lördag, januari 17, 2009

Rysk remake av Commando!



Den enda widescreen-trailern jag hittade av den ryska versionen, här i en jämförelse med orginalfilmens :)

Verkar strålande dumunderhållning och verkar ha samma form av humor som orginalet. Ska ses!

Recension: The Killer Elite (1975)



This film is a work of fiction.
There is no company called
Communications Integrity NOR ComTeg
and the thought the C.I.A. might
employ such an organization for
any purpose is, of course, preposterous.


Inspirerad av Lizzardkings lilla text om Sam Pekinpah så plockade jag fram en av hans mer illa ansedda rullar, The Killer Elite. Till ytan en typiskt sjuttiotalsrulle som vill casha in lite på Bruce Lee-hysterin, men i grunden en ganska klassisk Pekinpah-produkt med illa dolda homoerotiska vibbar, slow-motion i mängder, grabbsnack och totalt karaktärslösa kvinnor. Helt okey underhållning alltså.

James Caan och Robert Duvall spelar Mike och George, två polare som delar lägenhet, humor, äventyr och marijuana. Naturligtvis jobbar de också för ComTeg, ett privat ägt bolag som jobbar mycket för CIA. Där tar det hand om personer som måste skyddas, i vissa fall sådana som måste föras ut ur landet eller få en ny identitet i USA.

Efter en fet explosion och ett blodigt mord så går allt snett och Mike svårt skadad efter skottskador i knät och armbågen. ComTeg hälsar att han inte är önskvärd där längre, men får en bra pension. Mike är inte den som vill sitta och lata sig och arbetar hårt för att bli så återställd som han kan bli, bland annat att lära sig kampsport!

Men en dag får han får han ett erbjudande att komma tillbaka till firman, och samtidigt ta hämnd på den som orsakade hans skador. De ska skydda en asiatisk politiker, Yuen Chung (Mako) och hans söta dotter - som givetvis även hon är en mästare på martial arts! Mike sätter ihop ett team med bland annat Bo Hopkins och Burt Young, och våldet kan börja!

Jag vet inte hur det ligger till egentligen, men det känns som om Peckinpah var under kontrakt till filmbolaget att leverera en PG-film, så han filmade den på sitt vanliga sätt och försökte sedan klippa ner den till PG. Trots denna nedklippning så fick den först ratingen X i England och fick klippas ner ännu mera. Men i alla fall, trots att den är tam för att vara gamle "Bloody Sam" så är det nog den våldsammaste PG-film jag sett. Förutom en rejält köttig huvudsquib i början så är det en hög bodycount, en del squibs - även om de är väldigt trimmade - en hel del feta slagsmål och ännu mer skottlossning.

Bloody Sam verkar bekväm att filma normal action: vanliga slagsmål, biljakter, shootouts, jakter... men verkar väldigt osäker på hur han ska filma ninja-fighterna. Där blir det aldrig riktigt intensivt. Helt okey, men absolut inte lika bra som andra amerikanska försök, till exempel mästerverket The Yakuza. Den bästa actionscenen är en sekvens i Chinatown som innehåller gott om klassisk och påkostad sjuttiotalsaction, en bra biljakt och snygga San Francisco-miljöer.

Förutom att tempot sänks rejält under den tiden Mike ska rehabiliteras för sina skottskador så kan man också klaga på det som vanligt verkar vara helt förvirrat angående asiater och deras kultur. Det blandas friskt japanskt och kinesiskt, namn och fighting-stilar. Men men...

The Killer Elite är en bra film, och bra underhållning, men det känns att den kunde ha blivit så mycket bättre. Slutet är fint dock, man dumpar brudarna och sticker iväg på en båtsemester på tu man hand :)

Recension: Mannen på taket (1976)


Jag har också femmor, filmer som jag kan se om och om igen och som är perfekta i sitt utförande. Bo Widerbergs Mannen På Taket har varit en favorit sedan jag såg den för första gången som tonåring och jag har kanske sett den ett tiotal gånger sedan dess. Den är både väldigt svensk som väldigt osvensk och det senare visar Widerberg genom att ge oss en av de mest brutala öppningscenerna i svensk filmhistoria, där mördaren helt enkelt hugger sitt offer till döds med en bajonett. Det är en scen som ekar skräckfilm, giallo, realism och orginalitet. Utförandet där offret märker hur skuggorna faller annorlunda i taket är genial.

Sedan så blir det klassisk, enormt torr, polisutredning i nära på femtio minuter innan den stora finalen. Men man fångas ändå av utredningen, av den sömnige Rönn, av den uttråkade Beck och den yngre och kaxigare Kollberg. Det är en utmärkt trio av karaktärer som aldrig riktigt har överträffats i de andra Beck-rullarna. Gunvald Larssons karaktär är ganska liten, och får mer utrymmet på slutet, så han hamnar nästan hela tiden i bakgrunden.

Att Widerberg har använt sig av riktiga människor, det vill säga riktiga poliser, sjukhusanställda, människor direkt från gatan och allt i sina riktiga miljöer utan kulisser eller något större arbete när det gäller scenografi gör också sitt. Det ser enormt realistiskt ut och borta är den där avskyvärda reklamfilmskänslan som omger Peter Haber-rullarna. Är har vi fula möbler i fula lokaler och det är verkligen så det ser ut. Eftersom filmen för fram en del ganska allvarlig kritik mot poliskåren och "kamratandan" så är det förvånande att polisen ställde upp med all personal och utrustning, men det verkar som om rollsättningen av Carl-Gustaf Lindstedt som Beck gjorde susen. Alla älskade Carl-Gustaf och att se honom som polis måste ha varit intressant.

Egentligen är det helt absurt att sätta Carl-Gustaf som Beck, men det är ett genialt drag och jag anser personligen inte att det finns en bättre Beck. Han andas uttråkad och ganska nollställd polisveteran som verkar ha förlorat det där som lockade honom till kåren i början, något har får igen i slutet är han börjar inse vad som hänt och sätter sitt eget liv i fara.

Finalen, runt Odenplan och vid Eastmaninstitutet är spänning till perfektion. Hur Widerberg lyckades få ihop det vet jag inte, men det måste ha varit som ett gigantiskt levande pussel där han och hans team sprang och flög omkring med skådisar och teknik för att kunna fånga allt på bild. Kaoset i den delen av staden var äkta och det syns, och det är förbannat bra. När helikoptern krashar på Odenplan så ska ni hålla koll på en pojke som förekommer i närbild två gånger precis när krashen sker. Det är Anders Hellquist som senare blev b-actionhjälte hos Mats-Helge Olsson!

Alla skådisar är bra, förutom några mindre kameravana i mindre roller, men en som verkligen tävlar med Carl-Gustaf i äktehet är en annan komiker, Gus Dahlström, som spelar mördarens far. Det är som om man får rysningar. Uppenbarligen arbetade Widerberg inte speciellt mycket med repetitioner framför kameran eftersom han ville få skådisarna att bete sig mer naturligt framför kameran, utan att ha möjlighet att tänka igenom sina insatser allt för mycket. Birgitta Valberg, som spelar det första offrets fru, berättar detta och hur hon som dramatenskådisar var chockad över tilltaget. Men hon förstod senare hur bra det var för karaktären och att det faktiskt tog bort en hel del av hennes teatermanér.

Under 2008 så var jag och Gregory och tog lite bilder runt Eastman-institutet, dessa och lite text kan ni ser här.

I alla fall en film jag aldrig tröttnar på. Ett mästerverk.

Recension: The Monolith Monsters (1957)


Nu kommer jag bli så där hopplöst positiv och hyllande igen, på det där sättet att folk blir misstänksamma och bara tror att jag hypar för hypandets skull. Inget kan vara mer fel, eftersom The Monolith Monsters är en av de mest klockrena och välskrivna "monster"-filmerna jag sett från femtiotalet och rekommenderas till alla, inklusive dig.

Utanför den lilla hålan San Angelo, mest känd för sin saltgruva och ett närliggande citrusplantage, så slår en meteor ner och sprider en märklig svart silkon-baserad sten omkring sig. När några märkliga dödsfall sker så börjar man undersöka stenen och inser att den förökar sig med vatten, växer till groteska storlekar och dessutom suger fuktigheten ur människokroppar så att offren mer eller mindre förvandlas till sten!

Dessa stenar växer sig skyskrapsstora och börjar ta sig ner för dalen mot San Angelo och resten av omvärlden, och nu börjar en kapplöpning mot tiden för att komma på ett sätt att stoppa dessa monolithmonster!

Här snackar vi verkligen en film som överraskar. Dels lyckas den göra svarta stenar, som absolut inte är normala "monster", riktigt farliga och dels få till en stämning och spänning som jag sett i få av dessa filmer. Jag kan inte svara på om det vetenskapliga snacket i filmen faktiskt är realistiskt, men det fungerar och det är trovärdig när man hör på det. Här måste jag också påpeka att dialogen är i en klass för sig och är långt ifrån så krystat som den kan bli i äldre filmer. Skådisarna känns naturliga och övertygande och jag köper konceptet helt och hållet.

Men vad vore ett riktigt bra koncept utan riktig bra effekter? Här har man lyckats sensationellt bra med både ljud och bild. Eftersom stenarna inte kan röra sig själv så växer de till enorma höjdar och brister av tyngden, faller i bitar och sedan växer varje bit upp på samma sätt igen. Så tar de sig framåt, i kombiantion med ett cool muller. Dessutom så passar de på att krossa något hus här och var också.

Grant Williams spelar hjälten och jag måste bara få peka att hans biografi på IMDB påstår att han var en "lifelong bachelor" och sjöng opera på fritiden. Hmm ;)

I alla fall, en intelligent och enormt välgjord "monster"-rulle genres gyllene årtionde.

fredag, januari 16, 2009

Filmbloggar jag läser

Det blir en hel del bloggar som jag läser nu för tiden och jag vill göra lite reklam för dem. De två recensionsbloggarna som jag hänger på mest är troligtvis Gummimonsterfetischism och Weekend Video, som båda är välskrivna och personliga. Så långt ifrån kommersiellt mjäk-trams som till exempel Bloggywood (som måste ha de sämsta - eller i alla fall tristaste - texterna på hela bloggplaneten).

Det som är bra med Gummimonsterfetischism och Weekend Video är att båda, som mig själv hoppas jag, är extremt envisa på vad som de anser är bra eller rolig film. De utgår inte från vad den masshysteriska forum-industrin påstår, utan utgår från sin egen högst personliga smak. Weekend Video är väl den jag skiljer mig mest från smakmässigt då vissa saker, men långt ifrån alla, clashar totalt. Men jag respekterar alltid en person som respekterar min smak :) Gummimonsterfetishism har ganska liknande smak som mig, även om det finns vissa delade åsikter.

Några nya bloggar som jag börjat läsa är Annals of mamoulian och En lejemorder ser tilbage. Mamoulians blogg är högst personlig, men med intelligenta tillbakablickar (som tack och lov aldrig blir nostaligiska) mot ett filmsamlarliv och en hel del roliga ögonblick gällande författarens morsa. En lejemorder ser tilbage är även den en utmärkt filmblogg som riktar sig mot exploitation. Jack är även så ambitiös att han startat en fantastisk blogg som enbart ägnar sig åt asiatiska (eller mest filippinska) krigsfilmer! When the Vietnam War raged... in the Philippines heter den.

Detta är väl mina huvudbloggar just nu, men det finns andra bekanta och familjemedlemmar som jag läser regelbundet också. Mer om dem i ett senare inlägg.

Själv tycker jag väl min blogg är lite väl splittrad för att enbart kunna kallas en filmblogg, även om det är det jag vill att den ska vara. Men jag har så svårt att låta bli andra ämnen. Vi får väl se om jag lyckas finslipa min image så småningom.

Recension: Suicide Club (2002)


Jag har nog aldrig blivit berörd på ett sånt fantastiskt sätt sedan jag såg Battle Royale, och även om Suicide Club och den förstnämnda inte går att jämföra rakt av så handlar det ändå om mäktig och originell filmkonst där döden och livet är väldigt viktiga delar.

54 skolflickor hoppar framför ett tåg och en mindre flodvåg av blod dränker dom andra väntande människorna. En grupp skolelever hoppar från ett hustak så att blodet sprutar upp på fönstret. En ensam matförsäljare sväljer hela innehållet i en vit pillerburk. Ja, Japans polis och media står framför ett mysterium av stora mått då märkliga gruppsjälvmord sker över hela Japan. Mystiska ledtrådar i form av underliga telefonsamtal, äckliga föremål i vita väskor och en websida med röda och vita prickar på förgyller historien som går mot ett frusterande slut.

Helt ärligt, jag älskade den. Tro mig, jag kan inte förklara ens hälften av allt som sker i historien, men då den mer eller mindre är renodlad surrealism så accepterar jag det minst sagt frustrerande manuset. Detta är allt som resten av världen inte vågar ta itu med, den stora tabun...självmord. Vems ansvar är det? Är det bara upp till individen att bestämma vad som är rätt och fel? Har vi andra något att säga till om? Är det en synd att ta sitt eget liv? Utan att på något sätt bli religiös så handlar Suicide Club om allt detta och lite till. Den tar upp den undertryckta frustrationen hos det japanska folket, speciellt ungdomen, och det nästan sjukliga beteendet att göra allt för att bli känd och hamna i TV-rutan.

Det sägs att författaren och regissören Shion Sono skrev manuset efter att en vän utan förklaring tog sitt liv, och det kanske stämmer. Han diskerar, utan att vara spekulativ, självmord och människorna bakom – utan att egentligen berätta för mycket. Antagligen vet han inte ens själv varför självmordet skedde och kanske är hela filmen en anledning att få bort dom skuldkänslor som anhöriga till ett självmordsoffer kan känna. Man talar mycket om att koppla ihop sig själv med sig själv. Att vara medveten om sig själv, och inte bara omgivningen. Kanske är det meningen att självmorden är en mänsklig rättighet som man inte ska sörja? Här sörjer inte självmordsoffren, dom verkar snarare lättade, glada, positiva över sitt beslut. Handlar allt om att som japan helt enkelt skita i sitt land och bara sköta sig själv, att göra EXAKT det man vill? Jag vet inte, men jag kände mig så nöjd efter att ha tagit del av denna historia.

Det börjar som en märklig thriller, för att sedan nästan gå över till en skräckfilm á Ringu/Dark Water och så vidare. Men till slut så går den över i ren och skär surralism, man skiter i de filmiska konventionerna och kör sitt eget race. Mycket udda och svart humor blandas med sång och dansnummer samt givetvis död (men inte nödvändigtvis ond sådan). Det är inte skräck eller thriller, men den är stundtals förbannat spännande...den är rolig och våldet är njutbart. Det blir egentligen aldrig äckligt, snarare så sker det med en hyfsad portion humor men ändå väldigt berörande. Underligt. Det är på sätt skönt att man för en gångs skull tar döden med en klackspark, men inte på samma cynism som i så många andra filmer. Detta är japanskt och det märks.

Detta kan låta konstigt, men har man någonsin funderat på självmord eller är anhörig så ska man nog försöka se den här, den lär en att skratta åt eländet ibland och sörja med respekt – för att självmord skulle vara en synd...ja, det är något som bara religionen hittat på.

torsdag, januari 15, 2009

Recension: The Island Of Dr. Moreau (1977)


Det finns tre, vad jag vet, versioner av denna historia. Men det är nog ändå sjuttiotalsversionen av The Island Of Dr. Moreau som jag helt klart fastnat för. Jag såg den troligtvis på någon obskyr kanal för lääänge sedan och jag har haft ett sug att se om den sedan dess.

Tack och lov så har Optimum släppt den på R2 (med ett grymt snyggt instick, tycker jag) och det var ett trevligt återseende.

Michael York spelar sjömannen Braddock som spolas i land på en ö långt ute i helvetet. Till ytan verkar det vara en tropisk paradisö, men snart så visar det sig att doktor Moreau (Burt Lancaster) har drivit sina genetiska experiment för långt. Han har lyckats förvandla djur till bisarra halv-människor, vissa av dem lever i djungel och i grottor runt om ön.

Han styr dem med hjälp av Lagen, som ska hjälpa dem att bli civiliserade människor. Men när lagen bryts från Moreaus och Braddocks håll så blir det otrevligare på ön och våra genetiska missfoster vill inte alls hålla sig lugna...

Jo, jag tycker det är den bästa versionen av H.G. Wells klassiska berättelse. Men jag måste se om Charles Laughton-versionen för att verkligen kunna bekräfta den åsikten. Det jag uppskattar med den här är att den har en realistisk stil, en hel del handkamera och är på typiskt sjuttiotalsvis ganska gritty. Den är inte perfekt dock. Barbara Carreras roll som Moreaus adoptivdotter känns överflödig och hon gör själv en ganska usel insats. Lancaster själv är bra, men verkar lite obekväm i rollen. Istället har vi York som är en, som vanligt, mycket kompetent hjälte och bär upp människodelen av filmen.

Den egentliga huvudrollen är nog ändå make up-effekterna, som är lysande och groteska. Vissa närbilder fungerar inte alls då kameran verkar helt besatt av att leta skarvar, men majoriteten av effekterna känns kusligt realistiska. De bästa versionen är ändå de där förvandlingen precis har börjat.

PG var den rating den här filmen fick vid sin premiär, vilket i efterhand är ganska udda. Det är ingen våldsfest, men den är tillräckligt läskig och våldsam för att parental guidance ska verka lite väl lågt. Den stora finalen då varelserna attackerar Moreaus högkvarter är lysande, med en del otroliga djurstunts och extremt snyggt foto.

Troligen en film som vissa kommer att tycka är astrist, men jag tycker det är ett toppenäventyr!

Recension: Stacy (2001)


Japanarna har alltid varit ett folk som fått mig på gott humör och givetvis är så i detta fallet också, Stacy är en riktigt bra film.

Nu vet vi ju att man får inte tycka vad som helst är bra, den finns en oskriven regel som säger att vissa saker är bättre än andra och följer man inte dem så får man smisk – givetvis är det något man ska skita i (t ex är Nightmare city en bra film på riktigt) och Stacy är sån där rulle som vissa kommer att anklaga mig för att tycka om bara för att den är ”kult”. Men det stämmer inte

Det är väl en inte allt för avlägsen framtid och en underlig sjuka har drabbat världen. Tonårsflickor (helst när dom har skoluniform på sig) blir lyckliga och dör för att sedan återuppstå som zombies, eller ”Stacys” som de kallas. När vi kommer in i filmen så är detta ett jobbigt men accepterat faktum och man har till och med en specialstyrka, Romeros, som ”återdödar” flickorna när dem blivit Stacy – om inte nån släkting har hunnit före med en rosa, prickig motorsåg.

Med denna bakgrund får introduceras alla huvudkaraktärer: en flicka och en dockskötare som kanske/kanske inte är förälskade, en sörjande Romero som vill återförenas med sin Stacy-flickvän, tre tjejer som dödar Stacys på beställning, några konstiga och hysteriska Romeros och en galen forskare som styckar skolflickor varje dag – jag har säkert glömt nån. Vissa öden flätas samman medan andra bara lever sitt eget liv i en underlig poetisk berättarstil. Det är som art, komedi och skräck har flytit samman genom nån mutation.

Den svarta humorn och respektlöshet för god smak flyter nästan lika mycket som blodet och det är väldigt uppfriskande. För vem vill ha god smak när man kan se något sånt här anarkistiskt och kul? Det är John Waters, George A. Romero och mycket annat amerikansk skräckfilm som hyllas, fast det blir ändå väldigt japanskt. Det är seriöst också, men man får skratta – något som skräckfilm är till för. Skrik och skratt ligger så nära varandra att dom praktiskt taget bör höra ihop. Här har skaparna satsat mer på skratt, men det makabra och dystra tränger på och ibland sätter man faktiskt skrattet i halsgropen, som det ska vara alltså.

Det är blodigt också. Inte som Braindead eller nåt annat rekordsförsök i splatter, men det är hyfsat gott om avslitna lemmar, exploderande huvuden, uppsprättade magar osv osv – sånt gillar jag!

Vackert digitalt foto, mycket kompetent regi och skådespelare som respekterar sina vrickade karaktärer. Kan det bli bättre?

Jag gillar kopior

Det är något visst med kopior, plagiat och efterapningar. Vi snackar film givetvis. Jag borde väl ha anat redan som barn att något var snett när jag tyckte att Hajen 2, 3 och 4 var betydligt bättre och roligare än del 1. Uppföljarna var så mycket mer renodlade. Man hade omsorgsfullt filtrerat bort alla i grunden trista sidorhistorier och mycket av de väl vävda karaktärer som Spielberg och hans kollegor spunnit i den första filmen och satsat hårdare på blod, jättehajar, mer blod och mer haj. Den första filmen är bra, men jag ser hellre om uppföljarna.

I Östersund fanns det alltid otroligt stora videoutförsäljningar och det var där jag gjorda mina första stora feta VHS-kap. Jag dissade egentligen alla filmer som jag hade hört talas om, eftersom jag tyckte att Iron Master och After The Fall Of New York helt enkelt såg otroligt mycket mer roligare. Och de var de också. Vem vill ha Quest For Fire när Iron Master komplett med manskör och banjo, brutala dödsfall och plastiga mammutar i fjärran är så mycket roligare? Escape from New York är jättebra, men jag har sett After The Fall... bra många fler gånger. För att inte tala om The Warriors-rip offen Bronx Warriors! Vilka grejer!

Varför är plagiaten - även om det i många fall är orättvist att kalla dem så - bättre i så fall? När det gäller just genrefilm så finns det ett antal viktiga detaljer:

* Onödiga intriger som bara segar upp handlingen försvinner (som nämnt ovan). Hajen är ett utmärkt exempel på det där the mother of all Hajen-plagiat, The Great White, effektivt fokuserar på tokerierna istället. Eller titta bara på RoboWar som effektivt tar bort all story som överhuvudtaget fanns i Predator!

* Liksom i Holocaust 2000 så har man vräkt på med mer roliga gore-scener än orginalet The Omen. Vad är en ganska lam spetsning mot en snubbe som huvudet krossat av en helikopters rotorblad?

* Roligare skådisar. Jepp, utan tvekan. I de större, mer kända, filmerna så är oftast skådisarna väldigt rädda om sin image. I plagiaten så skiter skådisarna i det och därför så kan Kirk Douglas springa omkring naken och stampa sönder huvudet på folk i Holocaust 2000 eller Richard Johnson ställa upp i obskyra italienska gore-filmer utan några hämningar.

* Mer genremixningar. En exploitationproducent har inget att föra och kan lätt blanda in flera genres i en film. Allt för att liva upp en story som redan blivit filmad och åtminstone verka lite orginell. Ett utmärkt exempel är Lady Terminator som mixar Terminator med lokala traditioner och religion.

Nu säger jag inte att Hell Of The Living Dead är bättre än Dawn Of The Dead - jag gillar båda och jag gillar oftast orginalen också, men vill jag slappna av och bara njuta till hundra procent av underhållningen så väljer jag hellre Star Crash ur hyllan än Star Wars. Vi här i Sverige har alltid varit lite småtrista när det gäller plagiat. Vi har hållt oss till sex-film och hur mycket plagierar man egentligen i den branschen? Tyvärr. Hade varit kul med en mer sydeuropeisk filmstil.

onsdag, januari 14, 2009

Recension: The Most Dangerous Game (1932)


Till Max Steiners melodramatiska musik så får vi följa en olycksalig båtkryssning som utmynnar i total katastrof med endast en överlevande, den berömde jägaren ”Bob”. Han simmar i land, efter att kaptenen blivit uppäten av en haj och hamnar på en mystisk djungelö där den bisarre pipskäggsbeklädde ryssen Zaroff regerar med sin arme av skäggiga kosacker. Jepp, vi snackar The Most Dangerous Game!

Bob träffar på två andra överlevanden som också fått söka skydd i Zaroffs borg, den vackra Eve och hennes tokrolige, halvalkoholiserade bror Martin. Men det dröjer inte länge förrän Bob inser att det inte står rätt till, det visar sig att både han och dem två andra har blivit ditlurade för att bli jagade till döds. Den svinrike och galna Zaroff har nämligen tröttnat på att jaga vanliga djur och vill jaga det farligaste vilddjuret på jorden: människan.

Efter att Martin blivit jagad och dödad så finns det bara en chans att överleva för Bob och Eve, nämligen att bli jagade själv. Klarar de sig undan till en viss tid så blir de fria och får lämna ön, men blir dem dödade så får dem finna sig att få huvudet avskuret och hamna i Zaroffs makabra troférum!

Detta mina damer och herrar vill jag påstå är den moderna actionfilmens födelse. Där var här, och i viss mån i samma gängs nästföljande film King Kong, som sterotyper sattes och man visade att det fanns inga gränser för vad man fick visa på film.

Ja, ni känner säkert igen historien svagt. Denna film, som bygger på en utmärkt novell av Richard Connell, har inte mindre än 14 gånger nytolkats av nya regissörer och ny cast, fast med samma orginalidé: människojakt. Faktum är att det enda decenniet utan en nyversion är just tillsvidare 2010-talet – så jag hoppas verkligen att vi får se den sedan. Av dem andra nyinspelningarna som kan vara värld att nämnas så är väl den australiensiska Blood Camp Thatcher den som har fått mest uppmärksamhet i genrekretsar, medan alldeles utmärkta versioner som Surviving the game (Ernest Dickerson, 1994) och John Woos stråkade USA-debut Hard Target (1993) gått relativt tyst förbi, kanske just bara för att det är Ice-T respektive Van Damme i huvudrollerna?

Men detta är en sådan där tidlös historia, fylld med metaforer om människans grymhet både mot sig själv och naturen, och det är inte förvånande att en film från 1932 faktiskt håller så utmärkt än idag. Ernest B. Shoedshack och Merian C. Cooper insåg tidigt värdet av bra kommersiell film och brassade på med allt dem hade för att publiken skulle få en unik upplevelse, något som definitivt märks i King Kong (där vi bjuds på allt från sönderstampade infödingar, splattriga orm-effekter, katastrofscener och en kåt jätteapa). Man har haft betydligt mindre budget i The Most Dangerous Game, men i och med att man spelade in i samma studio som King Kong (mer eller mindre samtidigt också) samt använde sig av större delen av cast och crew från ap-rullen så fick man ner kostnaderna betydligt.

Klippteknisk är den väldigt intensiv och man sparar inte på grymma detaljer som sjömän som hamnar framför het ånga osv osv (tänk på att detta var 1932) och en direkt tydlig sexuell laddning mellan dåtidens sexobjekt Joel McCrea och Fay Wray. Vågat helt enkelt, något som dagens svenska filmskapare borde ta lärdom av. Den med mest modern skådespelarstil är nog McCrea, som är riktigt övertygande som en helylle-kille som inte är rädd för att ta till våld för att försvara sig själv och nära och kära. Fay Wray, lika söt och tindrande som vanligt, fungerar utmärkt, men hon känns lite onödig faktiskt. Här blir hon mer en ”vanlig” kvinna i nöd, medan karaktären i King Kong fick mer utrymme och personlighet. Leslie Banks som spelar den onde Zaroff är en fröjd för öga och öra. Även han spelar över å det grövsta, men det fungerar så bra. Kanske är det något med hans märkliga utstrålning, stora rullande ögon och listiga pipskägg som gör det. Men det är perfekt och ingen hade gjort det bättre. Hade denna filmen gjorts idag så hade vi garanterat sett Gary Oldman i den rollen.

Hur står sig actionscenerna mot dagens filmer då? Ja, det går givetvis inte att jämföra, men den mest härdade och fördomsfria filmtittaren ser direkt att man har tänjt på gränserna rejält (den blev för övrigt förbjuden i Sverige på den tiden). Den inledande båtolyckan är riktigt imponerande och känns väldigt bred och maffig. Sedan rör det sig med om jaktscener, skottlossning och dödsfällor i djungeln, vilka alla fungerar perfekt. Min favorit scen är nog den slutgiltiga fighten mellan McCrea och Banks där dem pucklar på varandra å det grövsta inne på slottet. Det är nästan Buster Keaton-kvalitet på vissa av fallen och stuntsen och det blir riktigt intensivt. Givetvis har man, på grund av att det är stuntmän, filmat på säkert avstånd för att inte avslöja dubletterna, men det ger bara en bättre bild av slagsmålet och hur jäkla ont det ser ut att vara ibland.

Jag vill också rekommendera Max Steiners musik som typiskt honom är som hämtad från en tecknad film, väldigt övertydligt och mycket illustrerande. Detta fungerar väldigt bra till handlingen och det visuella, precis på samma sätt som i King Kong.

Sedan jag var fem-sex år så har jag blivit matat med trettiotalsfilm. På en nyårsafton i början av åttiotalet såg jag King Kong och sedan dess är det kört. När jag nu nyligen fått tillfälle att se The Most Dangerous Game så har mitt intresse förnyats och jag vill verkligen få folk att inse att varje film har en given plats i filmhistorien, oavsett den är från trettiotalet och i svart-vitt eller om det är den senaste Hollywood-blockbustern. Allt finns där av någon anledning och denna film fanns för att ge mig, och många många fler, sextiotvå minuter och välsnidad, professionell våldsunderhållning.

tisdag, januari 13, 2009

Ordningen återställd

Jepp, G är hemma igen! Det kändes nästan overkligt! Men han hade med sig lite polskt godis som för att blidka mig i alla fall ;) Nu har han tagit med sig dator också (fin skärm måste jag säga) och vart vi ska ställa den är ett mysterium. Det luktar väl att vi måste ta oss till IKEA för att köpa datormöbler misstänker jag.

Sedan öppnade vi julklapparna från Mor och Tor(finn) vilket var sammanlagt fyra biobiljetter och två stycken sköna filtar! Tack för det och stora, goa kramar!

Kommande på gästfronten då? Jag hade Thomaz och hans kille (Niels - vilket är en felstavning kan tilläggas, och skulden ska läggas på hans far) på besök runt nyår och näste man till rakning är Markus (kanske till och med två gånger, en annan gång med Anders) och sedan hoppas vi på ett fett besök från Stellan också.

Ni andra är också välkomna :)

Recension: Contamination (1980)


Jag brukar säg att jag hellre ser ett roligt plagiat än ett tråkigt orginal. T ex när det kommer till den välgjorda, men tråkiga, Flykten från New York. I det fallet är båda After the fall of New York och den egna uppföljaren (och smyg-plagiatet) Flykten från LA betydligt bättre och mer underhållande. I faller med Contamination kanske det inte helt och hållet stämmer, eftersom jag både är ett stort fan av Zombie flesh-eaters, alla Bond-filmerna och Alien.

Ett skepp kommer in i New Yorks hamn och när myndigheterna undersöker vad som har hänt så slutar det väldigt blodigt (t ex som i Zombie flesh-eaters), magarna på männen ombord har nämligen exploderat (som i Alien). En barsk vetenskapskvinna, en tokrolig snut och en bitter brittisk astronaut undersöker det hela och beger sig ner till ett sydligt land med djungel och där ännu fler faror härjar (Zombie flesh-eaters) och stöter slutligen på en alien (som i Alien) som visar sig vara en alien-drottning (som i Aliens...som iofs gjordes 6 år senare...aha! Contamination är orginell!).

Att gå igenom handlingen punkt för punkt är rent utsagt tråkigt och egentligen är väl inte manuset någon höjdare, inte ens för att vara en italiensk explotationfilm, men det som håller kvalitén uppe är skådespelare som verkar alldeles utmärkt roligt i sina roller och Luigi Cozzis känsliga och inspirerade regi. Cozzi har aldrig varit en stor filmskapare, i praktiken är han väl bara en science fiction-fan som av några obskyra anledningar blivit regissör och försöker göra sitt bästa för att få in sci-fi i allt han gör. Men det fungerar utmärkt. Man märker kärleken för science fiction-temat och mycket riktigt är två av höjdpunkterna just en flashback från Mars och mötet med alien-drottningen. Här andas det passion och nerv och det är inte för inte som monstret på slutet är som hämtat från en amerikansk sci-fi från femtiotalet.

Man har blandat vilt i genrerna och filmen kan verka lite schizo på den fronten ibland, från en Zombie-liknande inledning, till alien-ägg och en skurk som hämtat från en James Bond-film (komplett med ett stort gäng privatsoldater med kamikaze-tendenser!). Men liksom, som med dom flesta italiensk genrefilmer, är detta inte för allas smak. Manuset är så långt ifrån Oscars-klass som man kan komma, dubbningen är ”sådär” och det är ju bara ett enkelt, simpelt plagiat producerat för att casha in på sina amerikanska förebilder. Själv skiter jag i sånt, det är först och främst helheten som är det viktiga och där fungerar det verkligen. Italienarna hade sina egna små regler om hur filmer skulle göras och det är bra skönt det, i en värld som är stöpt efter amerikanska blockbusters och ett land som är byggt på en ”lagom”-moral skapad av fantasilösa SFI-kufar.

Nu påstår jag inte att Contamination är ett mästerverk, den är långt ifrån såna perfekta filmer som The Beyond och Suspiria, men för att vara en liten film om alien-ägg och exploderande magar så är den inte illa alls. Och detta skriver jag helt utan ironi eller glimten i ögat. Jag tycker verkligen så.

måndag, januari 12, 2009

Recension: When Dinosaurs Ruled the Earth (1970)


Fred akita When Dinosaurs Ruled the Earth! Neecro 10 000 BC! M'kan Roland Emmerich mata! Yo kita! Zak neecha Akhoba!

Det blonda grottnedslaget Victoria Vetri spelar Sanna, en tösabit som ska offras till solguden! Men då en kraftig vind slår ner på offerplatsen så lyckas fly och simma ut i havet. Där blir hon uppfiskat av en annan stam som tar henne hem och gör henne till en del av familjen. Naturligtvis kärar hon ner sig i den grottmannen med minst hår på bröstet, Tara (Robin Hawdon), som mer eller mindre dumpar sin brunhåriga kvinna för denna nakna uppenbarelse.

Men givetvis så jagar Sol-stammen rätt på henne och innan dess så har Taras hustru redan fått stammen emot Sanna och påstår att hon ligger bakom den olycka som drabbar samhället. Tara tror naturligtvis inte på detta, men tvingas överge sin stam för att skydda Sanna!

Men Sanna har en ovanlig gåva. Hon har blivit vän med en dinosaurie-familj och är den enda som kan styra och säga åt den största dinosaurien i området vem som chefar! Naturligtvis finns det en massa onda köttätande dinosaurier runt omkring också, så det är inte bara gullegull!

Detta är, vad jag vet, Hammers andra dinosauriefilm. Den första var One Million Years BC, som jag faktiskt inte sett, och detta ska vara någon form av uppföljare. För det mesta är det grottkvinnor i pälsbikins och perfekta vita tänder som skumpar omkring nästan helt näck. Männen också för den delen. Historien är lite banal och naiv, men fungerar bättre än jag trodde. Hela filmen är på ett påhittat språk, vilket inte är så förvirrande som jag trodde då det hela blir som Smurf-språket, det vill säga ett ord kan betyda allt och folk springer, pekar och gestikulerar ändå tillräckligt för att man ska fatta.

Höjdpunkten, och det viktigaste med filmen, är Jim Danforths effekter. Killen är en medarbetare både till George Pal och Ray Harryhausen och har solo-jobbat en hel del genom åren, för det mesta alltid med utmärkt resultat. Harryhausens ande vilar över dessa animationer, och för det mesta är de chockerande bra. Det finns en scen då en dinosaurie promenerar bakom Sanna som verkligen är sinnesjukt välgjord. Jag förstår inte riktigt hur det gått till.

Det finns några sekvenser med riktiga ödlor som är maskerade till att se ut som dinosaurier. Dessa är tagna från en tidigare dinosauriefilm, The Lost World från 1960. Kul att se hur som helst.

Inte på långa vägar perfekt, men absurt mycket bättre än nya rullar i samma genre, som till exempel den avskyvärda 10,000 BC!

Neecro Roland Emmerich!

Recension: White Cannibal Queen (1980)


Jag hittade citat på nätet nånstans vars innebörd var att Jess Franco var en mycket intelligent man som gärna gjorde dålig film. Vilket stämmer. Franco var och är en man som är mer förtjust i filmmediet som mer generell uttrycksform än att berätta en historia. Detta innebär att många av hans filmer är såna udda små skapelser att man undrar vad som försegick i skallen på denna lilla spanjor. Kanske gillade han mer det sociala livet runt filminspelning med musik och god mat? Uppenbarligen visste han vad han gjorde och denna gången blev det en enkel liten kannibalfilm med Al Cliver i huvudrollen. Titel: White Cannibal Queen.

Al Cliver, fru och barn blir attackerade av färgglada kannibaler på en båt. I en lååååång sekvens får vi se hur frun blir uppäten i groteska och märkliga närbilder. Flickan klarar sig, men flyter iland på en strand och blir uppfostrad av kannibalerna. Al själv blir galen och spenderar en hel del år genom att odla skägg och bli hysterisk. Men tack och lov kommer det ett gäng rika svin och vill ut och jaga kannibaler (samt dansa och dricka drinkar) och givetvis hänger Al på så att han kanske ska kunna hitta sin dotter.

Dottern har vuxit upp till en blond djungelgudinna med nakna bröst och ansiktsmålning. Hon är ihop med byns ledare och då och då börjar dom dansa vilt till jazz-influerad kannibalmusik.

Det speciella med Franco-filmer är att dom är svåra att sluta kolla på. Dom kan vara riktigt primitiva, tråkiga och eländiga...men det går bara inte att sluta titta. Personligen blev jag avbruten i tittande av en filminspelning som varade en månad, men varje dag...och då är jag seriös...så kände jag behovet av att se klart Cannibals, och det trots att jag tyckte inledningen var ganska tråkig. Det är primitiva instinkter som vaknar till liv och det är något som jag känner mig så nöjd med.

Jag är inte nån person som bryr mig om detaljer. Jag ser alltid helheten. Jag skulle kunna ägna hela den här kommentaren åt att påpeka brister – kannibalerna spelas av lönnfeta spanjorer med polisonger, vigselringar och lite annat syns, allt ser ut att ha spelats in runt ett hotell nånstans osv osv...men det gör jag inte. För då har jag missat poängen med en Franco-film, vilket alltid är helheten. Och att gnälla känns alltid så visset.

Vad är det då som gör Franco så unik? Det är svårt att peka på, men det finns något i bilderna som få filmskapare lyckas få till: nerv. Denna svårgripbara känsla som gör att dom mest tråkiga utsnitt känns spännande och dom mest skakiga zoomar känns nyskapande och roliga. Kanske är det Francos totala självmedvetenhet som lyser igenom? Är det glädjen över att han lyckats få in kannibal-jazz? Är det helt enkelt glädjen över att få producera film?

Vi kommer nog aldrig få svar på det, men en sak är säker: karln är ett geni.

Barndomens ångest-TV!

Jag fick se en del på teve som barn, även om jag egentligen bara minns saker från tidiga tonåren och några få detaljer från när jag var väldigt liten.

En av de största mysterierna var när jag och min far besökte en av hans polare i Västerås. Hans polare hade video och satte in en film som jag blev så rädd för. Jag kommer bara ihåg en sak:

En kvinna i ett tydligt sjuttiotalsvardagsrum. Mycket gult, brunt och orange. Men fint. Det går en trappa upp till andra våningen, och jag har för mig att det var en sådan trappa med en liten balkong innan man kliver in på den andra våningen. Kvinnan hör ett ljud och mörkar sakta närma sig trappan...

Sedan kommer jag inte ihåg nåt mer. Jag blev jätterädd och det slutade med att de visade Badliv (aka By the Sea, 1982) istället för den läskiga filmen. Men jag har alltid velat uppleva den där scenen igen, och varje gång jag ser en Dan Curtis-produktion så känns det som om det ekar så bekant. Så jag misstänker att det var någon av hans produktioner.

Kommer ni ihåg Draugasaga då? Eller "Det Spåkar I TV-Huset" som den fick heta på svensk TV. Det var en isländsk TV-skräckis om ett spöke som går omkring med en stor slägga och dödar folk i och omkring islands TV-hus! Har alltid velat se om den, men verkar vara helt omöjlig att få tag på eller hitta någon information om.

The Holy Grail av svensk TV-produktion verkar annars vara Jonas Cornells Månguden som visades första gången på TV september 1988. Den gick i repris någon gång samma år, men sedan dess är den spårlöst borta. Det är en brutal skräckfilm om någon iklädd en afrikansk mask som dödar folk på - för att vara svensk åttiotals-TV - blodiga sätt. Den skulle jag verkligen vilja se igen, och recensera här på sidan.

Men den stora ångestgrejen var nog Tord Påågs Savannen, en svensk filmatisering av Ray Bradburys ruggiga novell. Börje Ahlstedt, Bibi Andersson, Ingvar Hirdwall och Erland Josephson spelar i denna science fiction-historia som jag sent glömmer. Det handlar om ett hologramrum, eller i alla fall ett rum med TV-väggar. Och det finns möjlighet att det som finns i väggarna faktiskt existerar på riktigt, och i detta fallet är det en savann... med hungriga lejon! Antagligen helt omöjlig att få tag i, men någon gång kanske.

Synd bara att SVT är så extremt ointresserade av att ta hand om sin gamla TV-skatt...

söndag, januari 11, 2009

Recension: Auntie Lee's Meat Pies (1992)


Från regissören till A Dirty Western 2: Smoking Guns, Dangerous When Wet, That's Porno, A Touch of Sweden och Debbie Does Dallas III: The Final Chapter kommer den extremt bortglömda skräckkomedin Auntie Lee's Meat Pies!

Karen Black spelar Auntie Lee, satanistisk kannibal som tillsammans med sina playboy-bunnies till systerdöttrar lockar till sig män som de dödar på brutala sätt och sedan tillverkar delstatens bästa köttpajer av! Till sin hjälp har det Larry (Michael Berryman), en efterbliven snubbe som helst av allt vill polis och hjälpa sin idol polismästare Koal (Pat Morita), men som har svårt att göra sig av med kroppsdelarna i sin bil!

Deeeeet... är typ handlingen. Werner Pochath, en av mina favoritskådisar, dyker upp en cameo som den tyska affärsföreståndaren Billy-Bob Himmler och resten av filmen är en ganska snygg ursäkt till blodiga mord och för att de kvinnliga karaktärerna (dock inte Karen Black) ska få ta av sig kläderna i tid och otid.

Den är ganska ambitiös faktiskt, men humorn faller för det mesta ganska platt. Roligast är Michael Berryman som gör en av sina mer avancerade roller och visar sig ha hundra olika ansiktsuttryck. Kul snubbe, för övrigt härstammar han från Jämtland av alla istället. I alla fall kom vi fram till det när vi pratades vid en gång.

Något som man lagt lite kraft på också är splatterscenerna som är... kanske inte välgjorda, men med gott humör och gott och blod. Det förekommer en fenomenal halshuggning i början av filmen. När när jag tänker efter så känns mycket av filmen som en väldigt snygg porrfilm, fast med en splattereffekt i slutet på varje scen. De kåta systerdöttrarna har alla bisarra rum, ett är som en neon-variant av Stonehedge och det andra är format som en gigantisk självlysande orm! Bisarrt.

Kul, men knappast bra, och bortglömd rulle med roliga skådisar och blod. Men inte mer än så.

Elton John och Elvis Costello sjunger David Ackles



Två av Ackles mest kända fans gör en utmärkt cover av Down River, en av Ackles bästa låtar.

Recension: The Crawling Eye (1958)


Egentligen så har jag svårt att kalla The Crawling Eye vid dess titel, då jag mest känner den som The Trollenberg Terror. Vilkent titeln som är bäst är väl frågan, men jag viker mig för majoriteten och kör på en av titlarna. The Crawling Eye var först en brittisk TV-serie men det är som långfilm som den blivit känd.

I Trollenberg, Schweiz, så har allt för många människor försvunnit eller förolyckats den senare tiden. Byborna blir allt mer oroliga, och allt verkar kretsa kring deras berömda berg med samma namn. Till byn så anländer Alan Brooks (Forrest Tucker) och, utan någon koppling, systrarna Sarah och Anne Pilgrim (Jennifer Jayne och Janet Munro). Alan är där för att hans gode vän Professor Crevett (Warren Mitchell) anar oråd angående otäckheterna på berget och systrarna, som arbetar med en tankeläsarakt i vanliga fall, vill ta det lite lugnt.

Men Anne, som är den av systrarna som verkligen har telepatiska krafter, börjar känna av en annan kraft och den kraften känner också av henne. Det visar sig att på berget finns det ett moln som innehåller otrevliga och huvudavslitande utomjordingar! Nu börjar de dessutom bli riktigt hungriga och molnet börjar bege sig ner mot byn...

Hur Mystery Science Theater 3000 kunde välja den här filmen som den första att driva med är helt oförklarligt. Förvisso är stundtals effekterna ganska primitiva och man ser trådarna som håller upp varelserna, men förutom det så är det en väldigt högklassisk och orginellt berättat science fiction-film.

Det man lyckats med främst är att skapa en stämning och man har inte varit rädd för att äckliga sig lite, vilket gör att filmen är ovanligt grafisk för att vara från den här tiden. De karaktärer som fungerar bäst är helt klart systrarna Pilgrim samt givetvis den lätt stele, men fantastiskt mogne, hjälten Alan.

Slutet påminner både lite om The Fog och The Mist när molnet kryper omkring utanför diverse hus och det forskningslabb där alla har tagit skydd. Det är gott om monster och bra karaktärer och det är ett genialt drag att sätta historien i Schweiz.

En femtiotalsklassiker som man kan se många gånger.

Recension: Trilogy Of Terror (1975)


Dan Curtis var utan tvekan kungen av amerikansk TV-skräck. Karln prånglade ur sig en otrolig mängd kvalitetsproduktioner under sin karriär, och många av dem var geniunt kusligt. Denna episodfilm - Trilogy Of Terror - är kanske hans mest kända, och i alla huvudroller ser vi Karen Black!

Den första episoden berättar om en stillsam lärarinnan som blir drogad och sexuellt uttnyttjad av, till en början, en charmig elev. Det visar sig dock att något annat är lurt i det hela...

Andra episoden handlar om Theresa och Millicent, två extremt olika systrar som försöker konkurrera ut varandra. Millicent är god och kristen medan Therese är lösaktig och pysslar med satanism!

Tredje episoden är väl den som är mest känd, där Karen Blacks karaktär får en extremt mordisk och hyperaktiv Zuni-docka på halsen (eller snarare på hälen) efter sig i lägenheten.

Trilogy Of Terror är hypad och har varit hypad sedan den gick på TV första gången, men den förtjänar verkligen hypen. Första episoden känns inte riktigt genomarbetat - den kunde lika gärna ha fått vara fem-tio minuter längre, och i den andra så kan man ana twisten redan från första början - men det är bra, och det är förbaskat välspelat.

Det är väl Zuni-episoden som verkligen sticker ut. Det är både roligt och makabert, blodigt och helt vansinnigt. Dockan är ganska stel, men dess vansinnigt utseende och nästan sjukliga knivhuggar-energi gör att det inte blir trist överhuvudtaget. Dessutom spelar Karen sin enda normala roll i hela filmen och det visar också vilken fin skådis hon var en gång i tiden. Nu tror jag det tyvärr har fallit i glömska.

Finfina grejor det här!