fredag, april 03, 2009

Recension: Mihal Viteazul (1970)


Säga vad man vill om diktaturer, men de kunde i alla fall skrapa ihop rejäla mass-scener! Rumänien var absolut inget undantag, och under beskydd av den gamle tokstollen Nicolae Ceauşescu så fick den ovanligt vågade regissören Sergiu Nicolaescu sitt genombrott, och konstigt nog så lyckades han smyga in både ett och annat kontroversiellt under nästan på den gamle Ceauşescu. Den största klassikern är utan tvekan Mihal Viteazul (dvs Michael den modige eller något liknande) som handlar om prinsen med samma namn som desperat försökte samla furstedömena Valakiet, Moldavien och Transylvaninen till en mäktig nation.

Det är fantastisk historia om en man, Mihal (Amza Pellea), som av ren besatthet kämpar för sin dröm att styra och kontrollera dessa tre områden. Han börjar slå sig igenom grannländerna, slåss mot turkarna och sätter igång politiska intriger utan dess like. Med ett enormt självförtroende, älskad och respekterad (även av sina fiender) och hatat av många så vinner han slag efter slag, men förlorar samtidigt sin familj långsamt. Sina vänner blir inte längre vänner, utan respekt och tillit köps och säljs om och om igen. Men trots sina segrar så börjar även hans bundsförvanter inse hur farlig han är och vill helst av allt ta död på honom...



Detta är en vansinnigt stor film! Den kommer över tre timmar i längd och blir aldrig tråkig. Aldrig, vilket jag inte varit med om förut. Sergiu Nicolaescu öser på med fläskiga bilder över sitt hemland och har uppenbarligen fått tillgång till hela den rumänska armén, eftersom en stor del av filmen består av tiotusentals statister som slåss med varandra. Actionscenerna är makalösa, och det går ganska våldsamt till stundtals. Det är tre-fyra stora actionscener i filmen, och några mindre, och där mellan är det en sällsynt intressant historia med hundra procent övertygande skådespelare. Amza Pellea är GRYM som Mihal, och med sig har han Ion Besoiu som den slemme Sigismund Báthory, hans värsta fiende. Även regissören själv har en stor roll som turkarnas eviga sändebud, den sympatiske och äventyrlige Selim Pasa.

Tidigare har jag varit chockad över hur stora scenerna är i till exempel Sergei Bondarchuks utmärkta Waterloo, men detta slår nog allt jag sett.

Mihal Viteazul är utan tvekan av de bästa episka mastodontfilmerna jag någonsin sett, både när det gäller äventyr, action och starkt drama.