torsdag, april 02, 2009

Recension: Carthage in Flames (1960)


Be mig inte återberätta storyn i Carthage in Flames, men i grunden är de vanliga kärleksintrigerna till bakgrund av storpolitiskt spel mellan Rom och Kartago. Denna gången så är det naturligvis kärlek över gränserna då en man från Kartago blir kär i en fin romersk flicka. Ska deras kärlek kunna bidra till freden eller ska det bara bli värre? Det hela leder givetvis upp till förstörelsen av Kartago... och sedan är det inte mer.

Nu lät jag lite bister här, för filmen är helt okey och väldigt välgjord. Regin är lite statisk, men det är klassiskt berättande av den gamle veteranen Carmine Gallone. Det är fläskiga kulisser, ett hyfsat spektakulärt slag mellan två finfina båtar som ekar Ben-Hur, färgglada kläder och Terence Hill i en väldigt tidig roll. Statistscenerna är stora och det känns som en ambitiös samproduktion mellan Italien och Frankrike. Tyvärr så är det lite långt mellan skojigheterna och det känns. Musiken dränker dramatiken och manuset är väldigt oinspirerat, trots att det är en tidig euro-mastodont under den gyllene eran.

Det finns några detaljer i kärlekshistorian som är lite vassare än vanligt dock, och det är ett schyst svart slut för åtminstone ett av kärleksparen. Anne Heywood är väldigt bra som Fulvia, vars kärlek inte blir helt lyckad. I alla fall, som ni märker, så är filmen inte speciellt inspirerande även om den är välgjord och har pengar bakom sig. Men trä är alltid trä och detta är torrt som fnöske.