fredag, februari 06, 2009

Recension: Galaxy of Terror (1981)


Det är lite skamligt att jag först vid trettioett års ålder har lyckats se Roger Corman-producerade Galaxy Of Terror! Och vilket möte! Vilken film! Ett Alien-plagiat som faktiskt lyckas med att vara nästan lika snyggt som orginalet och har några egna intressanta idéer.

Storyn är typ samma, ett rymdskepp på uppdrag, landar på en planet... och där går det riktigt illa. Först och främst hittar man en stor, svart, närmast organisk pyramid som man givetvis går in och där börjar otäckheterna. En efter än så blir besättningen dödade på bisarra sätt. Sid Haig, cool som vanligt, råkar illa ut med sina kaststjärnor av kristall, en stackars kvinna blir våldtagen av en gigantisk larv, en annan blir attackerad av vad som ser ut att vara en stor spindel och så vidare. Givetvis blir det en liten twist mot slutet och en idé som kanske inte är ny, men som senare har använts i flera moderna science fiction-filmer. Dessutom lyckas man blanda in en detalj som sedan användes i Alien vs Predator.

Visuellt är detta en av de mest imponerande lågbudgetrullar jag sett. Kläder och sånt har givetvis en viss fånighetsgrad, men är stilrena och ser bra ut trots allt. Scenografin är mörk, svart, ådrig, ännu mörkare och akompanjerad av några snygga och stämningsfulla matte paintings. Dessutom är regin av Bruce D. Clark är mycket, mycket bra och han får till en imponerande film av en liten budget. Rollsättningen är cool som fan, med Sid Haig, Edward Albert, Robert Englund, Ray Walston, Zalman King, Grace Zabriskie och några andra i inspirerade roller.

Förutom det rent visuella så är goret mycket imponerande. Det är inte så mycket som jag trodde, men det som kommer är av toppklass. En avhuggen arm, kristallkniv under hud, en schyst sönderklämd skalle och så vidare. Det är mycket blod i alla fall och det passar in i den mörka, men som vanligt färgstarka Corman-stämningen.

Nu är det dags att se om Forbidden World, som jag minns är minst lika bra - men kanske inte lika mörk. Det är fantastisk vilken kvalité Cormans filmer hade under sjuttio- och det tidiga åttiotalet. De var alltid spektakulära, blodiga, välspelade och en fröjd för ögat. Those where the days...