söndag, februari 22, 2009

Recension: Resurrection (1999)


Christopher Lambert spelar en helt okey snut vid namn John Prudhomme, som tillsammans med sin fru har flyttat från New Orleans till Chicago. Deras son dog i en tragisk trafikolycka och Prudhomme har svårt att släppa det som hänt. Han anklagar sig själv och lägger mer tid på jobbet än sin på sin fru. En seriemördare härjar i stan. Det första offret saknar höger arm. Det andra offret dyker upp och saknar högra armen... och sedan fortsätter det lem för lem.

Dessutom så skördas det ett nytt offer varje fredag. Morden tycks ha bibliska kopplingar, och Prudhomme misstänker till slut att någon försöker återskapa kristus kropp lagom i tid till påsken! Prudhomme blir mer och mer besatt av morden, och när hans partner Hollinsworth (Leland Orser) råkar illa ut så går det inte att stoppa karln... men mördare har fler överraskningar i backfickan, till exempel Prudhommes fru...

Efter att Se7en kom 1995 så svämmade branschen över av seriemördarfilmer. De flesta faktiskt helt okey, men bara en lyckades hamna på samma skala av kvalité, nämligen Resurrection. Att den egentligen är så bra är förvånande, då det uppenbarligen är en cash-in på ovannämnda film, men storyn av Brad Mirman och Lambert själv är engagerande och bra och har hela tiden nya vändningar. Dessutom är det min favorit Russell Mulcahy som regisserar och om det är någon som kan få till riktigt snygga filmer så är det han.

Handlingen och karaktärerna påminner mycket om Se7en, men lever sina egna liv och är väldigt övertygande. Även mördarens motiv och stil påminner om mördaren i den mer kända filmen. Men låt er inte luras av det, Resurrection står väldigt bra på egna ben. Inspelad i Toronto, Kanada, som stand-in för Chicago och ett ständigt regnväder gör att det blir en mörk och mysig stämning. Lambert är riktigt, riktigt bra och får fin uppbackning av den ständigt utmärkte Leland Orser. Två andra sköna killar har mindre, men viktiga roller, nämligen genreveteranen Robert Joy och regissören David Cronenberg.

Man skyr inte direkt från blod och gore heller. Inte för att man egentligen får se några mord, men oftast är det extremt saftiga scener när man upptäcker offren - i ett fall levande med hela benet bortskuret och blod sprutande i ansiktet på Lambert! Det är väldigt välgjort och mycket detaljerat.

Personligen tycker jag det här är en höjdarfilm, en av Lamberts och Mulcahys bästa.