lördag, februari 07, 2009

Recension: Dogora (1964)


Inoshiro Honda är helt klart en av mina favoritregissörer och jag har egentligen aldrig blivit besviken på hans arbete. Dogora är dock, tyvärr, en av hans svagare filmer. Främst för att den känns lite för splittrad: ska den vara en diamantthriller eller en monsterfilm? Eller bara lite lite av båda?

Historien kombinerar en internationell intrig med diamantstölder med klassiska japansk kaiju, tyvärr lite för lite av det senare. Dogora, monstret, är mer eller mindre osynligt från början, men har en extremt förkärlek för kol och diamanter och börjar äta upp allt sånt den kan hitta. Snart så utvecklas den till en enorm geleartad tentakelgrej som svävar omkring bland molnen och suger åt sig kol och diamanter - och givetvis river en massa hus på samma gång. Och det är det den gör. Den hänger där, förstör lite, käkar lite, påminner som en tentakelgud från en Lovecraft-novell och gör inte så mycket mer.

Intrigerna på jorden är helt okey, men det känns aldrig riktigt som om Honda är inspirerad. Givetvis är det snyggt och välspelat, men lite plattare och mer mekaniskt än vanligt. Robert Dunham, som spelar den mystiske västerlänningen, är dock riktigt bra - och en av de få lokala västerländska förmågorna som jag sett göra en bra insats i en asiatisk film. Effektmässigt har den några snygga svävar-scener i början, men det dröjer ett bra tag innan vi får se Dogora i farten. Det som vi får se är riktigt bra, snygga miniatyrer och en cool varelse. Men action blir det aldrig tal om.

Man kanske skulle kunna säga att det är en orginell kaiju-film, men den är helt enkelt inte tillräckligt orginell för att kunna vara en klassiker av samma mått som Hondas andra filmer. Det är en okey liten rulle, men den lyfter aldrig på samma sätt som Dogora själv tyvärr...