lördag, februari 07, 2009

Recension: Isle Of The Dead (1945)


Jag blir inte riktigt klok på Val Lewton. Karln ramlade mer eller mindre in på ett bananskal, fick order om att använda vissa titlar och enbart uttnyttja redan byggda kulisser samt allt på en minibudget, och lyckades ändå producera filmer som är så orginella och välskrivna att det nästan känns overkligt. Officiellt är det skräckfilmer, men börjar man titta så ligger nästan fokusen på svart drama och existensiella frågor. Isle Of The Dead är inget undantag.

Tänk bara det här upplägget: Grekland 1912, pesten härjar bland de grekiska trupperna i mitt i allt detta så stapplar den åldrade generalen Nikolas Pherides (Boris Karloff) omkring och avrättar folk åt höger och vänster för att de inte är tillräckligt patriotiska. Med sig har han en journalist, Oliver Davis (Marc Cramer) som han på något sätt fattat tycke för.

En natt så beger de sig till en närliggande ö där Pherides fru ska ligga begravd, men finner att alla gravar är skändade. Några människor bor också på ön, bland annat en arkeolog som börjat tillbed de grekiska gudarna och hans mystiska hushållerska. De har några gäster också, bland annat två kvinnor - en rik sjuk kvinna och hennes tjänarinna, ett brittiskt fyllo och en doktor.

Snart så börjar en efter en att sjukna in i pesten och Pherdies får för sig att han ska skydda gruppen och sitt land från pesten. De får inte bege sig därifrån eftersom de skulle kunna föra vidare pesten till trupperna, och Pherides vakar över alla så att de inte ska bli tagna av sjukdomen, ett hopplöst fall givetvis - men han blir helt besatt av tanken. Han börjar också tro att tjänarinnan är roten till ondskan och börjar förfölja henne...

Som ni ser så är det en mycket annorlunda skräckfilm. Det är nog inte ens skräck, men det finns en märklig stämning som gör att den blir riktigt kuslig. Som vanligt blandar Lewton in religion och mystik i det hela, och här får vi se hur flera karaktärer börjar tillbedja Zeuz för att få pesten att försvinna, trots att vissa av dem skrattat åt saken innan. Detta är så otroligt märkligt och oamerikanskt att det är svårt att släppa filmen. Karloff är otroligt bra som Pherides, en udda roll för honom men som också visa vilken bra skådis han var utan att vara ett klassiskt monster eller galen vetenskapsman.

Trots en liten budget så har man fått till en snygg miljö, som börjar med slagfält fyllda med lik och sedan utspelar sig på begravningsön fylld med statyer, stoder, pelare och ett gammalt hus. Mot slutet finns det antydningar till att något övernaturligt sker, men det skulle lika gärna kunna vara symptom av sjukdom... och det är det som gör den så bra: en film för tänkande människor. Mums!