söndag, januari 04, 2009

Recension: Wishmaster (1997)


Andrew Divoff, Robert Englund, Kane Hodder, Tony Todd, George 'Buck' Flower, Ted Raimi, Angus Scrimm, Reggie Bannister och Joseph Pilato. Bara den rollistan säger oss att Wishmaster är gjord av fanboys för fanboys. Att den sedan regisserats av Robert Kurtzman, effekter av KNB, manus av Peter Atkins, producerad av Pierre David och exekutivt producerad av Wes Craven samt har musik komponerad av Harry Manfredini, det spär bara på den misstanken.

Egentligen behöver jag inte nämna något som historien, men att det är en viktig guilty pleasure för mig är viktigt att nämna. Den kommer sannerligen aldrig att vinna några orginalitetspoäng, men den vinner på såna oerhörda mängder skaparglädje och kreativitet.

Wishmaster är ett smörgåsbord. En läckert utsmyckad jättetårta med en naken strippa inuti. En godispåse där man helt fått välja alla sina favoriter. Ett blandband från åttiotalet med alla låtar som var bra för dagen. Wishmaster är en film som hatar uttrycket "kill your darlings" och som hämningslöst kastar sig in i scen efter scen utan att egentligen bry sig om sammanhanget.

Visst, jag tycker att historien hänger ihop hyfsat bra och är en god ursäkt till alla special effekter. Men inte alla skulle hänga med i den tanken misstänker jag. Men det känns hyfsat påkostat (den hade visst en budget på fem miljoner dollar - drog in femton på bio i USA) och har skådisar som verkar ha kul i sina - för det mesta - ganska små roller.

Dödsfallen är grafiska och kreativa, från Reggie Bannisters snabbcancer och Kane Hodders "glasklara" öde till folk som får huvudet avslitet av pianotråd, monster i magen, krossade huvuden, avsliten käke och tonvis med annat skoj. Allt är dessutom väldigt professionellt regisserat av Kurtzman.

De tre uppföljarna fungerade aldrig riktigt för mig, men jag skulle kanske ge dem en chans igen... vad tror ni?