torsdag, mars 05, 2009

Mina tio asiatiska favoritfilmer - någonsin!


Att lista mina tio asiatiska favoritfilmer är nästan helt omöjligt, speciellt eftersom asiaterna är duktiga på så enormt många genrer och är väldigt kreativa av sig. Inte alltid nyskapande givetvis, men varför måste en film vara det? För att göra det enkelt för mig så har jag helt uteslutit kaiju-genren. Det blir för "geniala och fantastiska" filmer då. Först tänkte jag också undvika Miike-filmer, men karln har gjort för många bra filmer för att ignoreras. Filmerna är som vanligt sådana historier som stannar kvar hos mig en längre tid, sådant som jag kan se om och referera till utan att tröttna. I mina ögon "klassiker" och "mästerverk" alltså. Vi går igenom dem en efter en, utan inbördes ordning:

Tears of the Black Tiger
- Detta är givetvis arthouse-trams till en viss del, en sådan där film som Folkets Bio-medlemmar antingen skulle avfärda som "kultfilm" eller som mästerverk. Nu är filmen också ett mästerverk, och den mästerligheten går långt bortom ploj-grejen med färgerna, genren och karaktärerna. Det är en bra och vacker historia, brutalt våld och väldigt thailändskt. En del skulle nog säga att den har lite för mycket av det goda, men det är det som är det som är så bra! Det är en rejäl gräddtårta av allt som filmskaparna tycker är läckert. Favoritscenerna är många, men attacken mot banditernas läger är fantastisk.

G.I Samurai
- En film som följt mig sedan de tidiga tonåren. Först på en klippt svensk VHS, sedan på en amerikansk utgåva och numera på en stolt DVD. Den dagen den kommer på Blu-Ray så kommer jag att köpa en sådan spelare också. En del fånigheter som hör till tiden, men utan tvekan en av de bästa filmer Sonny Chiba gjort. Konceptet är klockrent och actionscenerna är makalösa.

The Inugami Family
- Jag älskar Agatha Christine. Och jag älskar japansk film. Så det är ett genialt drag att producera en film som The Inugami Family, något jag förstår är en i raden av liknande deckare. Detta är långsamt, har en miljard karaktärer och intriger, knallrött blod och 100% mysstämning och överraskande vändningar. Dessutom så väver den in lite kontroversiella ämnen för sin tid och plats. Är det någon som sett de andra filmatiseringar om karaktären Kosuke Kindaichi? Läs gärna min gamla recension.

Dead or Alive 2: Birds
- Ettan är briljant, men det som gör tvåan (i den mån det kan kallas för tvåa) är att den har en mittensektion som handlar om hur våra huvudkaraktärer beger sig in i barnteaterbranschen. Det är roligt och tragiskt, vackert och våldsamt. Och givetvis väldigt välspelat. En film som jag aldrig har tröttnat på, och som fungerar väldigt bra ihop med den hyperaktiva första filmen. Den tredje filmen är helt okey, men hamnar aldrig riktigt på samma kreativa nivå.

Ong-bak
- Det är en film som enbart går ut på action, mer action, lite till action och mer fetaction. Skådisarna är sådär, humorn är sådär, foto är lite ojämnt, regin är stabil och manuset är tunt. Men ack vilket drag och vilken vansinnig karisma den märklige Tony Jaa har. Det är en film som lyckas överleva hypen och den imponerar fortfarande, trots många andra filmer som försöker sig på samma sak. På den thailändska DVD’n går en del av extramaterialet ut på att lära oss tittare så dödliga slag som möjligt. Politiskt okorrekt, men det visar bara hur totalt hämningslös filmen är.

Resurrection of the Little Match Girl
- Massiv dyr flopp från Sydkorea. Väldigt förvirrande, grädde på moset, existensiell, kryptisk, bra action och fenomenal musik. Inledningen börjar som är färglagd stumfilm, vidare in mot dataspeltävlingar, sedan blir det John Woo-action, transor och ett slut som man kan fundera länge på. Den är genial, men den blev kanske för mycket och för splittrad för den stora massan.

Happiness of the Katakuris
- Visst är det irriterande att den här filmen av någon anledning ses som en zombie-musikal? Eller "Sound of music korsat med Dawn of the dead"? Det är ett löjligt påstående då det finns en kort scen med några zombies och en scen där familjen dansar på en äng. Och det befogar inte såna fjantiga liknelser. Men i alla fall, detta är en film som jag sett otäckt många gånger. Jag går nog så långt att jag anser det är Miikes bästa film. Den saknar dock yakuzas och övervåld, och fokuserar på en absurd vrickad humor och väldigt bra och underhållande sångnummer. Det är en sån där film som får min hårda och brutala personlighet att mjukna. Sånt kan vara trevligt ibland.

Memories of Murder
- Enligt en tidigare recension på bloggen så skriver jag: "Detta är en fenomenal film. Det är delvis drama, delvis komedi och delvis thriller. Men mest drama och komedi faktiskt. Humorn är svart och stundtals väldigt rolig med vissa scener som gränsar till slapstick. Det är en märklig kombination för en film som bygger på verkliga händelser, men det gör den också ovanligt engagerande och verklig." och jag skulle vilja höja den åsikten med hundra, ungefär. För SÅ bra är den. Inget för människor med svårt att sitta still, men för mig så ramlar den upp bland världens bästa seriemördar-filmer.

Aces Goes Places 4
- Jag har recenserat den tidigare på bloggen och det är absolut den bästa tokfilmen från Hong Kong. Den har ett vansinnigt röj, bra fighter, fantastiska bilstunts, underbar HK-buskis, trams och flams och egentligen inte en enda död sekund. Man försöker få Sam Hui att bli en ny Jackie Chan här, och även om fighterna inte är lika avancerade så är det bra nära. Guilty pleasure hela vägen, men det står jag för.

Gozu
- Den tredje Miike-filmen på den här sidan och valet stod mellan den här och Ichi. Det är två grymt olika filmer, även om båda är Yakuza-rotade. Gozu vinner dock för att den egentligen är ännu bisarrare och makabrare än Ichi - men på ett väldigt subtilt sätt. Gozu har allt som en Miike-film ska (utom möjligtvis övervåld), men bröstmölk, antydningar att alla män egenligen bara vill ligga med varandra, långa tysta scener, absurd humor och provokativa scener som känns helt naturliga. Bröstmjölkstanten är nog den läskigaste som någonsin visats på film. Men konstigt nog väldigt rörande.