onsdag, februari 11, 2009

Kongsploitation - Del 3: Det vilda sjuttiotalet och då aporna fanns i varje världsdel


Sjuttiotalet inleddes i smyg med filmen Bigfoot, en i stort sett bortglömd monsterfilm som spelade oerhört mycket på King Kong, fast med en hederlig amerikansk Bigfoot som den håriga antagonisten. Jag har den på VHS någonstans, men det var länge sedan jag såg den och minnet sviker en aning, men med Christopher Mitchum och John Carradine i rollerna så kan det inte gå fel. Eller?

1976 var det dags igen för en rejält återkomst för King Kong! Då hade Dino De Laurentiis, vår favoritproducent av dunderdyra dunderfloppar, betalat RKO för rättigheterna till en nyinspelning av den första trettiotalsklassikern. Inspelningarna startade i hemlighet och det var en total överraskning när filmen annonserade ut för första gången. Trots att recensionerna blev ojämna så blev den en stor succé och har under åren fått bättre och bättre rykte. Några stora skillnader finns. Dels har den här versionen att trendriktigt miljöbudskap och man utforskar inte Skull Island för en films skull utanför att hitta olja. Mot slutet så är det World Trade Center som får ta smällarna istället för Empire State Building och det är helikoptrar istället för flygplan som får på fingrarna.


Infödingarna är ett kapitel för sig, och av någon anledning – vilket naturligtvis beror på sjuttiotalet – är att det är extremt sexuellt. Kanske uppfattades infödingarnas ledare sexuell och vulgär i den första filmen, men här är han näst intill pornografisk med sina juckande kroppsrörelser och inoljade bröstkorg. Bisarrt, men det passar filmen perfekt.


Det är en ganska bra version trots allt, som lider av lite ojämna effekter (och en del fantastiska). Rick Bakers Kong-dräkt är väldigt bra, medan den (ändå) relativt tuffa jätte-Kong som Carlo Rambaldi byggde inte fungerar speciellt bra. Men den är mäktig i sin stelhet. Tyvärr, kanske på grund av längden, så klipptes filmen ner en aning – vilket är väldigt tråkigt, då det mest är action som fick stryka på foten. Det bortklippa materialet, i alla fall en del, går att se på en av DVD-utgåvorna och innebär en längre fight med ormen och lite mer destruktion inne i New York.

På grund av King Kongs succé så gnuggade exploitationproducenterna sina händer och 1976 kom det inte ut mindre än två stycken Kong-plagiat, båda med humorn i bagaget.


A*P*E är Paul Leders trashiga sydkoreanska samproduktion som till och med de koreaner jag snackat med inte känner till. Gjord med en minimal budget, men med hjälp av den sydkoreanska armén och ett en mager budget så blev det en film späckad med dum humor, taffliga miniatyrer och en apdräkt som aldrig sett sämre ut. Den är i ärlighetens namn en aning svår att se igenom, men till slut vänjer man sig med humorn. Grundkonceptet är en amerikansk blond skådespelerska som ska spela in film i Sydkorea och råkar ut för apan. Typ samma story som King Kong också, fast här är det tokiga sydkoreaner istället för uggabugga-infödingar. Kanske är det inledningen som är mest känd, där apan slåss mot en minst lika stor haj! En sann partyfilm.


Den andra filmen det här året blev Queen Kong, en brittisk Kong-parodi med Frank Agrama (som senare gick och regisserade den trevliga Dawn Of The Mummy). Queen Kong är en hyfsat misslyckad komedi, vissa skämt fungerar, men majoriteten faller lika platt som King Kong själv från Empire State Building. Fast i denna film är det Big Ben som får besök av jätteapan. Storyn är mer eller mindre den samma, förutom att alla roller är tvärtom: Robin Askwith spelar Ray Fay, den blonda skådespelaren som blir medlurad till ön Lazangawheretheydothekonga av en listig kvinnlig filmproducent. Humorn är på tokig parodinivå och det talas mycket om kvinnornas frigörelse. Miniatyrerna är faktiskt ganska bra, bättre än förväntat, men i stort sett allt annat är fult. I den här filmen så nämns det faktiskt att infödingarna pratar uggabugga-språket och det stående skämtet är att replikerna låter extremt fejk och rimmar, typ ”Ugga bugga wanga banga danga”. Lite småroligt faktiskt.

Eftersom Kong-febern rådde över hela världen så gjorde konceptet ett litet gästspel i den utmärkta spanska Jules Verne-filmatiseringen Fabulous Journey to the Center of the Earth, i en scen som förvisso är väldigt välgjord, men som absolut inte har något med handlingen att göra. Men alla jätteapor är bra jätteapor.


Men året efter så kom den kanske roligaste och mest välgjorda av plagiaten, nämligen Shaw Brothers fantastiska The Mighty Peking Man (aka Goliathon). En expedition från Hong Kong beger till den indiska delen av Himalaya och finner en underskön blondin som är uppfostrad av jätteapan Utam. Danny Lee spelar hjälten Johnny, och han och hans kollega tar med sig blondinen (en väldigt lättklädd Evelyn Kraft) och Utam till Hong Kong och där tar sig givetvis Utam lös och börjar förstöra Hong Kong. Det hela slutar givetvis uppe på en skyskrapa och en ovanligt blodig nedskjutning (och uppeldning har jag för mig) av vår kära Utam.



Den här filmen skapade också en av filmhistoriens mest övertydliga repliker:

"All units, you are to concentrate your fire. And also intensify it. Anything to kill Peking Man! Anything to kill this Peking Man! Kill the Peking Man by any means you can! Kill the Peking Man by any means, that’s an order!"

The Mighty Peking Man är trots sin ostighet en ganska välgjord historia och sprakar av färger och effekter, precis som filmen som denna sägs vara uppföljare till, Super Inframan. Miniatyreffekterna är för det mesta bra och Hong Kongneserna målar inte direkt upp en bra bild av sig själv som gubbsjuka blondinjägare.


Samma år så försökte sig italienarna på en King Kong-historia, men utan en apa. Titeln talar bra för sig själv: Yeti: The Giant of the 20th Century av Gianfranco Parolini. Bättre än man kan tro, och har relativt lyckad effekter och en stundtals engagerande historia. Liksom alla filmer med den hårige jätten så ska han tjäna ett kapitalistiskt syfte, men det straffar sig alltid. Denna gången ställs han ut på toppen av en skyskrapa, orginellt nog, och tar sig ner genom att använda våningsplanen som stege. Yeti är en mer familjeorienterad film och inkluderar även en Lassie-liknande hund som är intelligent och vars bästa vän är en pojke, som givetvis är barnbarn till den girige affärsmannen som vill uttnyttja yetin att sälja mer varor.

Förutom en orginell karaktärs-vändning så bjuds det också på en disco-version av Carl Orffs Carmina Burana!