tisdag, februari 17, 2009

Recension: The Pack (1977)


Robert Clouse var en kompetent hårt arbetade regissör som av någon anledning fastnade i martial arts-facket. Men därmellan gjorde han också den, i mitt tycke, lysande postapocalyptiska cool-filmen The Ultimate Warrior, rått-filmen Deadly Eyes och en av de riktiga guldkornen: The Pack!

Joe Don Baker spelar Jerry, en schyst öbo och specialist på djurliv världen över. Han bygger ett hus där med sin familj och verkar må toppen. I övrigt är den bebodd av några få kufar, till exempel den ständigt butter Cobb (R.G. Armstrong) och ett skäggigt blint fyllo som jag inte minns namnet på. Men tyvärr så lider ön av ett problem, ett gäng vildhundar som en gång i tiden övergivits av sina ägare och ny stryker omkring på ön. De har inte varit farliga... tills nu!

Givetvis få dessa hundar tokspel när det kommer ännu mer kött till ön, nämligen ett direktör och hans posse av diverse familj och anställda. De ska fiska, må bra och vara allmänt duktiga. Men hundarna har raskt börjat anfalla allt som går att anfalla och snart fallet den första människan offer för dessa rabiessmittade odjur! Det blir en klassisk showdown: människorna barrikerar sig i ett hus medan hundarna försöker ta sig in!

Detta var verkligen en pärla. Inte orginell på något sätt, men välspelad och med ett bra driv i manuset. På sjuttiotalet kunde hjältarna se ut som Joe Don Baker, och det var verkligen en tid långt ifrån polerade persikostjärnar som Hayden Christensen och Orlando Bloom. Joe kan sitt jobb och är hundraprocent övertygande trots att det kanske rör sig om en enklare exploitationfilm som bara rider på succén av mördardjurfilmer.

Men det bästa är givetvis hundattackerna, som än idag måste vara de mest intensiva och realistiska. Det ser livsfarligt ut både för människor och hundar, men ingen verkar fara illa. Tror jag. Hundarna, speciellt ledarhunden, är så jävla förbannad att han faktiskt blir riktigt otäcka. Djuren är dessutom väldigt våldsamma och nästan klättrar på väggarna för att komma in. Att hoppa genom fönster för de lätt som en plätt. Filmen är blodig dessutom. Inte direkt grafisk, men blodet skvätter i attack-scenerna.

Nu när jag tänker efter så känns The Breed faktiskt som en nyinspelning, och har ett liknande slut och miljö. Den är mer grafisk och är för övrigt en riktigt bra mördarhundfilm som ni mycket väl kan se utan att ångra er. Men The Pack är orginalet och det är en skam att den inte finns på DVD ännu, för den ska nog verkligen inte ses på sunkig vhs!