torsdag, februari 12, 2009

Recension: The Light At The Edge Of The World (1971)


Åh, det ljuva sjuttiotalet. Det var ett årtionde då allt kunde hände, och speciellt med stora erkända filmstjärnor som helt gick loss på kontroversiellt material och kastade PK-attityden i papperskorgen. En sådan film är den spanska The Light At The Edge Of The World med Kirk Douglas som producent och, givetvis, hjälte.

Kirk spelar Denton, en ganska inåtvänd med trevlig fyrvaktare som spenderar sin tid på en avlägsen ön tillsammans med en butter kapten (Fernando Rey) och en ung glad kille vid namn Felipe (Massimo Ranieri). En dag så anländer ett stort skepp till ön och raskt blir kaptenen och pojken brutalt mördade. Det är pirater! Piraterna leds av Jonathan Kongre (Yul Brynner), en extremt exotisk och psykopatisk sjörövare som samlat ett gäng av de mest onda piraterna på de sju haven.

Denton har givetvis tagit till flykten och gömmer sig på ön, men Denton vill ha honom levande. Men Denton känner ön väldigt bra och är duktig på att hålla sig undan bland klippor och grottor, och snart har han nästan bildat sig ett eget litet liv där tillsammans med en tam apa vid namn Mario.

Piraterna använder ön för att locka till sig skepp så att de ska gå på grund, för att sedan slakta passagerare och besättning. En dag så lyckas Dento rädda en man, medan piraterna får tag i en överlevande kvinna, Arabella (Samantha Eggar)... Sedan fortsätter katt och råtta-leken mellan Denton och piraterna, och det blir våldsammare och våldsammare...

Detta är en COOL film. Verkligen. Det är en Die Hard, fast med Kirk Douglas och i en Jules Verne-berättelse. Nja, Die Hard är väl att ta i, men det är en man mot femtio brutala skurkar på en relativt liten plats. Den har onekligen sina svagheter, men jag återkommer till det.

Bland det bästa med filmen är miljön, vilket är en vansinnigt visuell ö (fast antagligen mer en bit kust), där den imponerande vita fyren är den centrala delen. I övrigt är det ett kargt landskap med höga klippor, grottor, väldigt lite växtlighet och våldsamma vågor runt omkring. Det är utsökt fotat (det finns en scen då Kirk smyger längst med stranden, med jättevågor bakom sig, som känns som en målning) och det är visuellt en högklassig produktion. Kirk Douglas, som är en av mina favoriter, är klockren som den medelålders hjälten, och verkar göra alla sina stunts själv.

Sedan har vi detta med att filmen är PG, vilket idag känns absurt, för även om det inte rör sig om något splatter direkt så är det verkligen ingen typisk PG-rulle. Det är en hög bodycount, folk brinner upp, spetsas, flås (grafiskt), blir nedslagna på diverse sätt, en kvinna blir uppenbarligen gruppvåldtagen och temat på historien är väldigt vuxet. Vi har till och med en multisexuell sjörövare som både lyckas med konststycket att ta Kirk på tutten, klä sig i klänning och våldta en kvinna. Anledninge till åldersgränsen kom antagligen till för att den bygger på en Jules Verne-historia.

Det är en snygg och våldsam film med bra och coola skådisar, en utmärkt final uppe i en brinnande fyr och en massa annat godis. Tyvärr så pågår filmen kanske tjugo minuter för länge. Vissa scener känns inte riktigt nödvändiga, och det dras ut på saker som skulle kunna berättas betydligt effektivare. Sedan förekommer det ett par icke-övertygande dockor som slängs över stup, fyren, ner i havet osv osv som verkligen inte ser bra ut.

Men överlag så är det en toppenrulle för alla som älskar eurocult, spänning, action, Kirk Douglas, miniatyreffekter och pervo-pirater.