söndag, mars 01, 2009

Recension: Dai-Nipponjin (2007)


Hitoshi Matsumoto spelar Masaru Daisatou, en ganska tråkig typisk medelålders man som svaghet för lila kläder och som uppenbarligen bär upp en illa maskerad bitterhet. Han bor i ett litet trist hus i Tokyo tillsammans med en katt och gillar saker som är små men som blir stora när de behövs (som ihopfällbara paraplyer och torkat sjögräs). Denna man följer alltså ett dokumentärteam, inte för att han är så förbaskat ointressant och ljuger om sina röriga familjeförhållande, utan för att han jobbar som monster-bekämpare under superhjältenamnet Dai-Nipponjin.

När han behövs, vilket kan vara lite när som helst, så slår regeringen honom en signal (genom sin giriga agent givetvis), han beger sig till närmaste kraftstation där han genom för en religiös ritual, kliver in i ett par gigantiska tajta brottar-kalsonger och förvandlas till en småfet jätte med penntroll-frisyr. Han får slåss med monster som är bisarra att de är svåra att förklara, men ett av dem är helt enkelt Riki Takeuchis huvud på ett muskelben. Fast stort som en skyskrapa givetvis.


Därmellan så pratar han om sitt tråkiga liv, men konfronteras de problem han tvingas förtränga hela tiden: hans senildemente farfar som är en före detta monsterbekämpare, men som nu bara råkar elektrificera sig själv av misstag och ställa till oreda i trakten. Dessutom så tjänar vår hjälte dåligt, har en dotter och ex-fru som inte gillar honom och blir ständigt mobbad av grannarna eftersom han förstör, stjäl elektricitet och är allmänt jobbigt. Dessutom har det kommit ett nytt monster som helt enkelt inte vill slåss med eftersom det är för farligt, det är tryggare att åthuta solande monster...

Dai-Nipponjin är i stort sett gjord som Incident at Loch Ness, Spinal Tap, Rob Robert - hela tiden på gränsen till det absurda, men har såpass äkta karaktärer att man faktiskt bli riktigt rörd (och störd) stundtals. Hitoshi Matsumoto är stillsamt tragiskt med en fånig frisyr, men hans besvärade min över det närgångna kamerateamet känns äkta. Gillar man Miike och Kitano så kommer man nog gilla den här, eftersom den tar sitt ämne seriös och gärna vågar vara rejält kryptiskt, utan att för den delen underspela den abnormt absurda handling och de vansinniga monsterscener som dyker upp med jämna mellanrum.

Allt är digitalt gjort, utom på slutet då det sker en mycket charmig hyllning som jag inte vill avslöja här, och det är både grymt orealistiskt och näst intill fotorealistiskt. Effekterna är makalöst bra, men som hämtade från en serietidning. Realism handlar det naturligtvis inte om och budgeten har varit hyfsat snål, så alla strider är filmade från anklarna och uppåt så att man slapp återskapa allt för mycket gator och människor. Den roligaste scenen är med Niounojyuu, ett illaluktande monster som ser ut att ha en klänning av stora tungor och ett huvud insmält i dessa. Hon står och solar sig mot en skyskrapa och Dai-Nipponjin får i uppdrag att säga till henne att dra därifrån. Dessutom är hon förföljd av en manlig monsterbekant som är väldigt, väldigt kåt. Stor humor! Bokstavligen.

En film med mer lager än man kan tro, och med sin absurda humor och spektulära monsterscener så är det trots allt också en film om skilsmässor, att bli gammal, att bli hatat trots att man gör gott och givetvis dessa evinnerliga japanska traditioner som man bara dras med för att det är en tradition och inget annat, oavsett logik eller inte.

Lysande japansk film. Tänk om Sverige kunde prestera samma kvalité?