onsdag, januari 21, 2009

Recension: Zombi Holocaust (1980)


Zombie Holocaust är exploitationfilmens grädde på moset. Eller kanske är den själva essensen av exploitation: en exploitationfilm som exploaterar en annan exploitationfilm. Zombie Flesh-Eaters är i sig en ganska orginell skapelse, men släpptes som Zombi 2 för att dra in pengar på grund av att Dawn Of The Dead släpptes som Zombi i Italien. Zombie Holocaust däremot har kastat ut handduken totalt och lagt upp mallen efter Fulcis mästerverk, fast bajsat i ambitioner och konstnärlig integritet, kvalitét och öst på med sköna fördomar, taffligt gore och samma samma skådis i huvudrollen.

Ian McCulloch är hjälten, givetvis, och spelar mer eller mindre exakt samma karaktär som i Zombie Flesh-Eaters. En mystiskt kroppsstympare härjar på ett New York-sjukhus och spåren leder till en infödingsö. På ön finns en doktor, spelad av Donal O'Brien, som försöker förlänga människors livstid med runt hundra år. För detta så använder han sig av ett gäng kannibaler, och han utlovar dem evigt liv om han får transplantera deras hjärna i en annan kropp. Ian och hans trupp med modiga kollegor ramlar naturligtvis rakt in i dramatiken och råkar mycket illa ut...

Historien är grymt tunn, och filmen ser sanslöst billig och tafflig ut. Det är långt ifrån Fulcis rulle på alla håll och kanter. Men den har också en charm som är svår att komma undan. Den är blodigare är vad jag minns med flera jämnt utspridda gore-scener som alla är ganska kasst utförda, men hejdlöst grafiska. Lustigt nog så är finalen extremt oblodig, som om budgeten tog slut precis när det var dags för scenen då kannibalerna tänker äta upp den gode doktorn (och en av zombisarna). Allt sker utanför bild med lite blod runt munnen på de stackars statisterna.

Det kanske är lite orättvist att filmen oftast är känd för skyltdockan som tar livet av sig i början, den skrikande sjuksköterskan, scenen i den icke-tropiska höstiga lövskogen (som tack och lov är bortklippt i den versionen jag har) och de håriga italienarna som dyker upp som asiatiska kannibaler. Filmen fungerar ändå som helhet, trots en extrem mängd skavanker och en historia som vilken pendeltågsförare som helst skulle kunna koka ihop under den korta tiden tåget stannar i Rotebro.