mot annan man
0:00:24 - Tortyr
0:00:53 - Tortyr
0:00:13 - Dröm
0:00:11 - Scen med halshuggen kvinna
0:00:13 - Avtagning av huvud
0:00:09 - Scen med brinnande man
0:00:31 - Slagsmål

En klassiker av Wes Craven alltså och den tåls att ses igen.