torsdag, mars 19, 2009

Recension: Bloody Movie (1987)


Här har vi en riktigt obskyr slasher som går att få tag i på DVD om man letar lite. Det är Fred Olen Rays bolag Retromedia (som jag tycker är ett fenomenalt bolag, en av mina favoriter) som gett ut den till slut, trots problem med rättigheter och annat trams.

Lance Hayward var en gång i tiden världens största filmstjärna med ärtiga och actionfyllda stumfilmer. 1941 så köpte han rättigheterna till alla sina filmer och drog sig undan från rampljuset. 1958 dök han upp igen och sålde rättigheterna för en rekordsumma till TV-bolag, och sedan dess har ingen sett karln. Hans stora villa i Beverly Hills har till synes varit övergiven sedan dess och nu ska den alltså säljas och det ska byggas nytt på marken.

Nu blir det lite kryptiskt, men troligen så promenerar Lance fortfarande omkring på området och mördar eventuella inkräktare. Han har blivit galen och girig och vill nu förhindra att stället rivs. Eller är det Lance? Är det kanske... en robot!?!?!?! Jaja, det är bara min egen teori. Ett gäng ungdomar åker dit och ska festa lite och träffar på metal-värstingarna Angel och Joe (där Angel är en kille och Joe är en tjej ska tilläggas), men en efter en så blir de offer för Lance Haywards olika klassiska filmkaraktärer. Ena stunden är det en pirat, ibland Zorro... eller kanske en riddare i rustning? Många karaktärer blir det...

Äntligen hittade jag en film som var tillräckligt intressant att skriva om, och även om Bloody Movie (eller Terror Night som den också är känd som) långt ifrån är ett mästerverk så känns det som ett litet passionerat projekt med en pissliten budget. Det roligaste med filmen är morden givetvis, som alla börjas med ett rappt och stämningsfullt montage av gamla stumfilmsklipp - som för att visa att Lance fortfarande är inne i det förflutna. Sedan så tar han livet av karaktärerna på diverse blodiga sätt.

Det är faktiskt en ganska grafisk film som börjar fint med en blodig ituslitning och en spetsning och sedan blir det diverse spetsningar, en schyst halshuggning, krok i huvudet och lite annat smått och gott. Vi snackar inte Savini här, men fullt dugligt. Resten av filmen är kompetent men lider av en liiiiiten budget. Det har uppenbarligen inte funnits så mycket pengar till att verkligen få till känslan av en fet Hollywood-herrgård, men man har gjort ett försökt med diverse rum och trappor i alla fall.

Veteranskådisarna som dyker upp, till exempel John Ireland som Lance och Cameron Mitchell som snut är kul. Ungdomarna är ok, men gör varken bättre eller sämre ifrån sig än andra liknande rullar från samma period.

Gillar man filmer som Madhouse, Targets, Cat on the Brain och andra filmer som gränsar till verkliga karaktärer så tror jag att man kan uppskatta den här trevliga bagatellen.