måndag, april 27, 2009

Godardx2: Alphaville (1965) & Week End (1967)


Godard har jag aldrig varit speciellt insatt i, så givetvis var det trevligt att börja med två riktigt bra filmer.

Alphaville är den närmast legendariska Lemmy Caution-filmen med Eddie Constantine, hård och känslig hemlig agent som går under namnet Ivan Johnson, journalist för den sovjetiska tidningen Figaro-Pravda. Han skickas till den riktigt störda staden Alphaville från sina uppdragsgivare i "the outer countries" (som jag ibland brukar benämnas "the outer galaxies" också) för att övertyga Leonard Nosferatu (Howard Vernon), en superforskare, att överge Alphaville och sitt nya namn Professor Von Braun och återvända till sina hemstater. Naturligtvis blir det inte speciellt enkelt, och i denna dystopiska värld så är det egentligen bara konspirationer som är det enda sanna...

Alphaville är en ultrabillig och experimentell sci-fi som utspelar sig i dåtidens Paris utan att egentligen förvandla något till "framtiden". Alla ser ut som de brukar och vapen och bilar är tidsenliga. Naturligtvis beror det på budget, men också antagligen på att Godard inte ansågs att det behövdes. En film blir det man vill att den ska bli. Filmen är fylld av absurda sekvenser, våld, filosofi och en jävligt hård Constantine - som är så hård att han skjuter igång sin cigarett-tändare vid ett tillfälle! Jag vet inte hur mycket av filmen som är improviserad, men för det mesta är det grym dialog - ofta i kombination med långa tagningar. Det är vackert och rått, snyggt och billigt.

Eddie Constantine spelade Lemmy Caution fjorton gånger under trettioåtta år... och nu känner jag att jag måste se allt!


Week End är ett kontroversiellt stycke film som rejält gör upp med borgarna, medelklassen, arbetarna, kommunisterna och kapitalisterna. I mitt tycke går ingen fri, även om Godard givetvis är rejält åt vänster och visar det tydligt. Mireille Darc och Jean Yanne spelar Dorinne och Roland spelar ett djupt olyckligt par som under fem års tid försökt förgifta Dorinnes far för att ärva femtio miljoner francs. Dessutom vänsterprasslar båda med personer som de planerar att döda den andra med hjälp av. I alla fall ska ta åka till Dorinnes föräldrar över helgen, men blir fast i en surrealistisk mardröm av bilolyckor, bönder, kannibaler och människor som kanske inte alls existerar...

En mycket udda road movie, men även en fantastisk road movie. Den slår hårt, är cyniskt och väldigt rolig. Det finns en fantastiskt kameraåkning längst med en trafikstockning som både är absurd och grymt, men efter det så är det möten med de enda bisarra karaktärerna efter de andra. Min favorit-scen är då ett överklass-par har krockat med en traktor, mannen dör, och kvinnan börjar skälla ut bonden som skäller tillbaka och båda anklagar varandras politiska övertygelse att vara felet med hela samhället... tills att Dorinne och Roland åker förbi, frågar efter vägen, och blir ett gemensamt byte för olyckskorparna då de tror att Dorinne och Roland är judar! Och så kan de förenas i ett gemensamt hat. Det hela avslutas med internationalen, fast i ett flådigt arrangemang.

Två fantastiska arthouse-rullar med våld, humor, sex och bra skådisar. Inte illa för en helg.