fredag, januari 16, 2009

Recension: Suicide Club (2002)


Jag har nog aldrig blivit berörd på ett sånt fantastiskt sätt sedan jag såg Battle Royale, och även om Suicide Club och den förstnämnda inte går att jämföra rakt av så handlar det ändå om mäktig och originell filmkonst där döden och livet är väldigt viktiga delar.

54 skolflickor hoppar framför ett tåg och en mindre flodvåg av blod dränker dom andra väntande människorna. En grupp skolelever hoppar från ett hustak så att blodet sprutar upp på fönstret. En ensam matförsäljare sväljer hela innehållet i en vit pillerburk. Ja, Japans polis och media står framför ett mysterium av stora mått då märkliga gruppsjälvmord sker över hela Japan. Mystiska ledtrådar i form av underliga telefonsamtal, äckliga föremål i vita väskor och en websida med röda och vita prickar på förgyller historien som går mot ett frusterande slut.

Helt ärligt, jag älskade den. Tro mig, jag kan inte förklara ens hälften av allt som sker i historien, men då den mer eller mindre är renodlad surrealism så accepterar jag det minst sagt frustrerande manuset. Detta är allt som resten av världen inte vågar ta itu med, den stora tabun...självmord. Vems ansvar är det? Är det bara upp till individen att bestämma vad som är rätt och fel? Har vi andra något att säga till om? Är det en synd att ta sitt eget liv? Utan att på något sätt bli religiös så handlar Suicide Club om allt detta och lite till. Den tar upp den undertryckta frustrationen hos det japanska folket, speciellt ungdomen, och det nästan sjukliga beteendet att göra allt för att bli känd och hamna i TV-rutan.

Det sägs att författaren och regissören Shion Sono skrev manuset efter att en vän utan förklaring tog sitt liv, och det kanske stämmer. Han diskerar, utan att vara spekulativ, självmord och människorna bakom – utan att egentligen berätta för mycket. Antagligen vet han inte ens själv varför självmordet skedde och kanske är hela filmen en anledning att få bort dom skuldkänslor som anhöriga till ett självmordsoffer kan känna. Man talar mycket om att koppla ihop sig själv med sig själv. Att vara medveten om sig själv, och inte bara omgivningen. Kanske är det meningen att självmorden är en mänsklig rättighet som man inte ska sörja? Här sörjer inte självmordsoffren, dom verkar snarare lättade, glada, positiva över sitt beslut. Handlar allt om att som japan helt enkelt skita i sitt land och bara sköta sig själv, att göra EXAKT det man vill? Jag vet inte, men jag kände mig så nöjd efter att ha tagit del av denna historia.

Det börjar som en märklig thriller, för att sedan nästan gå över till en skräckfilm á Ringu/Dark Water och så vidare. Men till slut så går den över i ren och skär surralism, man skiter i de filmiska konventionerna och kör sitt eget race. Mycket udda och svart humor blandas med sång och dansnummer samt givetvis död (men inte nödvändigtvis ond sådan). Det är inte skräck eller thriller, men den är stundtals förbannat spännande...den är rolig och våldet är njutbart. Det blir egentligen aldrig äckligt, snarare så sker det med en hyfsad portion humor men ändå väldigt berörande. Underligt. Det är på sätt skönt att man för en gångs skull tar döden med en klackspark, men inte på samma cynism som i så många andra filmer. Detta är japanskt och det märks.

Detta kan låta konstigt, men har man någonsin funderat på självmord eller är anhörig så ska man nog försöka se den här, den lär en att skratta åt eländet ibland och sörja med respekt – för att självmord skulle vara en synd...ja, det är något som bara religionen hittat på.