onsdag, april 15, 2009

Recension: Faceless (1987)


Bland Jess Francos alla åttiotalsfilmer så är det nog Faceless som är snyggast och coolast. Bloody Moon är nära på snygghetsgraden, men ett Paris 1987, axeladdar, soft-pop-disco, massivt gore och en rollsättning bestående av Helmut Berger, Telly Savalas, Chris Mitchum, Caroline Munro, Howard Vernon och Brigitte Lahaie så är det faktiskt svårt att misslyckas.

Plastikkirurgen Doktor Frank Flamand (Helmut Berger) lever ett ett märkligt incestuöst förhållande med sin kära syster Ingrid (Christiane Jean) och sin läkarkollega, den blonda psykopaten Nathalie (Brigitte Lahaie). En kväll så blir Frank utsatt för ett attentat, men hans syster ställer sig ivägen och är den som får ansiktet förstört av syra. Desperat så börjar Frank och Nathalie att kidnappa och mörda unga vackra kvinnor för att kunna ta deras ansikten och transplantera till Ingrid.

Men så blir fotomodellen Barbara Hallen (Caroline Munro) kidnappad och hennes far, Terry (Telly Savalas) skickar den hårde privatdeckarn Sam Morgan (Chris Mitchum) till Paris för att hitta igen dottern. Samtidigt så börjar Frank få panik och rådfrågar sin gamle vän Doktor Orloff (Howard Vernon) som vem som kan utföra en riktigt lyckad ansiktstransplantation. Svaret är den gamle nazisten Doktor Karl Heinz Moser (Anton Diffring), och nu behövs det nya färska ansikten till den slutgiltiga operationen...

Faceless är så bra eftersom det känns som ett bokslut, vilket iofs också är tråkigt. Men Jess Franco väver ihop sin saga om Orloff, som också var den karaktären som drog igång hans karriär, förde legenden vidare genom andra ansiktstransplantatörer, på en högre budget än normalt och med en torr humor som känns mycket Franco. Det är riktigt brutalt och blodigt och effekterna fungerar ganska bra, trots att de är lite plastiga. Men vad gör det när blodet sprutar? Historien är naturligtvis bisarr och inkluderar fetisch-scener och sex, men det blir aldrig smaklöst utan väldigt stiliserat och snyggt.

Slutet är skönt och bryter mot normen, ganska rejält också. För vilka är huvudrollerna egentligen? Är det Chris Mitchum som vi hejar på? Knappast, det är de kära doktorerna som bara försöker vara så sadistiska som möjligt. Och eftersom det är film så får de vara det, så mycket de vill. Franco regisserar med stil och tanke och det mesta känns genomtänkt och historien flyter på bra även mellan gore- och splatter-scenerna. Det är också vackert att se Howard Vernon i sin sista Franco-film, i sin klassiska roll som Orloff. Det är en mästare i arbete och lika karismatisk som vanligt.

Jag kan inte nog mycket rekommendera denna sleaziga, blodiga, trashiga och snygga rulle!