onsdag, februari 25, 2009

Recension: Four Flies on Grey Velvet (1971)


Om det är någon legendarisk film som faktiskt lever upp till hypen så är det Four Flies on Grey Velvet, Dario Argentos "försvunna" film från 1971. Själv har jag sett den en gång, då presenterad av Ronny Svensson på någon av Kanal 5's alla inkarnationer. Den var givetvis lätt klippt, fullscreen (om jag inte minns fel) och förstörd av reklamavbrott. Jag såg den, spelade över den eftersom jag var besviken på kvalitén och sedan dess har jag inte sett den. Förrän igår då, på en restaurerad DVD. Äntligen, efter hundra år.

Michael Brandon spelar rocktrummisen Roberto. De spelar cool, svängig, jazzinfluerad progressiv rockmusik och själv lever han i ett snyggt hus tillsammans med en snygg fru (Mimsy Farmer). Men under den senaste veckan har han blivit förföljd av en mystisk man med svart hatt och solglasögon. Efter en session i studion så stöter han på mannen igen, följer efter honom och råkar döda honom i tumultet. Samtidigt är det någon som tar kort på mordet, en person i en kuslig dock-mask.

En tid senare så får Roberto brev från personen som tog bilderna. Han hittar dessutom kopior av fotografierna i sin skivsamling och får nattliga besök. Genom sin gode vän God (Bud Spencer) så anlitar han en vakt och senare även en privatdetektiv, Gianni (Jean-Pierre Marielle), som båda försöker ta reda på vem den okände fotografen är... Det dröjer givetvis inte länge förrän personer i hans närhet blir mördade...

Jag tycker den här är helt i samma klass som Bird with the Crystal Plumage, och det är en fantastisk avslutning av Argentos djur-trilogi. Det känns i mångt och mycket som en repetition för Deep Red, med samma fantastiska visuella stil och mer genomarbetade karaktärer. För det första så (säg till mig om jag blir hysteriskt positiv) så är förtexterna utmärkta. De genomsyras av svänging rockmusik, bryts av med bilder av ett dunkande hjärta, coola kreativa bildlösningar och en klippning som är hämtad från gudarna. Ja, jag är positiv som attan. En del har klagat på att Michael Brandon är blek i huvudrollen, men jag tycker att det har med hans karaktär att göra och han fungerar utmärkt som hjälten. Mimsy Farmer som hans fru är som vanligt utmärkt, hon har jag alltid ansett vara en av de finaste skådisarna i den europeiska genrefilmer. Dialogen och karaktärerna är överlag mindre styltiga än vanligt. En höjdpunkt är Jean-Pierre Marielle som den fjollige detektiven, till viss del en karikatyr av en medelålders homosexuell man, men spelad med både talang, djup och hjärta. Samt mycket humor.

Som vanligt är Argento före sin tid, och trots att giallo-genren här redan var i full blom så lyckas han vara inovativ och undvika de värsta klyschorna. Mordscenerna är höjdpunkterna, och även om de inte är direkt grafiska så är de våldsamma och fantasifulla. Jakten i parken är fenomenalt genomförd till exempel, en av Argentos bästa thriller-sekvenser. Några udda sekvenser är en pistolkula i slowmotion, snyggt som tusan, och gör att senare års "nyskapande" kulor i slowmotion ganska poänglösa samt en bilolycka i They Call Her One Eye-slowmo, som andas sekvenserna i Death Proof fast utan samma grafiska splatter. Men det snyggaste är ändå den återkommande drömsekvensen där Roberto bevittnar en grafisk halshuggning med svärd. Så jävla snyggt.

Det klagas en del på humorn i den här filmen, men först och främst är det inte speciellt mycket mer humor än de andra delarna av hans djur-trilogi eller Deep Red, och den mesta fungerar faktiskt bra. Detektiven, som bidrar med en del komik bra, och den perverse brevbäraren är skön också. Four Flies är ett mästerverk i samma klass som det andra Argento gjorde på sjuttiotalet. Jag är osäker på om jag helt och hållet köper konceptet med ögonen och att det sista man ser finns lagrat där, men Argento är en såpass skicklig filmskapare att man låter sig luras och dras med i det hela. Det är väl det som kallas filmmagi antar jag...