söndag, februari 22, 2009

Att styra händelserna runt omkring

Ni kanske kommer ihåg incidenten på kemtvätten? Det där har gjort mig nervös väldigt länge och har hindrat mig från att kemtvätta mina skjortor. Istället har jag mest hållt mig till tröjor som jag kunnat tvätta själv.

I alla fall så hittade jag en till kemtvätt i närheten och gick dit och frågade om priser och liknande. Det kändes vettigt och jag promenerade dit med G igår lördag för att lämna in lite tvätt. Jag skojade och sade något om att jag hoppas att inte den andra kemtvättsgubben jobbar där också.

Ni kan gissa hur det gick? Vi kommer in och bakom några tvättställningar så ställer sig min gamle bekant upp och önskar oss välkomna. Jag blir lite ställd först, men låtsas som ingenting och genomför affären. När vi kommer ut igen så tittar G och jag på varandra och säger nästan samtidigt att "det där var samme man!".

Egentligen kände jag mig lättad över att ha fått fronta min "demon" igen. En bagatell kan tänkas, men för mig är det viktigt då jag helst vill tvätta vissa av mina kläder regelbundet på en kemtvätt, och att ha en sådan service nära mig är väldigt behändigt. Så nu har jag kommit över den "faran". Jag kan kemtvätta igen.

Efteråt åt vi på kinakrog, vilket vi brukar göra som vilket Svensson-par som helst. Oftast på söndagarna. Det är trevlig och rolig personal som kan ha samma burdusa humor som oss, dessutom har vi vårt fasta bord. Äkta stammisar alltså. Vi började snacka om att styra sitt öde, och att - enligt G - det är vi som styr händelserna runt omkring oss. Det fungerar inte om vi kräver något, utan sker bara för att vi vill att saker ska ske. Som om vi står på samma plats och allt dras till oss. Många människor tänker negativa tankar och drar därför till sig negativa saker, medan vissa tänker och riktar sin energi mot något de vill ha utan att kräva det - och det genomförs.

Jag vill minnas att innan jag och min mor råkade ut för en våldsam bilolycka för en massa år sedan, så sade jag "Den här bilen kommer att falla ihop snart". Fem minuter senare var den skrot. En slump, en ganska humoristisk slump dock. Men det leder vidare till en betydligt intressantare händelser som skedde i låg- eller mellanstadiet. Det var på St Pers i Sigtuna, och vi förberedde något form av uppträdande för släkt och familjer. Jag var för blyg för att stå på scenen på den tiden, men hade väl något uppgift bakom scenen.

På en av repetitionerna veckan före så stod hela gänget på scenen. Jag tror ingen var utklädd, utan det var en vanlig genomgång av föreställningen. Plötsligt får jag en känsla av att ljusrampen ovanför oss skulle lossna och rasa ner. Jag bad den som stod närmast mig, en lärare tror jag, att ta ett steg bakåt då jag trodde att något skulle ske. Hon gjorde så, och några sekunder senare - det rörde sig verkligen om sekunder - så lossnar ljusrampen från sitt fäste högt där upp i scentaket och ramlar rakt ner på mina skolkamrater. Bara en av dem råkar riktigt illa ut och får allt på huvudet eller axeln och tuppar av.

Läraren tittar på mig och frågar "Hur kunde du veta?". Sedan var kaoset igång och folk sprang som yra höns.

Ibland så styr man saker och ting. Eller man känner på sig i alla fall. Jag var aldrig den som ens blev erbjuden att stå på scenen, fast jag så gärna ville. De trodde väl att jag var för blyg och inte skulle vilja. Men jag ville så gärna. Detta kanske var mitt sätt att få den där uppmärksamheten. Jag styrde händelserna där ett par sekunder och kanske till och med skrämde läraren...

...eller så var det bara en märklig slump.