torsdag, april 23, 2009

Recension: Born to Fight (2004)


Jag skulle ljuga och bedra om jag påstod att Born to Fight i traditionellt syfte var en "bra" film. Det är den inte. Panna Rittikrai, en regissör som jag respekterar oerhört mycket, klarar inte så bra övergången från microbudget till fetbudget och har - som alltid - problem med allt annat än actionscenerna. Men något som också är vanligt bland oss som ser bortom Ken Loach och Folkets Bio-orgier så kan vi även uppskatta renodlad dum-film. Även älska den, respektera den och försvara den. Det är det jag kommer att göra nu med Born to Fight.

Dan Chupong spelar Deaw, en narkotikasnut som just fått sin kollega dödad i ett tillslag. Deppad så inser han att det enda som kan muntra upp nu är att åka ut till en liten thailändsk by med ett gäng av Thailands främsta sportstjärnor - därbland hans syster - och dela ut lite mat, gratis t-shirts och uppmuntra den fattiga befolkningen med lite skratt och bön. Men bisarrt nog så bestämmer sig en armé att inta byn och därifrån kräva att få ut en knarkkung ur fängelse - samma knarkkung som Deaw satte dit i början av filmen. De tänker också fyra av en raket mot Bangkok och jämna hela stan med marken.

Men de har givetvis inte räknat med den absurt patrotiska Deaw som med hjälp av sina nyfunna sportpolare bestämmer sig för att slå tillbaka - hårt, brutalt och med mycket blod!!!

Ta en vanlig actionfilm. Dumpa ner den i en sil, skaka ordentligt så att det mesta av storyn rinner av lämnar kvar smörindränktade actionscener. Krydda sedan med massor av logiska luckor och skvätt patriotisk så har ni Born to Fight i ett nötskal. Och jag älskar den. Alla snackar om hur senaste Rambo (som är ett mästerverk) är brutal, men de har inte sett massakern som sker i den här filmen. Det är rent utsagt obehagligt! Skrikande människor, avrättningar, blod och gore, barn som kryper ihop av ångest och mer våld. Men det har en poäng, nämligen att det inte ska finnas några som helst sympatier för skurkarna när de väl får sätta livet till en stund senare.

Våra hjältar, byborna och sportstjärnorna, har precis gett upp när Thailands nationalsång börjar spelas på en radio. Då finner de styrka i att faktiskt offra sig i en av de längsta och mest omväxlande actionscener jag sett. Jag tror den pågår i runt en halvtimme, kanske lite mer, och är en ganska slarvig orgie i fighting, brutala stunts, mycket squibs och blod, skamlösa sport-relaterade sätt att ta ihjäl folk på och explosioner. Allt i dagsljus. Vissa i långa tagningar som pågår flera minuter. På fetingbudget (för att vara en Thai-film givetvis). Eftersom filmen drar in alla åldrar så får vi både se den yngsta kvinnliga muay thai-mästaren spöa folk samt givetvis den äldsta också! En mycket gammal farbror som får sparka in huvudet på någon stackare!

Givetvis finns det en scen då Deaw nästan tappar orken, men han får tillbaka den genom att han hittar ett mynt med den thailändska kungen på - som han sedan lindar in i tygremsor runt händerna och dödar ett dussin till skurkar. Fantastiskt.

Rittikrai verkar lite förtrollad över sin höga budget och vräker på lite för mycket slow-motion samt har inte riktigt koll på flytet och berättandet, men allt detta krossas naturligtvis av de sanslösa stuntscenerna. Det är som om gamle goe åttiotals-Jackie vore tillbaka, och stuntmännen ser verkligen ut att slå ihjäl sig hela tiden. På slutet så blir det några snygga motorcross-stunts och en av de största explosionerna jag sett på film.

Fantastisk tokaction för er som är trendiga nog att dissa mästaren Tony Jaa och fantatisk tokaction för oss som älskar Tony Jaa lika mycket som innan, men vill se en film utan honom. Fast lite mindre välgjord. Och med en ännu fulare hjälte. Men fuck the same. Just love it!