söndag, april 05, 2009

Recension: Horror Express (1973)


Legenden säger att Horror Express kom till genom att producenterna hade en modelljärnväg över från några tidigare produktioner och ville uttnyttja den till minst en film till. Resultatet blev utan tvekan en av Spaniens bästa och coolaste skräckfilmer.

Christopher Lee spelar Sir Alexander Saxon, en stelbent och patriotisk brittisk forskare som just hittat en två miljoner gammal fossil uppe i Sibirien. Han tar med sig den på ett tåg, där han träffar på sin gamla vän/kollega/fiende Doktor Wells (Peter Cushing) som är utom sig av nyfikenhet på vad Saxon hittat. Med på tåget är också en greve (George Rigaud, som också spelar småpervo präst i Lenzis sköna Eyeball) och hans unga fru (Silvia Tortosa), en mystisk kvinna som bara vill hålla sig gömd från en kommisarie Mirov (Julio Peña) och kanske främst den galna religiösa mystikern Fader Pujardov (Alberto de Mendoza, som stundtals är ruggigt lik Robert De Niro).

Det dröjer inte länge förrän fossilen visar sig vara vid liv, och med sina röda lysande ögon så suger den bokstavligen musten ur folk för att komma åt deras kunskap. Den ser ut som en hårig apmänniska, men överger snart sin gamla kropp för att hitta något fräschare... När liken börjar staplas på tåget så sprider sig också paniken och Saxon och Wells får hjälpa till att stoppa den mordiska, utomjordiska, fossilen...

Detta är en enormt kreativ och fyndig skräckis som verkligen uttnyttjar den lilla budgeten till att bli något alldeles speciellt. Eftersom den utspelar sig under det tidiga nittonhundratalet så är den givetvis fylld av snygga historiska miljöer, och hur man fått den så snygg trots en liten budget är svårt att förstå. Scenen på tågstationen i början känns så realistiskt att jag faktiskt för en gångs skull köpte konceptet totalt.

Stämningen är tjock som vilken övergödd amerikan som helst, och Eugenio Martín gör ett utmärkt jobb med regin. Ljussättningen är mysig effekterna, som är ganska blodiga, är riktigt välgjorda. Dels de lysande ögonen, som är coola, och dels när ögonen blir vita - även om det senare inte är avancerat alls. Det är bara god klippning och ruggig stämning som gör det. Filmen innehåller också en ovanligt grafisk öppning av ett huvud.

Men det bästa med filmen är det utmärkta samspelet mellan Lee och Cushing som måste tillhöra bland det bästa de gjort. Dialogen är riktigt rolig (Inspector Mirov: The two of you together. That's fine. But what if one of you is the monster? Dr. Wells: Monster? We're British, you know!) och smart. Filmen är fylld av små detaljer som gör att den känns extra genomarbetad, nästan unik faktiskt.

En fenomenal film, en av mina absoluta favoritskräckisar från det gyllene årtiondet.