torsdag, januari 15, 2009

Recension: Stacy (2001)


Japanarna har alltid varit ett folk som fått mig på gott humör och givetvis är så i detta fallet också, Stacy är en riktigt bra film.

Nu vet vi ju att man får inte tycka vad som helst är bra, den finns en oskriven regel som säger att vissa saker är bättre än andra och följer man inte dem så får man smisk – givetvis är det något man ska skita i (t ex är Nightmare city en bra film på riktigt) och Stacy är sån där rulle som vissa kommer att anklaga mig för att tycka om bara för att den är ”kult”. Men det stämmer inte

Det är väl en inte allt för avlägsen framtid och en underlig sjuka har drabbat världen. Tonårsflickor (helst när dom har skoluniform på sig) blir lyckliga och dör för att sedan återuppstå som zombies, eller ”Stacys” som de kallas. När vi kommer in i filmen så är detta ett jobbigt men accepterat faktum och man har till och med en specialstyrka, Romeros, som ”återdödar” flickorna när dem blivit Stacy – om inte nån släkting har hunnit före med en rosa, prickig motorsåg.

Med denna bakgrund får introduceras alla huvudkaraktärer: en flicka och en dockskötare som kanske/kanske inte är förälskade, en sörjande Romero som vill återförenas med sin Stacy-flickvän, tre tjejer som dödar Stacys på beställning, några konstiga och hysteriska Romeros och en galen forskare som styckar skolflickor varje dag – jag har säkert glömt nån. Vissa öden flätas samman medan andra bara lever sitt eget liv i en underlig poetisk berättarstil. Det är som art, komedi och skräck har flytit samman genom nån mutation.

Den svarta humorn och respektlöshet för god smak flyter nästan lika mycket som blodet och det är väldigt uppfriskande. För vem vill ha god smak när man kan se något sånt här anarkistiskt och kul? Det är John Waters, George A. Romero och mycket annat amerikansk skräckfilm som hyllas, fast det blir ändå väldigt japanskt. Det är seriöst också, men man får skratta – något som skräckfilm är till för. Skrik och skratt ligger så nära varandra att dom praktiskt taget bör höra ihop. Här har skaparna satsat mer på skratt, men det makabra och dystra tränger på och ibland sätter man faktiskt skrattet i halsgropen, som det ska vara alltså.

Det är blodigt också. Inte som Braindead eller nåt annat rekordsförsök i splatter, men det är hyfsat gott om avslitna lemmar, exploderande huvuden, uppsprättade magar osv osv – sånt gillar jag!

Vackert digitalt foto, mycket kompetent regi och skådespelare som respekterar sina vrickade karaktärer. Kan det bli bättre?