lördag, januari 10, 2009

Recension: The Land Unknown (1957)


The Land Unknown är av någon anledning inte någon av de mer ansedda dinosaurie-filmerna där ute, men gillar man Kevin Connors äventyrsrullar med Doug McClure så lär man gilla den här. Budgeten är uppenbarligen inte allt för hög, men den har ett enormt snyggt foto, några snygga monster och en hjältinna som svimmar konstant!

Skådespelaren och stuntmannen Jock Mahoney spelar den hjältemodige Harold 'Hal' Roberts. Tillsammans med den fagra, men småtuffa, Margaret 'Maggie' Hathaway (Shirley Patterson) och två kollegor så ska han utforska de varma delarna av Antarktis. Tyvärr så hamnar de i en storm med helikopoterna och hamnar i de riktigt heta delarna! Det är en dinosaurie-dal komplett med en stirrande argsint T-Rex samt några jätteödlor - både land och vattenbaserade.

Eftersom helikoptern gått sönder är de strandsatta på detta märkliga ställe. Men tur i oturen så visar det sig att det finns fler överlevanden där, nämligen den lätt ostabile Dr. Carl Hunter (Henry Brandon) som störtade där med tre kollegor tio år innan. Nu är han en avancerad dino-jägaren! Han är den ende som vet vart det andra helikopter-vraket är någonstans... och för att visa vägen så vill han ha Maggie!!!

Åh, detta är en förtjustande liten film. Budgeten är toklåg, men jag gillar när man skiter i budgetfrågan och försöker genomföra scenerna ändå. Så det är gott om coola miljöer, en snubbe i dinosarie-kostym (som absolut inte är realistisk, men som är effektiv) och bra med spänning. Jag trodde aldrig dessutom att riktiga ödlor kunde fungera som dinosaurier, men de två som förekommer här är riktigt underhållande och genom att fota dem i slow-mo så har de den rätta tyngden. Alla nämner tyranosaurusen, men det finns en till gummidinosaurie som lever i vattnet som är riktigt cool. För att inte tala om den monster-aktiga köttätande plantan med tentakler!

Liksom många andra filmer från den här tiden och i den här budgetskala så förekommer det en del stock footage, men i det här fallet är det mest från diverse båtar och miljöerna innan dino-landet. Dessutom fungerar detta material ganska bra.

Trevligt film som tusan. Så är det.

Jag, Krister, Joao, Uno och en allmän trötthet

Krister Henriksson blängde på mig idag. Nä, han blängde inte. Han tittade nyfiken på mig när jag kom till hans portuppgång, troligen eftersom han kanske först trodde att jag var en granne. Nu är jag inte hans granne, men jag skulle hälsa på några grannar till honom: Joao och Uno, goda vänner sedan länge.

Jag har knappt vågat mig ut på grund av att jag varit sjuk, och så här i efterhand så kändes det som ett misstag eftersom rethostan tog fart igen. Men det var kul att umgås med vänner en aning i alla fall, trots att det bara blev några timmar. Vi åt på Indian Garden, där personalen bara var småsur (oftast är de våldsamt sura och kastar maten på mig), men det smakade utmärkt. Sprang sedan förbi Monkey Beach och köpte Classic Sci-Fi Ultimate Collection 1 & 2 samt den nu utgångna Midnite Movies-dubbeln Cry Of The Banshee och Murders in the Rue Morgue. Allt är bra filmer, så det ska bli kul att se om dem.

Classic Sci-Fi Ultimate Collection verkar vara en fantastiskt samling. Universal, som förstår sitt kulturarv, har remastrad tio av sina klassiska science fiction- och skräckrullar från (främst tror jag) femtiotalet. Jag har börjat se The Land Unknown och den är klart bättre än vad jag någonsin kunde tro! Long live gummidinosaurier!

Min man blir försenad hem också, vilket är trist. Tanken var att han skulle komma hem på måndag, men det fanns inga biljetter (till båten antar jag), så han kommer hem på tisdag istället. Jaja, den som väntar på något gott... ;)

Nu ska jag krypa ner i soffan igen (och dessutom vara stolt över att jag fick upp gardinerna idag) och fortsätta titta på monsterfilm!

Kram!

Recension: Blindpassasjer (1978)


Jag har velat sett Blindpassasjer länge, så äntligen fick jag för mig att beställa DVDn och njuta av denna norska science fiction-serie. I mångt och mycket påminner den om brittiska genredramor, både det visuella och det skarpa manuset.

I alla fall får vi följa besättning av rymdskeppet Marco Polo som precis har varit på en forskningsresa till planeten Rossum. Det är ett jordbrukssamhället som drivs helt av humanoida robotar. Eftersom det är en väldigt lång färd så är besättning nersövd. Men något har tagit sig ombord på skeppet och dödat en av teamet och satt sig själv i den rollen. En makaber detalj som man inser när det visar sig att en människa malts ner i avfallskvarnen.

På rymdstationen Nexus så man inte allt för glada över den här upptäckten och ger besättningen en frist på tjugo timmar, och under den tiden ska de ta reda på vem av dem som egentligen är en fripassagerare, en så kallad "Biomat"...

Blindpassasjer är ett briljant stycke TV-thriller. Även om de visuella effekterna idag är väldigt primitiva så håller design och miniatyrarbeten hyfsat bra. Det är ett lugnt tempo och det är inte bara en utan flera gånger som tankarna går till Alien och The Thing (en karaktär sitter dessutom och spelar samma shack-spel som Kurt Russell gör i The Thing).

Man har fått till en tryckande, men subtil, paranoia och en hel del kusliga sekvenser. Vid flera tillfällen så får vi se videomaterial som besättningen har tagit från Rossum och från ett övergivet rymdskepp som man hittar på vägen, och det är väldigt stämningsfullt.

Det tar en stund att vänja sig vid det norska språket, men den stunden är det värt att sitta kvar och låta sig fascineras av denna utsökta mini-serie.

Stockholmsnatt - Tintin?

fredag, januari 09, 2009

Retro-TV åker bort!

Jag har bestämt mig för att radera RETRO-TV, det är svårt att få folk att besöka den och eftersom den inte inriktar sig på mer kommersiell ny TV så är den nog ett hopplöst fall :)

Tar bort den under helgen, men ska rädda över några av texterna som är värda att spara och lägger upp de här på Oh Mother istället.

Recension: Ghosthouse (1988)


Det sägs att Umberto Lenzi inte gillar att regissera skräckfilm, och det kan kanske stämma. Hans actionfilmer är oftast betydligt mer inspirerade och bättre. Ghosthouse är en av hans mer jämna skräckisar och den har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

Via kortvågsradio (eller vad det nu är?) så spelar Paul (Greg Scott) in ett mystiskt meddelande och konstig kuslig musik. Han och flickvännen Martha (Lara Wendel) lyckas på något sätt spåra vart den här sändningen kommer ifrån och beger sig dit.

De kommer till ett hus där redan några andra unga åttiotals-ungdomar befinner sig. Huset har en historia av ond bråd död och det verkar vara kopplat till en bisarr clown-docka som dottern i huset ägde en gång.

Men det är inte bara övernaturligheter som är farliga, utan även Valkos (Donald O'Brien), en psykiskt störd vaktmästare som är hyrd av myndigheterna att se efter huset. Han är allmänt mordisk, och snart börjar kropparna falla - både av spökerier och av ett gammalt hederligt psyko!

Ghosthouse är en ganska platt film, rent visuellt. TV-mässig, men lever på en förvirrad men ändå ganska bra berättad handling där fokusen ligger på spökerier och långsamma kameraåkningar. Lenzi kör på relativt bra med goret, och det första vi får se är hans traditionella yxa i bakhuvudet som han har haft med i nästan varenda skräckfilm jag sett av honom. Jag antar att det är en enkel effekt att göra.

Det finns ingen känsla av slarv i alla fall och alla bilder känns hyfsat genomtänkta och man har kostat på sig en del mer spektakulära saker, som när golvet brister och avslöjar en pool av bubblande syra (även om det mer påminner om kokande mjölk) och en helt ologisk giljotin som är fäst i vindstaket.

Logik och dialog är alltså inte filmens starka sida, men har bra stämning trots allt. Filmen släpptes som La Casa 3 (dvs Evil Dead 3) i Italien vilket bidrog till dess framgång. Om man tittar noga så känner man också igen huset i filmen, vilket är samma hus (exteriörer alltså) som Fulci använde i House By The Cemetery.

Nej, Kleerup, musikbranschen är inte byggd av palsternackor...


...utan av talang och kärlek. Om du inte klarar av att göra musik utan dessa ingredienser, utan behöver ta ytterligare stimulerande preparat så är jag rätt att du är ganska talanglös. Det är som när en idrottsman dopar sig. Fusk helt enkelt.

Sedan är jag iofs väldigt förtjust i människor med Jesus-komplex:

"Jag gör musik. Jag arbetar för svältande barn. Jag får Sverige att må bra på helgerna. Varför ska de förstöra?"

Jag tror nog att Sverige klarar sig bra utan Kleerup.

torsdag, januari 08, 2009

Ni som känner mig mer eller mindre...

...om jag sade upp mig, vad skulle jag satsa på för sysselsättning då? Joao föreslog präst, men eftersom jag inte är troende och utbildningen nog tar för lång tid för att jag ska kunna hålla upp intresset så fungerar nog inte det :)

Kom med förslag om ni har lust. Jag behöver tips och inspiration.

Recension: Aces Goes Places 4


I dagarna har jag funderat på att sätta ihop en tio i topplista över mina absoluta favoritfilmer från asian (då hade jag dock tänkt räkna bort asiatisk monsterfilm eftersom de skulle ta över hela listan) och jag har verkligen försökt vifta bort Aces Goes Places 4 från listan. Men den sitter där den sitter, det är bortom all räddning! Det är en av mina absoluta Kines-filmer!

King Kong (Sam Hui) befinner sig på Nya Zeeland och ska förvandlas till en superman genom att ligga under en kristall (eller vad et nu är för något), men givetvis går allt åt skogen och terrorister attackerar forskningslabbet - gott om blodiga squibs och fighting. King Kong flyr tillsammans med hans wannabe-flickvän till Hong Kong där han letar upp sin gamle polarem Hong Kong-polisen Baldy (Karl Maka) som just befinner sig i en hockey-match mot Interpol! Det går våldsamt till och det blir inte bättre av att skurkarna har hittat dit också, vilket urartar en vild fight i omklädningsrummet (plus några skönt låga bögskämt) som i sin tur orsakar en kidnappning som i sin tur lurar tillbaka våra hjältar till Nya Zeeland... och därmellan är det gott om jakten, fighting och slapstick!

Alltså, tempot i Aces 4 är extremt. Det är inte mycket till story, men karaktärerna är så tokigt charmiga och humorn fungerar faktiskt väldigt bra, att tiden rinner iväg. Denna gjordes 1986 så Jackie Chan-febern var stor, vilket innebär att fighterna och stuntsen försöker slå Jackies filmer. Det lyckas nästan och det är grymma scener som bara kineser kan hitta på! Det blir båt och helikopter-jakt, biljakt, flygplansstunts (som resulterar i en riktig olycka, som finns med i filmen), en hissnande scen där Baldys son hänger utanför en skyskrapa och mycket mer. Allt är grymt snyggt och välproducerat också. Det känns lite underligt att det är Ringo Lam som regisserat, då det är väldigt långt från hans stil.

Fightingen blir aldrig lika rapp som i Jackie Chan-filmerna, men det är ändå bra och det är gott om galna scener då kineserna flyger in och landar i hårda föremål. Humorn är till för humorns skull och det finns ingen direkt logik i scenerna. En klassiker är när Baldy lurar i sin fru att deras son skjutit honom på riktigt med hennes tjänstevapen (hon är polischef), allt för att få henne att förlåta hans dumheter.

Under hockey-matchen så spelas lagledarna av åldringarna Tak-Hing Kwan och Kien Shih, båda väldigt roliga. Namnen kanske inte säger så mycket, men när man vet att båda har varit med i oräkneliga Wong Fei Hung-filmer så blir det extra roligt när de i filmens sista film börjar Kung Fu-posera och Wong Fei Hung-ledmotivet börjar dunka på i bakgrunden. Briljant!

Skurken är bisarrt nog Ronald Lacey, skådespelaren själv. När de frågar honom vem han är så säger han bara "Har ni sett Indiana Jones? Heil Hitler!" och visar sin sönderbrända hand!

Aces Goes Places 4 (eller Mad Mission 4 som den också heter) är en perfekt actionkomedi och är helt klart en av mina favoriter.

ZZ Top kör en Hegerfors

Min far ägde detta album en gång i tiden (ZZ Top har faktiskt gjort bra musik i sin ungdom ska tilläggas, sedan... Zzzzzz...) och jag var alltid fascinerad över framsidan. Så jag sökte idag efter insticket och det verkar finnas två framsidor - eller om det ena är baksidan. I alla fall så känns det som om man medvetet varit lite snuskig:



Tre yppiga damer, tre gubbar i leopard-jackor. Höjden av smak. Skivan heter "Greatest Hits", men den framsidan som jag såg var denna:



En liten strålkastare har lossnat ser det ut som och hänger ner rakt över "h" i "hits" vilket plötsligt gör att titeln blir "Greatest Tits" - fast med ett litet "t" då. Det kan hända att det här andra insticket är en bild från baksidan, men uppenbarligen så måste det vara en poäng med att halva bokstaven skyms. Varför enbart vara den detaljen? Resten av bilden är identisk vad jag kan se.

I alla fall. Lite lustigt trots allt ;)

onsdag, januari 07, 2009

Recension: Submersion of Japan (1973)


Jag kan inte förneka att jag är en känslomänniska. Lyckas en film förmedla såna starka känslor och skarpt drama så att jag blir berörd så är det en bra film. I alla fall för mig. Och förhoppningsvis för andra som kan se en film med öppet sinne.

Submersion of Japan är Tohos näst intill mytomspunna katastroffilm från 1973, som köptes in av Roger Corman, klipptes om, dubbades och döptes om till Tidal Wave. För oss katastroffilmsälskare så har det varit genrens heliga Graal under många år och äntligen finns den släppt på DVD.

Nippon Chinbotsu (som givetvis är originaltiteln) är ett starkt och relativt långsamt katastrofdrama om Japans sista darrande månader. Sprickor i jorden har börjat förorsaka jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis och regeringen har insett att Japan faktiskt kommer att gå under. Sjunka. Utplånas. Ett hektiskt arbete börjar med att försöka få till en lösning på problemet. Går katastrofen att hindra? Är evakuering den enda möjligheten? Eller ska man helt enkelt ignorera vad som händer och acceptera ödet, låta miljonstals japaner dö bara för att kunna bygga upp ett nytt land och få förlåtelse för synderna.

Det är ingen enkel flaggviftningshistoria som ni förstår. Det finns inga direkta heroiska hjältar, inga Japaner som stolt framhäver sitt land som det främsta på jorden. Snarare är det en väldigt ödmjuk film som dels handlar om att komma till ro med ett land som borde nollställas och dels angående hur relationerna med omvärlden egentligen är? Skulle Japan vara lika barsk som omvärlden först är mot Japan? Svaret är ”ja”, och det är japanerna väl medvetna om.

Vi får följa forskare och regeringspersoner, deras ångest, moraltänkande och öden. Det finns egentligen bara en civil person som vi får följa, flickvännen till en räddningsarbetare, men annars så är det japanska folket som dom alltid brukar vara: springandes framför en backprojection och duckandes för exploderande miniatyrer. Men det är bara rätt. Det är ju inte det japanska folket som står för landets synder, utan just regeringen, kungligheterna och de människor som anser sig vara bättre och högre upp än de vanliga människorna.

Tetsuro Tamba (som för övrigt är lysande i Miikes Happiness of the Katakuris) gör en minst sagt imponerande insats som den moraliskt tvekande premiärministern Yamamoto. Hans lågmälda spel, speciellt mot den till perfektion agerande Shogo Shimada och den känslomässiga och impulsive Keiju Kobayashi är ren magi. Jag känner för karaktärerna, hur byråkratiska dom än kan vara. Hur irriterande vis gubbjävlen i rullstol än må vara. Dom känns äkta helt enkelt. Och jag köper varenda diskret bockning.

Det som de flesta kommer att ha problem med är effekterna. För mig är dom perfekta. Det är Godzilla-klass. Miniatyrer, backprojection och väldigt, väldigt lite stockfootage främst av lava). Allt är snyggt infogat i den mänskliga berättelsen utan att vara irriterande. Förvisso är dom enkla, även jämfört med samtida filmer (såsom en av mina favoritfilmer, Earthquake), men klippning och musik är så pass effektiv att man tror på det man ser.

Vissa obehagliga moment finns. Människor som brinner inne. Förkolnade kroppar. Stora glasbitar som far in i ansiktet på folk. Skrikande barn. Flyende människor. Ganska skoningslös alltså.

Jag blir sittande själv och tänker efteråt vad som egentligen är rätt. Kanske var det Japans öde att utplånas. Eller var det bara förvirrat yrande av en senil gammal japansk gubbe.

Starkt. Underhållande. Berörande.

En korkad amerikan - äntligen har jag hittat igen den!



Utan tvekan 2002 års mest utskrattade sång. "Terroristerna har vunnit" utbrast mer kritiskt tänkande amerikanare när denne herre, Dennis Madalone (Mad alone? Troligen!), gjorde bort sig rejält med världens sämsta musikvideo. Och världens sämsta låt. Sedan är det fullständigt skitsamma att han samlade in pengar till döda brandmän, han blev årets löjligaste människa ändå.

Det är en usel produktion på alla håll och kanter. Ibland är det roligt med folk som inte inser sina begränsningar, men det kan också vara - som i detta fallet - rent tragiskt. Hade det varit en parodi så hade den varit kul. Nu mår man nästan lite illa stället.

Vilket påminner mig om denna kalkonklassiker, betitlad "Homosexualitet är en synd" :)

Zarah Leander - Bra Mikrofoner

Recension: Deluge (1933)


Av någon anledning tror folk att stora påkostade Hollywood-filmer med tunn handling och specialeffekter i huvudrollen är något nytt påfund, men det har givetvis funnit enda sedan filmens begynnelse. Trettiotalet är ett av de mest kreativa och tokiga filmårtionden som funnits, och där satsade man stort på spektakelfilm med effekter, sex och big time melodrama! Deluge var länge en försvunnit film, men 1981 så hittade man en kopia i Italien - dubbad till italienska givetvis - och den har vad jag vet aldrig blivit vettigt distribuerad. Så man kan väl säga att den är försvunnen från publikens medvetande hur som helst. Men nu har jag sett den i alla fall, och det är det som räknas.

Världen är i panik. Jordbävningar, stormar och översvämningar (som vi först bara får höra om i andra hand) slår ut jorden, en del efter en annan. Vi får följa några karaktärer, en berömd simmerska, en advokat och hans familj. Samt givetvis ett antal olika vetenskapliga institutioner som övervakar händelseförloppet. Till slut når katastroferna New York och raderar stan från jordens yta!

Kvar blir några människor som försöker överleva. Advokaten har tappat bort sin familj och simmerskan hålls fången hos ett par våldtäktsbenägna män. Hon lyckas fly, simmar i sjutton timmar och hamnar hos advokaten i hans lilla stuga. Där blir det en liten romans - men vad han inte vet är att hans fru och barn är räddade! Komplicerat! Samtidigt härjar Bellamy-gänget i trakterna, våldtar och plundrar...



Deluge lider av samma problem som The Day After Tomorrow - fantastisk inledning och sedan är resten relativt trist såpa med undergångsvibbar. Jag har aldrig sett en sådan aggressiv destruktion av en stad i någon film. Vi får inte se så mycket av människornas öden i tumultet, men själva staden bokstavligen slits i stycken av jordbävningar och flodvågor. Det är fantastiska miniatyreffekter och det ser faktiskt riktigt bra ut. En bra övning för den kommande San Francisco, 1936 års extremt spektakulära blockbuster om en jordbävning som smular sönder ovan nämnda stad.



Det roliga med intrigerna efter katastrofen är naturligtvis att det så väl speglar den tidens moral och kultur. De enda två svarta karaktärerna sitter och är lata och längtar efter en riktig soffa, kvinnorna är tuffa, men viker sig så fort det kommer en charmig man i närheten. Bara det att advokatens fru så lätt accepterar att hennes man hittat en ny kärlek är komiskt - och ännu roligare när han förklarar att han älskar dom lika mycket. Detta plus antydningar om våldtäkter och sexmord är vågat, och Hays-koden hade knappast godkänt detta när den antogs några år senare.

För säkerhets skull så har dock producenterna lagt till en text i början som försäkrar att detta bara är en ren fantasi och att Gud har lovat att det aldrig kommer att ske en syndaflod igen. Det känns tryggt.

Fantastiska katastrofscener, men i övrigt ganska dålig. Men helt klart ett intressant barn av sin tid.

Som avslutning så hittade jag denna fina svenska poster.



Recension: Goliath and the Vampires (1961)


Ibland, för att liva upp genren, så gjorde man peplums som kombinerades med en annan genre. De bästa försöket var uppenbarligen de som försökte få in lite skräckelement i det hela, och Goliath and the Vampires är ett av de mer lyckade försöken.

Maciste (Goliath är som vanligt bara det amerikaniserade namnet) är som vanligt en stark, muskulös trevlig karl som hjälper sina medmänniskor. Men när hans by blir brutalt skövlad av den onde vampyren Kobrak och hans ansiktslösa zombie-armé så har det gått för långt. Männen dödas eller försvinner och kvinnorna kidnappas och förs till Kobraks land någonstans bortom havet.

Maciste beger sig, tillsammans med en föräldralös pojke (som tack och lov aldrig blir så jobbigt som man skulle kunna tro) till vampyrernas stad - eller som styrs av vampyren i alla fall. Där träffar de magikern Sultan Abdul (tror jag, det är alltid rörigt med namnen i de här filmerna) som också försöker bekämpa Kobrak. Men det är inte lätt och Kobrak, med sina övernaturliga krafter, är överallt!

Gordon Scott spelar Maciste och gör det utmärkt. Han var tidigare känd som Tarzan, och hans helylle-look passar ganska bra när det gäller hjälte i en peplum. Men han är bra som skådis och fantastisk som actionskådis. Det finns en scen då han ensam slåss mot tonvis med soldater på ett torg och springer, hoppar, kastar sig, slåss och sparkar sig igenom alla. Riktigt bra, en klassiker.

Eftersom det är delvis skräck så är det också en betydligt mörkare och brutalare film. Blodig på sina ställen, och riktigt ball då Maciste och hans team kommer närmare Kobraks grotta. Det är dimma, eld, ansiktslösa zombie-soldater och en otroligt schyst stämning. I inledningen förekommer det också en bymassaker som är blodig och ganska grafisk för att vara en peplum. Även här blir det massor av fina stunts. Kobrak själv har en riktigt cool uniform och mask och visar ansiktet en kort sväng mot slutet, vilket är en höjdare.

Den märkligaste delen med filmen är The Kingdom Of Blue Men, vilket är precis som det låter. Blåa män med identiska ansikten som också arbetar mot Kobrak. Ett annat genialiskt drag, som dessutom är grymt bra genomfört, är då Maciste slåss mot en kopia av sig själv!

Rekommenderas!

Recension: The Trojan Horse (1961)


När man är sjuk, som jag nu varit sedan snart en vecka tillbaka, så är det svårt att hålla på filmerna man alltid velat sett till ett perfekt ögonblick. The Trojan Horse hade jag tänkt spara, men i tristessen här i hemmet så fanns det inget val att se denna klassiska peplum. Sedan tidigare så har jag skrivit om två andra filmversioner av samma historia, samt uppföljaren till just denna.

Förutom uppföljaren, som bara var ok, så har denna helt klart sina fördelar jämfört med Helen Of Troy och Troy. De filmerna har också sina fördelar, men överlag är ingen perfekt. Här har vi alla fall Steve Reeves som Aeneas, John Drew Barrymore som Ulysses, Arturo Dominici som Achilles, Edy Vessel som Helen och Warner Bentivegna som Paris. En hyfsat kompetent cast, speciellt Steve och Warner som verkligen lyckas förmedla en otrevlig stämning mellan varandra.

Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig blivit klok på Troja-sagan. Vem som är god, vem som är ond, vem som ligger med vem och vem som vill döda vem och varför? Ingen av filmatiseringarna är speciellt tydliga, men alla karaktärer är trots allt väldigt intressanta och väl formade för att skapa intriger. Här har man skalat bort lite onödig intrig och börjar med att Hector släpas omkring utanför Trojas murar för att sedan fortsätta i hyfsat vanlig ordning med alla andra delarna av historien. Fast givetvis, eftersom det är Steve Reeves som är med, så har man slängt in ett riktigt bra slagsmål där mellan samt lite vagn-racing och en - tycker jag - mer invecklad och tillkrånglad variant över hur man överlämnar hästrackarna till Troja.

Här har vi också återigen en dyrare film. Den är fullspäckad med statistscener, för det mesta riktigt stora och svulstiga kulisser och en absurd mängd action i andra halvan av filmen. Jag tror vi har tre och en fjärdedels fältslag mot slutet till exempel! Det är inte speciellt våldsamt när det gäller blod och detaljer, men det är bra filmat och full fart hela tiden. Reeves är en toktigt bra actionskådis och hade han slagit igenom på åttiotalet så hade han lätt slagits mot Schwarznegger, Stallone och de andra biffgubbarna när det gäller box office-succér och popularitet.

The Trojan Horse är en perfekt äventyrsfilm med bra skådisar och spektakulär action. Absolut en av de bästa och mest seriösa peplums som gjorts!

P.S. Den tyska DVDn är det enda släppet som är värt att ha kan tilläggas. Bilden är inte perfekt, men den fungerar bra och är i korrekt ratio.

Recension: Virgins From Hell (1987)


Ojojojojoj, Virgins From Hell är verkligen fullblodstrash! Det är indonesisk megadelux-special plusmeny med extra dåliga skådisar, fula kläder, tafflig action och så absurt underhållande. Visst, den börjar lite småtrist - förvisso med en sanslös illa koreograferad actionscen inne på ett casino (vid ett tillfälle så ser man en av skådisarna invänta kameran med en snegling, för att sedan lägga sig i famnen på en person som kastar iväg honom!), men sedan segar det ner sig ett tag till.

Men där mellan är det gott om sleaze i alla fall, som det lätt kan bli då huvudrollerna spelar av tjugo-trettio smaklöst klädda damer på motorcrosshojar och Imelda Marcos-make up! De har ett gäng som leds av en brud som fick sina föräldrar mördade av en ond gangster, Mr Tiger - som dessutom förvandlade deras barndomshem till en fabrik för att beroendeframkallande afrodisiak-medel! De försöker sig på en attack på fabriken, men tas till fånga och får testa på medlet... som inte alltid fungerar som det ska.

Dessutom så blir det lite catfights damerna emellan, tortyr (bland annat rostning över öppen eld och det gamla klassiska tricket "vässla-i-säck-tillsammans-med-offer") tills de i alla fall lyckas ta sig ut och en gång för alla slå tillbaka mot gangstergänget!

Det är svårt att förklara filmen, det är en typisk rulle som man bör uppleva tillsammans med goda vänner. Men allt är väldigt taffligt, och regissören filmar nästan alltid väldigt ordinärt. Men när folk ser ut som de gör, och de kanske främst beter sig om de gör så blir det aldrig direkt ointressant. Våldet är massivt, om än taffligt, och det är en del blod. Men inga mängder direkt. Fokusen ligger på sleaze, explosioner och mycket skottlossning.

Kulisserna är en historia för sig och nästan äter sig ut ur TV-rutan på grund av deras färgskalor, och jag behöver väl inte ens nämna att de verkar falla isär stundtals? Mr Tiger är en galen skurk som klär sig som en hästdompör på cirkus, men är mycket underhållande och så ond att han troligtvis inte ens kan vara snäll mot sig själv. Armén han har runt omkring sig är den typiska James Bond-armén, med killar i identiska overaller som glatt offrar sig för den onda sakens skull.

Det är trash, det är kul och det är tacky som fan. Men gjort med energi och ambitioner i alla fall, något man inte kan säga om alla filmer.

tisdag, januari 06, 2009

G fick det onda ögat (eller två)!


Bild från Ladytron-konserten som jag hittade idag. Jag kan nästan läsa den här kvinnans tankar när hon ser G köra upp en systemkamera i ansiktet på henne:

"Hörrö din bagerska-bortbyting! Kom hit så ska jag slå igen den där skinkstrimlaren till mack-tuggare så att dina polska judehatar-tänder far åt alla håll! Nä, jag är inte fördomsfull, bara uppfödd i Brunflo! Vad är det du micklar med förresten? En storing-kamera eller? En sånna där värstinggrej som vi från landsbygden int' vet vad det är? Fast jag bor i Bredäng och kan lätt krossa dina halsmandlar med mina innanlår! Kom hit bara så ska jag visa vart pungsparkarskåpet ska stå!"

Typ det kan jag läsa av i hennes ögon.

en sådan där ettrig liten besserwisser, med mer ord än hjärna...

"Vilket tråkigt liv du måste leva!"

Jag tittade förvånat på den lille skäggige gubben bredvid mig på Nyårsafton. Han var en sådan där ettrig liten besserwisser, med mer ord än hjärna. En person som inte ens bryr sig om att låtsas lyssna när du säger något. Istället ser man hur tydligt han sitter och funderar på vad han själv ska säga härnäst.

Det var ett sådant dumt påstående att jag bestämde mig för att ignorera honom resten av kvällen. En man som djupt inne i sina egna åsikter att han inte ens var intelligent nog att förstå min synvinkel. Frågan var givetvis om det finns något liv efter detta, någon makt, något som vakar över oss. Personligen anser jag inte det. Jag tror inte det finns något där bortom döden. Du dör, det blir svart. That's it.

Men den här gubben ansåg att mitt liv skulle bli så tråkigt eftersom jag anser att vi inte har något att vänta oss efter döden. Jag resonerar som så att jag lever för att leva, inte för att dö. Jag vill inte, som många religiösa människor, fokusera hela livet på vad som sker efter det. För mig går livet ut på att uppleva saker "nu". Inte "sen". Jag kan nästan förstå att han måste tycka sitt liv vara väldigt trist - och det har det delvis varit, vad jag vet - att han måste trycka ner mig som icke-troende och påstå att jag inte lever eller kommer att leva ett utmärkt liv. Allt för att jag inte kommer till någon himmel eller helvete.

Gubben är en idiot. Det vet jag. Under mitt förhållande med Billy så hörde jag - berättat för mig - både det ena och det andra om hans påståenden om Billy och mig. Billy, som var en idiot, kände honom en aning också. Gubben är gammal och bitter, vid den tiden vägde han säkert 200 kg och kunde knappt röra på sig. Han trodde också att Billy var ute efter uppehållstillstånd i Sverige, och det var den enda anledningen till att Billy var kär i mig. Nu gjorde jag slut med Billy för att han var en idiot, och vad jag vet så lever han ett bra liv nu, mår bra och har framtiden för sig i sitt hemland. Underbart att höra. Men i alla fall. Gubben kallade mig "naiv" och lite andra saker på den tiden på grund av detta, så det var väl med en viss skadegläjde jag fick ta del av hans turer.

Han, närmare sextio år och 200 kg, blir plötsligt raggad på av en 25-årig Marockan. Plötsligt så glömmer han bort allt vad kritiskt tänkande är, betalar resor och grejor för den här snubben - och efter en kortare tid i Sverige får 25-åringen uppehållstillstånd och lämnar gubben på direkten.

Jag känner fortfarande skadeglädje faktiskt. Nu satt han bredvid mig, kanske sjuttio kilo lättare och med ett läskigt Hans Scheike-skägg och försöker förmana mig hur jag ska leva! Klockan tickar på. Snart får jag skåla in nyåret med mina vänner + den ovälkomna bitter-gubben som nu har en ny ung man på gång. Allt på grund av äkta kärlek.

Jamen tjena.

Åtta låtar för undergången!


Nu när religiösa fundementalister, allmänna tokstollar och olyckskorpar gnuggar sina knotiga häx-fingrar över krig, katastrofer och tivoli-olyckor och hävdar att undergången är nära - vad passar då bättre än en trevlig låtlista med apokalyptiska sånger?

Wasteland - John Cale
Ödesmättat apokalyptiskt skildring av en ödelagd värld och primtiv värld. Vulkaner vid horisonten och uttorkade flodbäddar. Det handlar om kärlek in i det sista, att hålla om varandra och se det som en trygghet. Bästa raderna:

A black sea
a wind blows
The dinosaurs
are gone
Gave up the
ghost of yesteryear
Nothing could
be done


After The Fall - Klaus Nomi
Klaus kunde i alla fall tänkta lite positivt när livet var eländigt. Det är en ständigt uppmuntran trots skiten, trots självlysande mutanter, kyrkan som inte räddade oss och att vi fuckade civilisationen i röven. Det är hård hårda new wave-riff och operett i en fantastisk blandning. Bästa raderna:

We'll take a million years of civilization
We're gonna give it the electric chair
But I'm telling you hold on, hold on
Tomorrow we'll be there


We'll Meet Again - Vera Lynn
Visst, i grunden ingen undergångslåt... men genom att den spelades över atombomberna i slutet av Dr Strangelove så fick den sitt öde. Egentligen en sentimental låt till soldaterna, som kan få en vuxen karl att storgrina. Bästa raderna:

So, will you please say hello
To the folks that I know
Tell them I won't be long
They'll be happy to know
That as you saw me go
I was singing this song


Nothing But Flowers - Talking Heads
Den bästa låten från Talking Heads. Berättar om något har skett, jorden har äntligen förändrats till det bättre. Natur och djur lever och myser, och sångaren längtar allt mer desperat tillbaka till den civilisation var en gång. Jag skulle nog resonera på samma sätt. Bästa raderna:

This used to be real estate
Now it's only fields and trees
Where, where is the town
Now, it's nothing but flowers
The highways and cars
Were sacrificed for agriculture
I thought that we'd start over
But I guess I was wrong


When The Wind Blows - David Bowie
Ledmotivet till den tecknade filmen (och boken) med samma namn. Handlar om ett äldre par som försöker överleva då det radioaktiva molnet kommer närmare och närmare. Extremt tragiskt, men roligt och äkta. Min hemliga dröm är att göra riktig spelfilm av den här storyn. Bästa raderna:

So long child, it's awful dark
I never felt the sun
I dread to think of when
When the wind blows


The Man Comes Around - Johnny Cash
En av de sista låtarna Cash någonsin skrev, och en av hans mest klassiska. Fylld av bibliska referenser om domedagen, helvetet och apokalypsens fyra ryttare. Fantastisk, verkligen. Blev allmänt perfekt under förtexterna till remaken av Dawn of the dead. Bästa raderna:

Till Armageddon, no Shalam, no Shalom. Then the father hen will call his chickens home. The wise men will bow down before the throne. And at his feet they'll cast their golden crown. When the man comes around.

Don't Fear The Reaper - Blue Oyster Cult
Det är mycket möjligt att låten handlar, enligt kompositören: "It's basically a love song where the love transcends the actual physical existence of the partners." - men för många är det nog en av de mest vackra och coola undergångslåtarna som finns. Det är något med stilen, med stämningen. Bästa raderna:

Valentine is done
Here but now they're gone
Romeo and Juliet
Are together in eternity
Romeo and Juliet


We Will All Go Together When We Go - Tom Lehrer
Lehrer var väl utan tvekan en av sin tids bästa satiriker och detta är en av mina favoritlåtar (som även gjorts i en lysande version av Lars Ekborg). Det rör sig om svart humor på hög nivå. Bästa raderna:

Oh we will all fry together when we fry
We'll be french fried potatoes by and by
There will be no more misery when the world is our rotisserie
Yes, we will all fry together when we fry


Såja, jag hoppas att jag muntrade upp er en aning nu!

Ha en fortsatt trevlig dag!

måndag, januari 05, 2009

Recension: Tunnel Rats (2008)


Jag tror att om Uwe Boll hade regisserat den här filmen under pseudonymen "Janne Banan" (eller "Janne Ahlgren" för den delen också) så hade han och filmen utropats till årets mini-klassiker. Den hade fått fina priser, fina recensioner och han hade fått storkontrakt i Hollywood. Nu har Tunnel Rats fått överlag väldigt positiva recensioner, men visst finns de där förutsäg bara Boll-hatarna kvar som skulle såga vad som helst från "The Raging Boll". Men det vore intressant att se dessa människor förstå att Tunnel Rats är bra "på riktigt".

Inget som kommer att skaka om din värld, men som slår hårt magen på tittaren.

Året är 1968 och vi möter ett nytt gäng soldater som ansluter sig till ett uppdrag långt ute i Vietnams djungler. Under ledning av den hårde Sergeant Vic Hollowborn (Michael Paré) så ska man rensa de gångar som Viet Cong grävt. Det rör sig om ett okänt antal mil tunnlar där vietnameiska soldater kan ta sig fram fort, ha sina högkvarter och boende - och lätt kunna avliva amerikanska soldater ovan jord.

Hollowborn har sedan länge förlorat hoppet om allt och är bara inriktad på att döda, vilket han gör oavsett det rör sig om civilbefolkning eller fiendesoldater. De nya soldaterna under honom får lära sig ett och annat innan det är dags för nästa dags tunnelrensning.

Men naturligtvis går det fel, och via några missberäkningar och Viet Congs listiga planer så skiter sig allt. Det finns bara två ställen att fly: ut i djungeln... eller ner i underjorden. Och överallt finns det "charlies" som bara vill skära halsen av dig...

Som sagt var så bjuder filmen inte direkt på något nytt, inte till ytan i alla fall. Filmen börjar klassiskt med helikopter över djungel och flod, en klassisk sextiotalslåt ("In the Year 2525") och det vanliga snacket i djungeln om hur härligt det är hemma och hur man vill att framtiden ska se ut. Men istället för krystade dialoger så känns det extremt naturligt och äkta. Skådespelarna är toppen och det finns inte ett ögonblick man inte tror på deras karaktärer. Det sägs att Uwe använde mycket improvisation under inspelningen, och det förvånar mig inte. Men det krävs bra skådisar för att kunna improvisera övertygande, sådana finns här.

Den första halvtimme är väldigt snygg och välberättat, smutsig och intim... men sedan brakar det äntligen loss i och med det första tunnelbesöket. Sedan är det nästan en timme jakt, spänning, gore och krig! Det mesta av tiden är nere i gångarna och det blir nästan skräckfilm av det hela med klaustrofobisk stämning, mörker och panik. Eftersom vietnameserna är något mindre än amerikanarna så är också gångarna betydligt mindre för "hjältarna", och i en scen måste en karaktär stycka en kropp framför sig för att kunna klämma sig fram.

Våldet är rått och realistiskt, även om det aldrig blir lika extremt som till exempel Rambo. Folk blir skjutna och lemlästade, skjutna i bitar, spetsade och uppeldade. Det är välgjort, men en större gorescen verkar inte finnas med i sin helhet - och det känns som om det beror på att den inte lyckades till fullo och man inte hade tid eller råd att ta en till tagning. Men lite får man se.

Efter Seed så har Uwe gått fullt ut med cynismen. Det finns inget hopp för mänskligheten, så även i denna filmen. Mitt bland alla coola djungelaction-sekvenser (som är i toppklass), blodsprut och explosioner så får man en klump i bröstet. Något som också imponerade, även om det inte var ett stort inslag, var att de vietnamesiska karaktärerna faktiskt hade någon form av djup, någon form av motivation. De gjorde deras död betydligt smärtsammare. Men det är amerikanarna som är huvudrollerna givetvis, och det betyder inte att de är skildrade på ett positivt sätt.

Jaja. Vi vet att Uwe tokar till det igen med popcorn-rullar som FarCry och Zombie Massacre - precis som vi vill ha det. Men det är skönt när han visa sin svarta sida då och då, i alla fall för att kunna ge Boll-hatarna på käften.

Betamax-spelare köpes!



Jag har drygt 300 betamax-kassetter som jag måste kolla kvalitén (samt identifiera vissa titlar) och jag behöver alltså köpa en betamax-spelare. Jag har inget krav på märke, huvudsaken den fungerar och inte tuggar banden!

Det är en extremt fördel om den finns i Stockholmsområdet så att jag kan hämta upp den. Frakt kan bli lite väl dyrt för ett sånt åbäke :)

Maila till kraftverk3714@hotmail.com, om ni har nån intressant maskin!

Recension: Goliath and the Dragon (1960)


Den sjungande muskelmannen Mark Forest är tillbaka, denna gången som Hercules - fast han fick döpas om av rättighetsskäl till Goliath för den amerikanska releasen. Då handlingen var så förvirrande så tar jag mig friheten att citera DVD-insticket (som även B-Movie Central har gjort, då de inte heller är säkra på handlingen):

While strongman Goliath is busy battling a fire-spewing three-headed doggie and a giant bat-monster in the "Cave of Horrors," his brother, lllus, has made the mistake of falling in love with the bride-to-be of evil King Eurystheus (played by Broderick Crawford, who walks around barking orders like a Hollywood gangster). Responsible for the death of Goliath's parents, Eurystheus scores bonus points by capturing Illus and sentencing him to be crushed beneath the massive feet of a prisoner-squashing elephant. Worse, a centaur - half-man, half-horse - kidnaps Goliath's wife and delivers her to the temperamental tyrant. Naturally, Goliath goes ballistic, flexes his muscles, and clobbers all the king's men. But when his wife is shackled in the Horror Cave, Goliath must come face to face with Eurystheus' pet dragon...

Eftersom den här film kom ganska tidigare i peplum-trenden så har den ändå en hyfsad budget och lite ambitioner bakom sig. Inte för att allt är så speciellt välgjort. Den trehövdade, eldsprutande hunden ser ut som något från mupparna och det mesta man får se av draken är ett stort gungande huvud. Men å andra sidan så lade de amerikanska distributörerna till lite stop-motion vilket piffade upp drak-scenerna en aning. Fladdermus-killen var rolig också, men var med för lite. Det dyker också upp en cenotaur - som för det mesta bara är människa med håriga ben, men som ibland visar sin hästkropp. Som en bonus som finns det ett slagsmål mellan Goliath och en björn också, en väldigt sunkig björndräkt.

Men men, det är i alla fall visuellt en väldigt snygg film och har en episk känsla med stora vyer och statister. Goliath får även tillfälle att riva fiendens stadsmurar vilket är välgjort och spektakulärt, och avslutas med ett halvstort slag mellan soldater innanför murarna.

I trailern här nedan kan ni få en titt på vad filmen innehåller, och spana in hur den trehövdade hunden ser ut att nära på bränna Mark Forest på riktigt:



Inte den bästa rullen jag sett, men okey äventyrsfilm med lite stil och ambitioner.

söndag, januari 04, 2009

Recension: Wishmaster (1997)


Andrew Divoff, Robert Englund, Kane Hodder, Tony Todd, George 'Buck' Flower, Ted Raimi, Angus Scrimm, Reggie Bannister och Joseph Pilato. Bara den rollistan säger oss att Wishmaster är gjord av fanboys för fanboys. Att den sedan regisserats av Robert Kurtzman, effekter av KNB, manus av Peter Atkins, producerad av Pierre David och exekutivt producerad av Wes Craven samt har musik komponerad av Harry Manfredini, det spär bara på den misstanken.

Egentligen behöver jag inte nämna något som historien, men att det är en viktig guilty pleasure för mig är viktigt att nämna. Den kommer sannerligen aldrig att vinna några orginalitetspoäng, men den vinner på såna oerhörda mängder skaparglädje och kreativitet.

Wishmaster är ett smörgåsbord. En läckert utsmyckad jättetårta med en naken strippa inuti. En godispåse där man helt fått välja alla sina favoriter. Ett blandband från åttiotalet med alla låtar som var bra för dagen. Wishmaster är en film som hatar uttrycket "kill your darlings" och som hämningslöst kastar sig in i scen efter scen utan att egentligen bry sig om sammanhanget.

Visst, jag tycker att historien hänger ihop hyfsat bra och är en god ursäkt till alla special effekter. Men inte alla skulle hänga med i den tanken misstänker jag. Men det känns hyfsat påkostat (den hade visst en budget på fem miljoner dollar - drog in femton på bio i USA) och har skådisar som verkar ha kul i sina - för det mesta - ganska små roller.

Dödsfallen är grafiska och kreativa, från Reggie Bannisters snabbcancer och Kane Hodders "glasklara" öde till folk som får huvudet avslitet av pianotråd, monster i magen, krossade huvuden, avsliten käke och tonvis med annat skoj. Allt är dessutom väldigt professionellt regisserat av Kurtzman.

De tre uppföljarna fungerade aldrig riktigt för mig, men jag skulle kanske ge dem en chans igen... vad tror ni?

Recension: Phantoms (1998)


Jag vet inte riktigt varför Phantoms blev en sådan stor flopp och allmänt ratad av kritiker och publik när den kom 1998. Nu när jag sett om den så blir jag ännu mer förvånad, då det är en riktigt effektivt rulle med både spänning, gore och en del bra skådisar.

När systrarna Lisa (Rose McGowan) och Jennifer (Joanna Going) kommer till den lilla staden Snowfield i Colorado så finner de att i stort sett alla människor är spårlöst borta. I alla fall delar av dem. Här och var finns det något enstaka lik eller lemlästat kropp.

Några som också är lika förvånade är sheriffen Bryce Hammond (Ben Affleck) och hans kollegor Stuart 'Stu' Wargle (Liev Schreiber) och Steve Shanning (Nicky Katt). Men naturligtvis är det fortfarande fara och färde och när man hittar en hänvisning till kvasi-vetenskapsmannen Timothy Flyte (Peter O'Toole) så börjar ledtrådarna hopa sig.

Militären kontaktas, Flyte hittas och flygs dit... men det dröjer naturligtvis inte länge förrän ett okänt väsen börjar plocka dem en efter den, och dessutom påstå sig vara Gud, Satan... eller vad som passar för stunden...

Phantoms är en väldigt snygg, ganska mainstreamad, skräckfilm. Storyn är väldigt enkel och det ges inte för mycket förklaringar, utan mycket köper man på grund av att detta okända väsen verkar ha sådan enorm makt. Liksom många andra filmer som utspelar sig i småstäder så blir den nästan automatiskt kuslig. Dessutom har man lagt mycket energi på välgjorda effekter, både fysiska gore-effekter och visuella tidiga animationer som fungerar än idag.

Vissa av effekterna skulle kunna vara hämtade från Carpenter The Thing, även om de aldrig blir lika extrema. Ibland kom jag och tänka på The Mist också, men det kan lika gärna bero på småstadsmiljön. Den finaste skräckscenen är då en av karaktärerna utvecklar tentaker och börjar kravla efter två av våra hjältar. Snyggt och bisarrt.

Jag har en gång i tiden läst boken, av Dean R. Koontz, men jag kommer inte ihåg på vilket sätt boken och filmen skiljer sig åt. Det jag kan säga är att Phantoms är en väldigt kompetent film som tåls att ses om med nya ögon för de som var tveksamma en gång i tiden. Visst skådespelarna är i stort sett bara unga, fagra och hippa - men klarar sig fint mot veteraner som Peter O'Toole och Bo Hopkins.

Recension: Flaenset (1999)


Flaenset kom 1999 och blev liksom många andra skandinaviska genre-försök djupt sågat och allmänt hånat. Vilket i detta fallet är väldigt orättvist, eftersom det är en dansk exploitationrulle med arthouse-vibbar som garanterat håller högre klass än vad det verkar först.

Jan (Thomas Bo Larsen) kommer hem en dag och finner att hans fru knullar med en annan man. Han får ett knäpp, börjar kräkas och bestämmer sig för att döda allt han ser runt omkring sig. Först så ger han sig efter älskaren med en trädgårdsräfsa, på en mörk regnig väg. Där lär han också känna en ung kvinnlig liftare som först grips av panik, men sedan sugs in i hans mörka spel.

Han tar med sig henne hem, och där väntar, fortfarande den av det tidigare samlaget utmattade, frun…

Ja, vad ska man säga? Detta är en oerhört välgjord indie-film. Troligen skjuten på digi-beta (nån kanske vet?) och oerhört proffsig och stabil. Till skillnad från andra genrefilmer i skandinavien så har vi här ett gäng oerhört karismatiska och duktiga proffs som ger en väldig tyngd till historian, som i sin enkelhet och primitivitet blir riktigt engagerande. Thomas Bo Larsen gör en dunderinsats, men gränsar till överspeleri ett par gånger, men det gör inte ett skit. Trots att hans plötsliga vändning från mustig mes-make till blodig brutal-buse så köper man karaktären ganska bra ändå. Josephine som spelar den unga lifterskan har ett tungt jobb där hon antingen bevittnar eller utför mord, blir våldtagen eller slagen, samtidigt som hon ska hålla karaktären ovanför den klassiska scream-queen stereotypen. Riktigt imponerande.

I övrigt så är det främst sköne Jens Okking (som spelar t ex Bulder i Von Triers Riket) som småkonstig polis på våldtäktshumör som briljerar i sin cameo. Övriga roller klarar sig bättre än väl och det är en fröjd att se.

Det som gör filmen riktigt obehaglig är att det inte finns mycket spärrar. Det mesta sker utan att filmskaparna har satt upp en klar gräns där det är dags att bryta. Morden och våldet är alltid utdraget och istället för ett knivhugg så blir det femton-sexton stycken. Allt visas inte i bild, men det är ständigt blodigt och brutalt. På nåt sätt så fick filmen mig att få en läskig ångestklump i bröstet. Kanske för att den var så kall, cynisk och hyfsat humorlös (vilket bara är en styrka). Men det kanske bara är jag som är känslig.

Flaenset finns på dansk lågprisutgåva. I orginalratio (dock ej anamorfisk), kommentarspår, trailers och stillbilder. Rekommenderar varmt till dom som vill se lite dansk värstingfilm på indie-nivå, långt ifrån lagom och barntillåtet.

Edmund Purdom 1924-2009


Gammal favorit från tonvis med exploitation:

2019: After the Fall of New York
Don't Open 'Til Christmas
The Rift
Ator
Pieces
Absurd
S.O.S. Concorde
Dr. Frankenstein's Castle of Freaks
Mister Scarface
The Fifth Cord
The Last of the Vikings

Och så vidare. Han valde kanske inte sina roller med omsorg, men ett sant proffs. Läs hela hans filmografi här.