onsdag, april 08, 2009

Recension: Blastfighter (1984)


Michael Sopkiw spelar Tiger Sharp, en ex-snut som avrättat sin frus mördare. Problemet är bara att mördaren var son till en högt uppsatt politiker och Tiger åkte in på en långt fängelsestraff. Nu är han ute och vill hämnas, men när han sitter där med fingret på avtryckaren så inser att det inte kommer att hjälpa och han beger sig till sina hemtrakter för att leva i lugn och ro i balans med naturen.

Tyvärr upptäcker han att hemstaden har blivit riktigt otäckt och det är främst ett gäng lokala busar som lever på att skadeskjuta djur som sedan slaktas levande av en snubbe som säljer organen som medicin i asien. Tigers gamla polare, Tom (George Eastman), är också han involverad i detta och trots deras vänskap så accepterar inte Tiger vad som händer. Busarna bråkar med honom men han ger sig inte, och det hela blir mer komplicerat när hans dotter Connie (Valentina Forte) dyker upp och vill ha tillbaka sin far.

Men sedan skiter sig allt och Tiger måste visa vem som är bossen i stan, även om det betyder att han måste döda varenda redneck i skogarna!

Lamberto Bava har regisserat denna effektiva höjdare, Blastfighter, och återigen så tror jag fan i mig att det är hans bästa jobb. Karln har aldrig haft en hundraprocentig talang när det gäller skräck, men här känns det som om hjärtat var med och det är en riktigt engagerande historia som vi bjuds på. Manuset är aldrig tråkig och det är rakt och enkelt berättat. Alla scener tjänar ett syfte och leder fram till nästa viktiga händelse, och inget känns som utfyllnad. Grundhistorien är inte speciellt unik, men djur- och naturbudskapet känns ovanligt fräscht för sin tid och både Eastman och Sopkiws karaktärer är välskrivna och fint skildrade av respektive skådis.

Bava har också varit smart och talangfull nog att vräka på med snygga och feta miljöer, vilket gör att filmen antagligen ser dyrare ut än vad den är. Men hela filmen känns också som väldigt autentiskt redneck, men typisk sliten småstad i bakgrunden och skönt överspelade bonnläppar. De övriga skådisarna är ganska ojämna, och Valentina Forte är rent utsagt usel (men det kanske kan bero på dubbingen). Michele Soavi dyker upp i en liten roll och i en ännu mindre roll så ser vi banjo-mästaren själv, Billy Redden, från Den Sista Färden - komplett med banjo!

Men nu ser vi inte alltid sådan här filmen för budskapet och skådisarna, utan för actionscenerna och våldet! Blastfighter håller riktigt hög internationell klass, om än lite blodigare. Slagsmålen är utmärkta och Sopkiw kunden verkligen slåss framför kameran. Det är rått och intensivt. Därmellan så blir det gott om blodiga squibs, ett fett antal explosioner, knivhugg, en avskjuten arm, en exploderande (!) arm och mycket annat som antagligen fick vissa censorer att sätta i vrångstrupen.

Jag tycker att Blastfighter är en fantastisk b-actionrulle, en av de bästa från den italienska åttiotalet. Den nya tyska dvdn har bra kvalité, men absolut inte perfekt. Bilden är klart kroppad på sidorna, vilket märks mest under förtexterna och bilden i sig är inte helt klar och stundtals grynig - fast det senare mest i dagsljus. Nattscenerna klarar sig bättre. Men i alla fall den bästa versionen jag sett filmen i och ett klart köp för fans av italiensk action, åttiotalsvåld och Lamberto Bava.