måndag, februari 09, 2009

Kongsploitation - Del 1: Den svart-vita tiden och blockbusterns födelse


"And lo, the beast looked upon the face of beauty.
And it stayed its hand from killing.
And from that day, it was as one dead."
- Old Arabian Proverb


Det började med en bluff, och kanske anade Merian C. Cooper redan där att hans skapelse King Kong skulle bli en sensation. King Kong blev en av filmhistoriens mest kända filmer och lade upp mallen för hundratals äventyrs- och monsterfilmer därefter. Förvisso så skulle man kunna säga att The Lost World från 1925 var filmen som lade grunden för King Kong, men det var den senare som faktiskt renodlade konceptet och finslipande Hollywoodfilmens mekanismer.


Långt senare blev Cooper involverad i flera rättsprocesser för att försöka tjäna några pengar på sin skapelse, men det var inte förrän efter hans död som pengarna äntligen började strömma in efter många års juridiska turer. Edgar Wallace är också krediterad för skapelsen, men det sägs att han dog innan han hann skriva ett enda ord. Dock så verkar det finnas ett tidigt utkast under titeln The Beast, där han står som upphovsman. Vad sanningen ligger kan inte jag svara på, men Cooper måste anses vara hjärnan bakom vår favoritapa.

Merian C. Cooper och Ernest B. Shoedsack hade sedan flera år producerade mer eller mindre spekulativa äventyrsfilmer, fejkdokumentärer och kortfilmer med tema djungel och okända faror. Naturligtvis fanns det gott om läskiga djur och märkliga infödingar, och detta i kombination med Willis O'Briens testfilm Creation, var nog grunden till King Kong. I mångt och mycket är nog karaktären Carl Denham (Robert Armstrong) byggd på herrarna själva, som äventyrlig filmare på exotiska platser. Båda förekommer själv i filmen som piloter i den berömda Empire State Building-sekvensen, vilket känns helt naturligt.


Styrkan i King Kong är att det är Hollywoods första riktiga blockbuster. Det är en effekt-driven film utan något djupare budskap. Musiken av Max Steiner är både briljant och naiv på samma gången, rasismen är ”charmig” (tokiga infödingar som är extremt lättlurade) och våldet är ganska grovt för att vara en film från 1933. Den tillplattade infödingen är en klassiker i ämnet slapstick-våld. Min favorit kommer dock alltid att vara den köttätande överaggressive brontosaurusen som äter sjömän som vi kastar i oss popcorn. Man siktade varken på realism eller att förändra världen, något som det inledande falska citatet skrev under på.


Efter att King Kong blivit en enorm succé så hastade man ut en uppföljare redan samma år, Son Of Kong, som fick ganska dåligt mottagande men blev en succé, om än inte lika stor som den första filmen. Här återkommer Carl Denham till Skull Island och träffar på Kongs son, en modig jätteapa som naturligtvis, precis som sin far, stryker med på slutet. Filmen i sig har inte alls samma tempo som ettan och manuset svajar betänkligt. Men den är inte dålig och har många fina stop-motion sekvenser av O'Brien. Slutet, som är det bästa i filmen, innebär att Skull Island för evigt försvinner ner i det mörka havet och det sista vi ser är lillapans hand som sticker upp ur vattnet.




Här ser vi redan tidigt hur fascinerade den japanska befolkningen blev av jättemonster, för redan samma år så kom den legendariska och numera försvunna Wasei Kingu Kongu (producerad av legendariska bolaget Shochiku och i regi av Torajiro Saito). Några år senare, 1938 så släpptes King Kong Appears in Edo, som även den gick samma öde som den tidigare japanska Kong-filmen. Denna gång är det Kong som anfaller ett medeltida Edo, men väldigt lite information finns egentligen om filmen. Dräkten skapades av Fuminori Ohashi, som sexton år senare även konstruerade Godzilla-dräkten. Vi är nog väldigt många som skulle kunna betala väldigt för att få se dessa filmer igen, och vem vet...

Det var ganska tyst på Kong-fronten tills 1949 då Mighty Joe Young kom, producerad av samma team. Förvisso ingen Kong-film, men uppenbarligen ett försöka att rida på Kong-legenden. Det är en lysande äventyrsfilm med fina effekter av O'Brien, så den står mycket väl på egna ben mitt i den yviga Kong-djungeln. Nu kan jag inte svära på detta, men i Abbott och Costello-filmen Africa Screams från samma år så har jag för mig att en jätteapa gör ett framträdande, uppenbarligen en referens till både Kong och Joe.