söndag, februari 08, 2009

Recension: Rolling Thunder (1977)


Att sjuttiotalet var ett av filmhistoriens vitalaste årtioenden vet vi alla, och det var då man på allvar började utmana gränserna. En av de bästa, men tyvärr ignorerade, filmerna är Rolling Thunder. En brutal hämndhistoria skriven av Paul Schrader och distribuerad av gamla goa AIP. William Devane spelar Major Charles Rane som efter sju år i ett vietnmesiskt fångläger, med daglig tortyr, kommer hem till sin lilla småstad.

Han möts av familjen, blåsorkester, stadens hyllningar och det faktum att han helt saknar känsloliv. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän han får veta att frun har hittat en ny man och att hans son inte ens känner igenom honom. Men Charles tar inte så illa vid sig. Det blir en lätt irritation och han drar sig undan i en bod bakom huset, som påminner om den cellen där han satt i sju år.

En tid senare så är han med på ett nytt jippo och får över tvåtusen dollar i silverdollars tilldelat sig, ett mynt för varje dag han varit borta. För att inte tala om den röda cadillacen han också får. En eftermiddag när han kommer hem så väntar några män i huset. De vill ha silvermynten och börjar tortera honom, men han säger inget. Till slut kommer även hans fru och barn hem, och de blir dödade... och Charles stympad.

Beväpnad med en skarpslipad krokhand och ett avsågad gevär så söker han en rejäl hämnd....

Det finns drag både av Taxi Driver och Death Wish här, men filmen har en helt egen stämning. William Devane är så bra i sin roll som Rane att jag aldrig tror jag sett honom så kuslig och så levande, trots att han spelar en man som i stort sett blivit en sociopat. Med sig har han även en mycket ung Tommy Lee Jones, som också satt i fånglägret under dessa sju år. Jones karaktär är minst lika kall och störd, kanske mer än Rane själv, och hjälper till för att förverkliga hämnden.

Rolling Thunder blev kontroversiellt för sitt ämne och för våldsamheterna, och det är en obehaglig inblick i en man som lärt sig uppskatta tortyren och som dödar själv utan att tveka. Våldet är grovt på det där sjuttiotalssättet, squibbarna är blodiga och det finns inget medlidande för skurkarna. Men detta är ändå långt ifrån klassisk exploitation. Regissören och manusförfattarna har lagt in så mycket detaljer, subtila saker, om människan och dess grymhet, att det är en film som trots sin långsamma berättartaktik är så överlägsen det mesta inom genren.

Som en rolig detalj så kan man nämna att Paul Partain, rullstolsbrodern i Motorsågsmassakern, har en lysande biroll som Tommy Lee Jones svåger. Hela den scenen, där Lee's familj snackar amerikanska och japanska bilar är ett mästerstycke i meningslös och uttråkad dialog, och bara klippen på våra hämnare som tvingas lyssna på dumheterna är värt varenda slant.

Rolling Thunder är ett mästerverk, en av de få filmerna som verkligen förtjänar den titeln.