onsdag, februari 11, 2009

Recension: Screamers - The Hunting (2009)


1995 kom Screamers, i mitt tycke en utmärkt kanadensisk science fiction-film med Peter Weller. Den blev ingen ofantlig succé och har bland mindre vetande ansetts vara en usel film. Helt oförståeligt. I alla fall, helt oväntat, så klämmer man ur sig en uppföljare ungefär hundra år senare: Screamers: The Hunting. Och även om den inte bjuder på något nytt så var det en trevligt rulle.

Femton år, eller nåt sånt, efter händelserna i den första filmen så kommer det plötsligt en nödsignal från planeten Sirius 6B. Ett team, som givetvis legat i hypersömn, väcks upp och skickas till planeten för att ta reda på vad som har hänt. Givetvis så ska alla screamers vara döda vid det här laget, men uppenbarligen finns det människor kvar någonstans där. Man har sex dagar på sig att genomföra uppdraget, sedan kommer en gigantiskt meteoritstorm och slår sönder planeten.

Väl på plats så vandrar man först in i en av fabrikerna där screamers hade producerats för fullt en gång i tiden. Nu är det givetvis dött, men på grund av en girig medlem i teamet så startas fabriken upp igen... Ovetande om detta så fortsätter man och träffar till slut på en koloni med människor, och där börjar det går riktigt illa.

Våra kära screamers har evolverat ännu mer och blir mer och mer avancerade. Frågan är vem som egentligen är screamer och vem som är människa...

Ja, ni ser. Typ som Aliens. Fast med en dos Starship Troopers 2. Och alla andra klyschor i genren. Budgeten för uppföljaren ligger naturligtvis inte ens i närheten av vad man spenderade på ettan, men förutom de vanliga lågbudgeter-tendenserna som lite för trånga utrymmen och lite mycket steadycam så är det en väldigt snygg och proffsig producerad film. Skådisarna är okey, och Lance Henriksen har en liten gästroll som han har relativt kul i. Scenografi och design är som ettan, fast i mindre och lite billigare skala, men fungerar bra för oss som tänder på skitig framtidsdesign.

Hur levererar den underhållningen och spänningen då? Det är förutsägbart, men det är underhållande och filmskaparna ser till att den inte blir allt för många döda punkter. Något som man kör hårt med en riktigt bra, blodigt och välgjort gore. Det finns ett antal varianter av hur man knäcker en skalle, diverse lemlästningar och spetsningar och i stort sett alla dödsfall är grafiska och saftiga. En höjdare på gorefronten alltså.

En DTV-film jag gillade och som är väl värd ett inköp på DVD när den dyker upp.