måndag, februari 16, 2009

Recension: The Exorcist III (1989)


George C. Scott var en hård skådis. Han var så hård att han inte dök upp på Oscars när han själv vann bästa manliga huvudroll för Patton eftersom han inte ville missa Hockeyn på TV. Det är hårt. Han var en förbannat bra skådis, och säkerligen en ganska komplicerad person. Men han levererade oftast starka rollprestationer och något utöver det vanligt. I The Excorist III, nu regisserad av författaren William Peter Blatty, så spelar han en överårig polis och far, men var också en av de få skådisarna som kunde genomföra något sådant med respekten i behåll.

The Gemini Killer är i farten igen. Problemet är bara att han fick elektriska stolen femton år tidigare och alltså inte kan genomföra några nya brutala mord. Men någon gör det i alla fall, och det är exakt som ursprungsmördaren skulle göra det. Scott spelar Kinderman, en hård men trevlig snut som mer än gärna blir en buffel i porslinsaffären om det så gör att ett brott blir löst. Hans bäste vän är Fader Dyer (Ed Flanders), en cynisk och kritiskt tänkande präst som välsignar folk med "May the schwartz be with you", det vill säga en hänvisning till Mel Brooks Spaceballs.

Konstigt nog så verkar indicierna peka mot det lokala sjukhuset, och när man finner fingeravtryck på en av mordplatserna som tillhör en gravt senildement tant så börjar Kinderman ana ugglor i mossen. Dessutom, på den stängda avdelning, sitter en man inspärrad som är väldigt, väldigt lik Fader Karras - som femton år tidigare tog ett hopp utför några väldigt långa trappor och dog...

Detta är en väldigt udda uppföljare, och egentligen från början så hade den inte så mycket med orginalberättelsen att göra. Men bolaget ville ha mera av den gamla goda varan och därför så har vi nu en udda kombination av övernaturlig seriemördarthriller och spektakulör exorcist-skräck. Men jag tycker faktiskt inte det är så illa, jag tycker till och med att det blir riktigt bra. Storyn är bra och cool, trots några logiska luckor, och eftersom karaktärerna och dialogen är så förbannat bra så köper man historien.

William Peter Blatty (detta var hans andra och troligen sista film han regisserade) sköter regin mästerligt. Det är stillsamt och enkla tagningar, men som är fyllda med detaljer och bra skådespeleri att man sitter fängslat genom hela filmen. Även när det blir lite mer bisarrt och övernaturligt så fungerar det bra, och slut-exorcismen är skön och brutal. Den enda sekvens som inte riktigt fungerar är då en karaktär kryper omkring i taket. Det är snyggt, men det känns inte om om det hört hemma i scenen.

Filmens bäst kända scen håller än idag, den på sjukhuset. En extremt stillsam sekvens som avslutas med en fantastiskt chock-avslutning. Så bra. Även lite senare så blir det lite action med en bensax där man håller sig för halsen eftersom det känns så nära inpå.

I en statistroll ser vi Samuel L. Jackson som här avancerat till "Blind Dream Man" från "Black Guy" i Sea Of Love samma år. Av någon bisarr anledning gör även Fabio och Larry King cameos, och vi kan alla känna oss stola över Viveca Lindfors i ännu en skönt och märklig karaktär. Utmärkt rulle som absolut inte är för folk som är vana med tokfart hela tiden.