tisdag, april 21, 2009

Recension: Wild Country (2005)


En film som kommit lite i skymundan i den brittiska skräckvågen som startade ordentligt med Dog Soldiers är en annan varulvsfilm, Wild Country. Inspelad i Skottland och med, ser det ut som, lokala skådisar och en ganska liten budget så lät det som en ganska intressant "bortglömd" film. Frågan är bara om den håller måttet?

Samantha Shields spelar Kelly Ann, en tonårsmamma som precis adopterat bort sitt nyfödda barn. En tid senare så följer hon med några av sina vänner på en hiking-färd i det skottska högland, allt organiserat av Fader Steve. Han släpper av ungdomarna ute på landsbygden och ska möta upp dem nästa dag på en bestämd plats. Vad han inte räknat med är att en av killarna har sett till att en polare möter upp med öl, och den polaren visar sig vara pappan till Kelly Anns bortadopterade barn...

I alla fall så börjar något smyga i krokarna, och när ungdomarna hittar ett levande spädbarn bland en massa likdelar i ett slott så inser dem att något otrevligt är på gång. Naturligtvis är det en stor, fet, hungrig fyrbent varulvs-best som snabbt börjar ge sig efter våra hjältar...

Wild Country är en lågbudgetfilm med stora ambitioner, och sådant gillar jag. Den är filmad digitalt, en stor del nattetid, men får det att se snyggt och proffsigt ut. En del scener är riktigt kusliga och skådisarna spelar bra mot den mörka, hotfulla natten. Naturligtvis är miljöerna i sig väldigt stämningsfulla och det känns geniunt och vackert. Skådespelarna är okey, men lider nog av att regissören inte är helt varm i hatten. Det kan bli lite skolteater stundtals, men inte så ofta som jag trodde att det skulle bli. Tyvärr pratar också samtliga med en väldigt grov dialekt, så man får koncentrera sig på snackat för att kunna uppfatta vad som händer.

Ibland känns det som om regissören inte hade täckning för allt som ska ske rent fotomässigt, och jag var tvungen att backa filmen vid ett tillfälle eftersom jag inte insåg att en karaktär försvann och uppenbarligen blev uppäten!

Varulven då? Man får se den väldigt mycket under den sista halvtimmen, oftast i dagsljus. Detta är givetvis på gott och ont, då filmen är billig och budgeten att tillverka ett allt för avancerat odjur inte var speciellt hög. Dock så gillar jag varulen, som påminner mer om en märklig form av björn-hybrid med lång nos och smala små ögon. Samt givetvis stora tänder. Och tänderna får den användning för i ett flertal blodiga scener, varav två sticker ut som riktigt splattriga och grafiska.

Jag gillade filmen och kommer säkert att se om den, dessutom var den billig på Play. Den är dock långt ifrån perfekt och hade kunnat tjäna på någon till vändning i manuset, liiite tydligare dialekt och lite mer inspelningstid. Men sådant är livet för independent-filmaren och det är bara att acceptera. Den rekommenderas i alla fall, utan tvekan.