måndag, januari 12, 2009

Recension: White Cannibal Queen (1980)


Jag hittade citat på nätet nånstans vars innebörd var att Jess Franco var en mycket intelligent man som gärna gjorde dålig film. Vilket stämmer. Franco var och är en man som är mer förtjust i filmmediet som mer generell uttrycksform än att berätta en historia. Detta innebär att många av hans filmer är såna udda små skapelser att man undrar vad som försegick i skallen på denna lilla spanjor. Kanske gillade han mer det sociala livet runt filminspelning med musik och god mat? Uppenbarligen visste han vad han gjorde och denna gången blev det en enkel liten kannibalfilm med Al Cliver i huvudrollen. Titel: White Cannibal Queen.

Al Cliver, fru och barn blir attackerade av färgglada kannibaler på en båt. I en lååååång sekvens får vi se hur frun blir uppäten i groteska och märkliga närbilder. Flickan klarar sig, men flyter iland på en strand och blir uppfostrad av kannibalerna. Al själv blir galen och spenderar en hel del år genom att odla skägg och bli hysterisk. Men tack och lov kommer det ett gäng rika svin och vill ut och jaga kannibaler (samt dansa och dricka drinkar) och givetvis hänger Al på så att han kanske ska kunna hitta sin dotter.

Dottern har vuxit upp till en blond djungelgudinna med nakna bröst och ansiktsmålning. Hon är ihop med byns ledare och då och då börjar dom dansa vilt till jazz-influerad kannibalmusik.

Det speciella med Franco-filmer är att dom är svåra att sluta kolla på. Dom kan vara riktigt primitiva, tråkiga och eländiga...men det går bara inte att sluta titta. Personligen blev jag avbruten i tittande av en filminspelning som varade en månad, men varje dag...och då är jag seriös...så kände jag behovet av att se klart Cannibals, och det trots att jag tyckte inledningen var ganska tråkig. Det är primitiva instinkter som vaknar till liv och det är något som jag känner mig så nöjd med.

Jag är inte nån person som bryr mig om detaljer. Jag ser alltid helheten. Jag skulle kunna ägna hela den här kommentaren åt att påpeka brister – kannibalerna spelas av lönnfeta spanjorer med polisonger, vigselringar och lite annat syns, allt ser ut att ha spelats in runt ett hotell nånstans osv osv...men det gör jag inte. För då har jag missat poängen med en Franco-film, vilket alltid är helheten. Och att gnälla känns alltid så visset.

Vad är det då som gör Franco så unik? Det är svårt att peka på, men det finns något i bilderna som få filmskapare lyckas få till: nerv. Denna svårgripbara känsla som gör att dom mest tråkiga utsnitt känns spännande och dom mest skakiga zoomar känns nyskapande och roliga. Kanske är det Francos totala självmedvetenhet som lyser igenom? Är det glädjen över att han lyckats få in kannibal-jazz? Är det helt enkelt glädjen över att få producera film?

Vi kommer nog aldrig få svar på det, men en sak är säker: karln är ett geni.