lördag, april 11, 2009

Recension: The Possession of Joel Delaney (1972)


Bakom den nästan TV-mässiga titeln, The Possession of Joel Delaney, så döljer sig en av de finaste filmerna jag sett på väldigt länge. Hur en sådan unik och brutal film kan vara så bortglömt är nästan oförklarligt... Men bara nästan.

Shirley MacLaine spelar Norah Benson, en framgångsrik (och rik) kvinna i sin bästa åldern som lever tillsammans med sina barn i ett flott radhus i New York. Hennes bror, som hon tagit hand om själv efter föräldrarnas frånfälle, heter Joel (Perry King) och är en kul typ som kanske är mer av en fri fågel än samma karriärssugna karaktär som sin syster.

Men han börjar bete sig underligt och en kväll så attackerar han sin hyresvärd och förs till en psykatrisk mottagning. Norah får ut honom genom att han skyller det hela på LSD, men då han givetvis inte använder droger så är det inte det som startat hans utbrott. Istället så verkar han ha mystiska kopplingar till en seriemördaren som sommaren innan halshögg tre unga kvinnor i Central Park. När en person i hans närhet hittas mördad på samma sätt så börjar polisen dra åt sig öronen... och så även Norah.

Samtidigt blir hans beteende värre och värre och han börjar haspla ur sig långa meningar på spanska och bete sig som svin mot kvinnor, och egentligen alla i sin närhet, för att sedan bli sitt vanliga jag igen... Norah börjar undersöka vad som kan ligga bakom detta, och det blir givetvis betydligt mer chockerande än vad hon någonsin trott...

Detta är en unik film. För att vara en film från tidigt sjuttiotal, och dessutom amerikansk, så är det en liten kontroversiell sak som både slår Exorcisten på fingrarna när det gäller en seriös skildring av besatthet och andeutdrivning och dessutom lyckas kännas väldigt oamerikansk. Jag var först tveksam till Shirley MacLaine som Norah, men efter en stund - och speciellt när filmen var slut - så insåg jag att ingen annan kunnat spela den rollen så perfekt. Perry King är kusligt bra som Joel och gör ett förvandlingsnummer som han borde ha fått en Oscar för.

Så, varför är denna film så bortglömd? Ja, först och främst så är det en brutal liten rulle. Terrors-scenerna då Joel visar sitt andra jag är riktigt jobbiga och pågår länge, det finns en del grafiska scener med likdelar och jag misstänker att själva handlingen som behandlar ockultism/övernaturligheter från Puertorico var kontroversiellt för sin tid, speciellt i kombination med den sociala kritiken och klass-glappet mellan de rika amerikanarna och deras tjänare. Sedan ska man inte frångå att filmen innehåller en del hyfsade antydningar både till incest och pedofili.

Som Stephen King skrev om den här filmen, den skulle garanterat får en NC17 rating om den hade premiär idag.

Jag torde mig våga utropa The Possession of Joel Delaney till ett underskattat mästerverk. Men jag hypar inte, jag säger bara sanningen.