lördag, februari 21, 2009

Recension: Witchcraft (1964)


Jag ska försöka fatta mig kort, men ni måste se den brittiska rysaren Witchcraft från 1964. Det är ett exempel på en ytterst genomtänkt och småläskig häx- och satanist-skräckis. Det är en enkel historia om Bill Lanier (spelad av allas favorit Jack Hedley) som har köpt upp en hel del mark i sin familjs gamla hemtrakter för att anlägga nya bostäder. Men när hans partner bryter mot en deal han har med den gamla familjen Whitlock och förstör en massa gravar i området så börjar det gå illa.

Whitlocks överhuvud, Morgan Whitlock (Lon Chaney) blir allt mer bitter och snart så börjar nära och kära att dö i märkliga olyckor. Bills affärspartner hittas strypt i badkaret och en släkting kör ut för ett stup till exempel. Det drar dessutom ihop sig till Roodmas, en viktig högtid för häxorna enligt gamla traditioner och familjen Lanier lever riktigt farligt...

Dessutom har man lyckats gräva upp den onda häxan Vanessa Whitlocks grav av misstag... och det blir inte bättre att hon börjar dra omkring i trakterna för att skrämma livet, och kanske döda, skyldiga som oskyldiga...

Witchcraft utspelar sig alltså i modern tid, det vill säga mitten av sextiotalet, vilket är en klar fördel. Dialogen är effektivt skriven utan några krumbukter och foto och regi är snyggt som fan. Det blir några spektakulära, men billiga, scener av häx-dåd, och givetvis en eller två hemliga häx-möten med allt vad det innebär. Lon Chaney gör en bra roll och får för en gångs skull något annat att göra än att spela efterbliven idiot. Han lägger mycket kraft på en komplex karaktär och det är underbart att se.

Jack Hedley är en fantastisk skådis och han är perfekt som affärsmannen Bill som egentligen vill väl, men som också vill att samhället och staden ska utvecklas. Men läskigast är absolut Yvette Rees som häxan Vanessa, de där ögonen och det svarta håret kommer att följa mig in i sömnen inatt tror jag.

Stämmingsfull svart-vit skräckis av Don Sharp, och en finfin film i samlingen.