måndag, januari 05, 2009

Recension: Tunnel Rats (2008)


Jag tror att om Uwe Boll hade regisserat den här filmen under pseudonymen "Janne Banan" (eller "Janne Ahlgren" för den delen också) så hade han och filmen utropats till årets mini-klassiker. Den hade fått fina priser, fina recensioner och han hade fått storkontrakt i Hollywood. Nu har Tunnel Rats fått överlag väldigt positiva recensioner, men visst finns de där förutsäg bara Boll-hatarna kvar som skulle såga vad som helst från "The Raging Boll". Men det vore intressant att se dessa människor förstå att Tunnel Rats är bra "på riktigt".

Inget som kommer att skaka om din värld, men som slår hårt magen på tittaren.

Året är 1968 och vi möter ett nytt gäng soldater som ansluter sig till ett uppdrag långt ute i Vietnams djungler. Under ledning av den hårde Sergeant Vic Hollowborn (Michael Paré) så ska man rensa de gångar som Viet Cong grävt. Det rör sig om ett okänt antal mil tunnlar där vietnameiska soldater kan ta sig fram fort, ha sina högkvarter och boende - och lätt kunna avliva amerikanska soldater ovan jord.

Hollowborn har sedan länge förlorat hoppet om allt och är bara inriktad på att döda, vilket han gör oavsett det rör sig om civilbefolkning eller fiendesoldater. De nya soldaterna under honom får lära sig ett och annat innan det är dags för nästa dags tunnelrensning.

Men naturligtvis går det fel, och via några missberäkningar och Viet Congs listiga planer så skiter sig allt. Det finns bara två ställen att fly: ut i djungeln... eller ner i underjorden. Och överallt finns det "charlies" som bara vill skära halsen av dig...

Som sagt var så bjuder filmen inte direkt på något nytt, inte till ytan i alla fall. Filmen börjar klassiskt med helikopter över djungel och flod, en klassisk sextiotalslåt ("In the Year 2525") och det vanliga snacket i djungeln om hur härligt det är hemma och hur man vill att framtiden ska se ut. Men istället för krystade dialoger så känns det extremt naturligt och äkta. Skådespelarna är toppen och det finns inte ett ögonblick man inte tror på deras karaktärer. Det sägs att Uwe använde mycket improvisation under inspelningen, och det förvånar mig inte. Men det krävs bra skådisar för att kunna improvisera övertygande, sådana finns här.

Den första halvtimme är väldigt snygg och välberättat, smutsig och intim... men sedan brakar det äntligen loss i och med det första tunnelbesöket. Sedan är det nästan en timme jakt, spänning, gore och krig! Det mesta av tiden är nere i gångarna och det blir nästan skräckfilm av det hela med klaustrofobisk stämning, mörker och panik. Eftersom vietnameserna är något mindre än amerikanarna så är också gångarna betydligt mindre för "hjältarna", och i en scen måste en karaktär stycka en kropp framför sig för att kunna klämma sig fram.

Våldet är rått och realistiskt, även om det aldrig blir lika extremt som till exempel Rambo. Folk blir skjutna och lemlästade, skjutna i bitar, spetsade och uppeldade. Det är välgjort, men en större gorescen verkar inte finnas med i sin helhet - och det känns som om det beror på att den inte lyckades till fullo och man inte hade tid eller råd att ta en till tagning. Men lite får man se.

Efter Seed så har Uwe gått fullt ut med cynismen. Det finns inget hopp för mänskligheten, så även i denna filmen. Mitt bland alla coola djungelaction-sekvenser (som är i toppklass), blodsprut och explosioner så får man en klump i bröstet. Något som också imponerade, även om det inte var ett stort inslag, var att de vietnamesiska karaktärerna faktiskt hade någon form av djup, någon form av motivation. De gjorde deras död betydligt smärtsammare. Men det är amerikanarna som är huvudrollerna givetvis, och det betyder inte att de är skildrade på ett positivt sätt.

Jaja. Vi vet att Uwe tokar till det igen med popcorn-rullar som FarCry och Zombie Massacre - precis som vi vill ha det. Men det är skönt när han visa sin svarta sida då och då, i alla fall för att kunna ge Boll-hatarna på käften.