lördag, januari 24, 2009

Recension: Cut And Run (1985)


Jag tycker att Cut And Run är en lite orättvist undanskuffad Ruggero Deodato-rulle, den är känns kanske lite för mycket mainstream för den smala massan av genrefans, men bjuder på mer gore än vanligt andra filmer i denna genren. Storyn är egentligen ganska komplex, även om b-filmens konventationer naturligtvis hindrar den från att visa detta allt för mycket. Lisa Blount spelar en ung energisk reporter som under ett uppdrag om narkotikasmuggling upptäcker att militären Brian Horne (Richard Lynch), tidigare hantlangare åt Jim Jones i Jonestown, verkar leva och frodas ute i Amazonas någonstans. Samtidigt upptäcker hon också att en av hennes chefers son, som antogs vara död, också verkar befinna sig tillsammans med Horne.

De beger sig ut i djungeln och hamnar rakt i efterdyningarna av en mycket blodig massaker, och det dröjer inte länge förrän de är strandsatta långt ute i djungeln...

Det känns inte lönt att återberätta allt för mycket av handlingen, mest för att den faktiskt är ganska omväxlande och bjuder på så många intressanta karaktärer. Pengar känns det som om det funnits i bakgrunden då den har samma feta look som mer erkända filmer från samma tid, och det är en högklassig - men kanske lite opersonlig - produkt som Deodato levererar.

Förutom den ljuvliga miljön, tätvuxen djungel, bruna floder med farliga djur i, vackra flygbilder över landskapet och genomtänkt foto och regi så finns det massor av positiva saker att säga om skådisarna och givetvis, goret!

Lisa Blount verkar inte många gilla, men jag tycker hon gör en bra roll och har bra kemi med sin medhjälte kameramannen Mark Ludman (Leonard Mann). I mindre roller syns en full Richard Bright (som lyckades dö 2006 genom att bli påkörd av en sightseeingbuss i New York) och en näst intill mekaniskt agerande Karen Black (som här börjar se riktigt märklig ut). Eriq La Salle gör en schyst pimp, Gabriele Tinti en sleazig knarkhenchman i djungeln, John Steiner som en hysteriskt elak knarkkung vid namn Vlado... men bäst är givetvis Richard Lynch och Michael Berryman. Lynch är riktigt cool, och riktigt intensiv som Horne och bidrar till ett strålande och orginellt slut. Berryman gör en av sina mest brutala roller och är stenhård med bar överkropp, läderbyxor, machete och ett ansikte som endast en mor skulle kunna älska. Han är dessutom vansinnigt kobent.

På gore-fronten är det också hejdlöst, om än inte än i några enorma mängder. Inte mindre än två grafiska halshuggningar, två maguppsprättningar, spetsningar, en finfin ituslitning, ett urgröpt spädbarn, blodiga squibs, ruttna lik och mycket annat smått och gott. Dessutom är det ganska välgjort också.

Jag måste också nämna att den har ett schyst synthigt soundtrack av Simonetti.

Cut And Run är inget mästerverk, men det är mycket bra och otroligt sadistisk underhållning med massor av bra och coola skådespelare. Har sett den många gånger och kommer att se den många gånger till.

Recension: Blood Dolls (1999)


Okey! Jag lovar! Detta blir den sista Charles Band-rullen på ett tag nu. Jag har ändå slut på hans filmer... tror jag i alla fall, och jag känner sug efter att se något annat än mördardockor nu. Blood Dolls brukar väl anses vara den sista av hans mer uppskattade filmer, innan han helt gick ner sig i träsket av filmer som ingen vill se.

Jack Maturin spelar Virgil Travis, en extremt execentrisk miljardär med ett huvud stort som en citron, ett kvinnligt gothband som (frivilliga?) fångar i en bur, en djupt religös livvakt/butler med clown-maskering och en arg skäggig dvärg. Det kan tilläggas att han också förvandlat tre personer till onda mördardockor. Vad annars, det är trots allt en film regisserad av Charles Band.

Dockorna, en asiatiska kvinna en muskel-skinhead och en sjuttiotalspimp, är till för att döda folk som han inte gillar och som har förstört för honom i livet. De främsta målen är ett par andra affärsmän/miljardärer som också konkurrerar med honom. Men vad han inte räknar med är att frugan till en av männen han vill döda egentligen är hjärnan bakom allt och också vill ta makten - ÖVER VÄRLDEN!

Blood Dolls är sannerligen en udda film. Den är snygg som tusan, har en del blod och är relativt välspelad och rolig, främst från karaktärsveteraner som Nicolas Worth, William Paul Burns och Warren Draper. Handlingen är närmast surrealistisk och det är egentligen inte skräck eller thriller, utan mer en svart komedi. Dockorna har heller inga framträdande roller, utan är mer avancerade biroller utan att egentligen spela någon roll i handlingen.

Band, som regisserar för en gång skull, gör ett bra jobb och gjuter in gott med udda stämning i bilder och musikval. Den blir drömlik, och eftersom filmen presenterar två alternativa slut så känns det extra märkligt. Personligen gillar jag det andra slutet bättre, som är lyckligt - och på det sättet betydligt mer ondare och roligare.

Helt ok underhållning, men klarar ni inte Band och hans mördardockor så ska ni nog se nåt annat.

fredag, januari 23, 2009

Min teori om mörderskan





Har ni noterat att fantombilden är väldigt lika bilderna på offren? Det är som om offren skulle kunna vara släktingar... kan det vara så att i en avlägsen framtid så åker framtida superseriemördare tillbaka i tiden och mördar sina två enda släktingar (som inte vet om att de är släkt med varandra) för att få sig själv att sluta mörda genom att helt enkelt sluta existera?

Men genom att hon rest tillbaka i tiden så försvinner bara hennes framtidsjag och hon är fast i nutiden och lever ett småkriminellt liv tills den dagen tidsmaskinen ska fungera och hon kan åka tillbaka i tiden och skydda sina släktingar från att bli mördade av sig själv.

Det tror jag är den enda och riktiga lösningen på detta mordmysterium.

Recension: Puppet Master III: Toulon's Revenge (1991)


I den tredje delen, Puppet Master III: Toulon's Revenge, så är det David DeCoteau som fått äran och regissera, och jag måste säga att han gör ett strålande jobb. Över förväntan med antagligen en hyfsat liten budget.

Detta är en ambitiös prequel som utspelar sig i Berlin under naziregimen. Toulon driver sin lilla dockteater med sina levande dockor och gör stor succé. Men han vågar sig på att driva med Hitler och sådan satir uppskattas inte av Gestapo och deras lokala tupp, Major Krauss (Richard Lynch). Så han arresterar helt enkelt Toulon och skjuter ihjäl hans fru.

Samtidigt försöker Doktor Hess (Ian Abercrombie) komma fram till ett medel som ska återuppliva tyska soldater så att de blir odödliga mördarmaskiner... vilket tur för honom att det är precis den kunskapen som Toulon sitter på, fast med sina små dockor...

Men givetvis blir det inte enkelt och dockorna slår tillbaka mot tyskarna, så att blodet flödar!

Det är verkligen en kul och välgjord uppföljare! Bara det ambitiösa konceptet att förlägga filmens historia i Berlin under krigstid är trevligt, och DeCoteau har fått till en bra stämning med hjälp av några snygga kulisser och tidsenliga kläder.

Denna gången är det också många välkända genreansikten i rollerna, allt från Richard Lynch till Sarah Douglas. Alla gör bra ifrån sig och blir faktiskt inte, för en gångs skull, överskuggade av dockorna.

Ja, dockorna ja... denna gången får de sällskap av en sexarmad revolverman och skrockar elakt hela tiden. Det är relativt blodigt, även om mycket av detta kommer från squibs. Slutet är mörkt, brutalt och makabert och på det hela så är detta är skitbra liten uppföljare som rekommenderas varmt.

Den språkliga utvecklingen av en B-filmares blogg


När jag först hittade Charles Bands, den legendariska b-filmare, så blev jag exalterad. Han har nog många berättelser att dela med sig från sin långa och ytterst ojämna karriär. Tänk att få höra lite anekdoter från Empire-tiden, eller lite skandaler kring Paramount-affären som gjorde att han mer eller mindre förlorande sitt Full Moon-imperium. Så jag klickade mig vidare in på www.charlesband.com och kunde direkt säga att karln i alla fall varit bloggare sedan 2005 och verkar vara hyfsat aktiv med skrivandet. Men sedan insåg jag att något hade gått snett under dessa år.

Ta en titt bara på det första inlägget 050531, här kommer ett utdrag:

"Last week I completed directing DOLL GRAVEYARD - I’m very happy with the way it turned out. I worked with some very talented young actors along with x4 extremely nasty dolls. You can check out some early footage at fullmoondirect.com - This week I will be concentrating on the final stages of post production of my film, THE GINGERDEADMAN as well as making sure everything goes well with the DVD authoring and replication for DECADENT EVIL."

Och så vidare. Det är seriöst skrivet, lite personligt och det är en lång och innehållsrik text.

Vi hoppar till nästa år, 061025 och här har språket gradvis brustit:

"CHILLER here we come!!! Really excited to be attending the big daddy of horror conventions this weekend! My 21 city road show wasn’t enough: CHILLER in NJ CAN’T BE MISSED!!! I’ve also received a ton of emails from you guys who are attending – so come by our table and we’ll talk! PLUS!!! THE SUPER HOT AND AMAZING AND AWESOME ROBIN SYDNEY WILL BE AT THE CHILER CONVENTION AS WELL!!! (Robin just finished shooting a grizzly MASTERS OF HORROR episode for Showtime and has several edgy horror movies about to be released!!!) WE’RE BOTH LOOKING FORWARD TO SEEING ALL YOU CRAZY DUDES THIS WEEKEND!!!!!!!!"

070928 så har Charles börjat använda sig mycket av VERSALER:

"MORE ‘CLASSIC” OLD ART UP TODAY ON EBAY!!! PLUS THE VERY FIRST SUPER RARE SLOT MACHINE REPLICA FROM DEAD MAN’S HAND: CASINO OF THE DAMNED – ALL SIGNED BY THE ORIGINAL CAST INCLUDING SID HAIG, MICHAEL BERRYMAN AND THE BEYOND AMAZING SUPER HOT ROBIN SYDNEY!!!
AND LAST BUT NOT LEAST…ON MONDAY WE’LL BE ANNOUNCEING A KILLER “TRICK OR TREAT” MEGA FULL MOON HALLOWEEN OFFER TO ALL OF YOU FAR OUT AND AWESOME FANS!!!

HAVE A GREAT WEEKEND!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"


080925, ett år senare så har VERSALERNA tagit över totalt och rubriken är "DUUUUUUDES!!!!!!!!"

"CRAZY NEW STUFF HAPPENING!!!!! WE WILL HAVE A VERY FAR-OUT AND AWESOME NEW BOX SET OUT IN ABOUT 3 WEEKS: IT’S OUR LIMITED EDITION WASTED WEEKEND HALLOWEEN 2008 BOX SET!!! FEATURING 5 DVDS INCLUDING SHRUNKEN HEADS AND THE KILLER EYE! PLUS!!! WE ARE PUTTING MIND BENDING PRIZES AND UNSPEAKABLE INSERTS INSIDE EVERY BOX SET!!! PLUS!!! LOOK FOR A MEGA ANNOUNCEMENT TOMORROW!!! IT WILL BE FEATURED IN OUR NEW VIDCAST PLUS AND ON THESE PAGES!!!
CB"


Detta har faktiskt gradvis skett över året, ganska jämnt, som om Charles Band desperat försöker vara "ungdomlig" och locka till sig en ny yngre publik. Eller nåt. Jag har respekt för karln, trots att han som person verkar vara en sopa, men jag förstår att han försöker klamra sig fast då hans filmer är riktiga feta lågvattenmärken nu för tiden, så långt från "högbudgetfilmerna" på Empire och den gamla Full Moon-tiden.

Jaja, bara en notering så här på en relativt händelslös (ta i trä) dag.

torsdag, januari 22, 2009

Jag vill klämma på Van Dammes knöl...


... och det är det enda jag kan tänka på. Nu har vi precis avnjutit The Shepherd, och den där pannknölen blir bara mer och mer tydlig för varje filmen han gör. Det är en riktig praktknöl i JCVD till exempel!

Jag undrar vad som händer om man sätter fingret på den och pressar lite? Blir det en grop? Som sakta buktas tillbaka igen? Vem vet? Men jag är säker: kommer Van Damme nära mig så kommer jag långsamt att pressa pekfingrat rakt in i den där pannbulan och se vad som händer.

Hoppas han inte blir arg bara.

Den vadderade eftersmaken av kristen propaganda i min barndom


När jag var liten, och i yngre tonåren, så blev vi bombarderade av spännande böcker och filmer som på något fint inpaketerat sätt behandlade kristendomen och dess budskap. Nu har minnet bleknat rejält, men några få detaljer poppar trots allt upp om jag tänker riktigt hårt. På Venngarn, där min mor jobbade, så fanns det en stor sporthall och möteslokal. Den var stor när jag var liten i alla fall. Där fanns det även en scen, filmprojektor och lite instrument för områdets tonåringar att banka på i drömmen att bli kristen rockmusiker.

Någon gång varje år så var det någon form av festlighet eller kanske massmöte av något slag. Efteråt så visades det alltid film för oss barn och ungdomar. Jag önskar verkligen jag kunde komma på några titlar, men det var på tok för länge sedan. Jag minns i alla fall en film som visades på en knarrig filmkopia. Det var två barn som tappat bort sig i bergen och fick hjälp av en gammal farbror med stort skägg. Han var givetvis kristen och det hela slutade med en fet moralkaka om att vi kan hitta tryggheten i gud och får hjälp av honom när det krisar. Den här såg vi flera gånger, det fanns väl inte så mycket annat att hyra misstänker jag. Sedan brukade de ibland, till allas stora besvikelse, skippa långfilmen och köra några barnvänliga animerade kortfilmer. Det märkliga är att jag misstänker att det var Lolek & Bolek, en polsk animerade filmserie. Inget kristet budskap, men harmlös underhållning.

När man blev lite äldre så blev det givetvis lite vuxnare saker, men förutom varningar om hur farlig actionfilm var så känns det som om det var extremt ointressanta filmer vi såg. Jag tror det var mest böcker som prackades på oss. En jag minns är They Call Me The Catch Me Killer av Bob Erler, som är en biografisk roman om hur han som polis blir anklagad för ett brutalt mord, hamnar i fängelse och finner tron. Det udda med just den här boken är faktiskt att den slutar med att han erkänner mordet! Hela boken är uppbyggd kring hur han kämpar för sin oskuld, men sedan så erkänner han att han faktiskt kommer ihåg vad som hände och att han är mördaren! Omslaget här uppe är identisk med den boken jag hade, fast det verkar vara på norska eller danska istället.

På tal om farliga böcker så kommer jag ihåg den gången jag läste Whitley Striebers Wolfen på ett kristet tonårsläger, en pastor kommer in och undrar vad jag läser och senare på kvällen under mötet får han ett meddelande från gud att någon läser farliga böcker. Jag bara skrattade inombords, som ni förstår. Wolfen är en bra bok för övrigt. Och bra film.

En annan bok som jag fick läsa har jag skrivit om i det här inlägget.

Jag önskar nästan att mitt minne var bättre angående allt detta, men på något sätt har jag också medvetet försökt trycka undan allt detta eftersom jag antar att det finns värdefullare saker att spara där i hjärnan än sådana här händelser.

Recension: Puppet Master II (1991)


Några år senare så var det alltså dags för en tvåa till den mycket framgångsrika ettan, och Puppet Master II lyckas - trots mindre budget - faktiskt bli betydligt mer underhållande och fartfylld. Jag tror vi ska tacka animatören Dave Allen för det, som också tog över som regissör.

Ett nytt gäng forskare kommer till hotellet i Bodega Bay och vill ta reda på varför de flesta av de förra teamet dog och deras gode vän David (dvs Paul Le Mat) blev sinnessjuk på kuppen. Men dockorna har känt sig ensamma och letat upp Toulons grav och gett honom liv igen.

Toulon dyker upp igen och vi får veta genom lite flashbacks hur han fick kunskapen att göra döda föremål levande, lite om hans karriär som dockmakare och hur han nu är besatt av att ta hämnd och dessutom gjuta nytt liv i sin länge döda fru.

Så nu får dockorna härja rejält, och denna gången har de en ny vän: Torch - en nazisoldag-docka som med sin eldsprutande arm kan tända eld på det mesta!

Tvåan är helt klart inte lika seriös som ettan, men är väldigt charmig och har betydligt mer fart. Allens stop-motion figurerar inte lika mycket länge, men det som förekommer är lysande. Däremot har de animatroniska dockorna blivit betydligt rörligare och har ännu mer personlighet. Goret är inte lika grafiskt, men det är absolut inte oblodigt.

Sedan så är det en högre bodycount, tack för det. Några ganska meningslösa karaktärer (ett redneck-par, där George "Buck" Flower spelar mannen) och en liten snorunge som gillar att piska sin G.I Joe-docka ryker med av bara farten.

Den svagare delen av filmen är forskningsteamet som är ganska trista, men välspelade. Det hela lyfts totalt av Toulon och hans mordiska dockor. Välgjord och klart sevärd uppföljare.

onsdag, januari 21, 2009

Tänk om man skulle skapa en svensk Razzie Awards...

...jag gillar Razzie Award. Det är en prisutdelning med humor, vilka några få har insett också: Paul Verhoeven och Halle Berry, som båda tog emot sina statyetter med stolthet.

Problemet att skapa svensk version är att svensk film överlag har så låg standard internationellt och nationellt att galan skulle självdö innan det ens fanns några nomineringar. Det är inte kul att nominera sämsta skådis, sämsta film osv osv när 99 % av det som produceras i Sverige passar in på listan. Det måste finnas riktigt bra film för att visa vad riktigt dålig film är.

Och det går inte i gamla Svedala.

Fick inbjudan till "Vägen Hem"


Inbjudan till premiären på "Vägen hem"!

Vägen hem är en journalistisk dramadokumentär som berättar om vår tids kanske mest uppmärksammade rättsfall - morddramat i den lilla frikyrkoförsamlingen i Knutby.

Filmen visar hur en ung, aldrig tidigare dömd kvinna, i en extremt hård och kontrollerande religiös miljö, kan påverkas så starkt, att hon tror att Gud verkligen vill att hon skall döda två av sina bästa vänner.

Vi bjuder in dig att se den skakande filmen som presenteras av Karin Swärd, regissör och manusförfattare, Richard Gramfors, programchef för Folkets Hus och Parkers digitala hus samt Göran Ellung, programdirektör på TV4.

Innan filmen bjuder vi på tilltugg och mingel.


Fick en injudan från TV4-Gruppen och Digitala hus till, gissar jag, premiären av Vägen Hem, dramadokumentären om Knutbyfallet. Jag tackade givetvis ja, och det ska bli intressant att se resultatet. Jag är uppväxt i en frikyrkomiljö och jag har sedan tidigare påpekat att Knutby-mentaliteten inte är unik. Det finns många Knutby i Sverige.

Jag återkommer med en kommentar om filmen är jag sett den, och en liten rapport från tillställningen.

Recension: Zombi Holocaust (1980)


Zombie Holocaust är exploitationfilmens grädde på moset. Eller kanske är den själva essensen av exploitation: en exploitationfilm som exploaterar en annan exploitationfilm. Zombie Flesh-Eaters är i sig en ganska orginell skapelse, men släpptes som Zombi 2 för att dra in pengar på grund av att Dawn Of The Dead släpptes som Zombi i Italien. Zombie Holocaust däremot har kastat ut handduken totalt och lagt upp mallen efter Fulcis mästerverk, fast bajsat i ambitioner och konstnärlig integritet, kvalitét och öst på med sköna fördomar, taffligt gore och samma samma skådis i huvudrollen.

Ian McCulloch är hjälten, givetvis, och spelar mer eller mindre exakt samma karaktär som i Zombie Flesh-Eaters. En mystiskt kroppsstympare härjar på ett New York-sjukhus och spåren leder till en infödingsö. På ön finns en doktor, spelad av Donal O'Brien, som försöker förlänga människors livstid med runt hundra år. För detta så använder han sig av ett gäng kannibaler, och han utlovar dem evigt liv om han får transplantera deras hjärna i en annan kropp. Ian och hans trupp med modiga kollegor ramlar naturligtvis rakt in i dramatiken och råkar mycket illa ut...

Historien är grymt tunn, och filmen ser sanslöst billig och tafflig ut. Det är långt ifrån Fulcis rulle på alla håll och kanter. Men den har också en charm som är svår att komma undan. Den är blodigare är vad jag minns med flera jämnt utspridda gore-scener som alla är ganska kasst utförda, men hejdlöst grafiska. Lustigt nog så är finalen extremt oblodig, som om budgeten tog slut precis när det var dags för scenen då kannibalerna tänker äta upp den gode doktorn (och en av zombisarna). Allt sker utanför bild med lite blod runt munnen på de stackars statisterna.

Det kanske är lite orättvist att filmen oftast är känd för skyltdockan som tar livet av sig i början, den skrikande sjuksköterskan, scenen i den icke-tropiska höstiga lövskogen (som tack och lov är bortklippt i den versionen jag har) och de håriga italienarna som dyker upp som asiatiska kannibaler. Filmen fungerar ändå som helhet, trots en extrem mängd skavanker och en historia som vilken pendeltågsförare som helst skulle kunna koka ihop under den korta tiden tåget stannar i Rotebro.

tisdag, januari 20, 2009

Jaktstol ÄR rock 'n' roll!


Jag och Markus är lite oroliga för Judas Priest-konserten. Ja, till och med Gregory har uttryckt oro för hur länge vi måste stå upp. Problemet är att man måste genomlida Testament och Megadeth innan metalgudarna går på scen, och innan dess kommer mina fötter att ha svällt upp till rugbybollar och Markus och Gregory kommer att få dras hem på, av trädgrenar tillverkade, bårar.

Vi funderade på om det inte vore klokt att ta med sig en jaktstol och luta sig mot under konsertens gång, så att vi slipper smärtan.

"Det är inte rock 'n' roll" hördes då i bakgrunden, kanske från Markus flickvän eller från någon annan som häckar på samma arbetsplats som honom i Östersund.

Den första frågan vi måste ställa oss: Är jaktstol rock 'n' roll?

Och den andra: Varför får Rob Halford sitta ner och fortfarande vara metallgud utan att hans rock'n'roll-status påverkas?

Jag kan tänka mig följande konversation under ett av Judas Priests bandmöten:

Bandmedlem: Well, we need something cool. Something eyecatching.
Rob: I need some rest actually.
Bandmedlem: So, can't we do something metal with that?
Rob: I really need to sit down, my back hurts a little bit to much... I was thinking...
Bandmedlem: Yeah? Come on! You can have a cool metal-throne or something! With pyrotechnics around it!
Rob: Sounds to dangerous. Just something simple...
Bandmedlem: Hmm, maybe a motorcycle? Thats fucking cool and it fits our image!
Rob: I don't know... I was thinking of this...


Rob tar fram en jaktstol.

Rob: With this I can more or less stand up, and at the same time relax my back and legs.

Bandmedlemmarna tänker efter. I ungefär en sekund.

Bandmedlem: So, who votes for the motorcycle and who votes for the throne of fire?
Rob: But we can paint this one in some metallic...
Bandmedlem: Shut the fuck up!


Det är nog ett ganska realistiskt scenario här ovan. Men å andra sidan tror jag ändå vi får skippa jaktstolarna (jag föreslog iofs också en sådan där ihopfällbar campingstol också, men det är svårt att hitta sådana i svart och med coola nitar på) eftersom de kan räknas som dödliga vapen. Och som vi alla vet så får man tyvärr inte ta in dödliga vapen på konserter. Undrar varför? Mörda artisten? Vem vill betala för en konsert och sedan döda det man betalat för? Slöseri med pengar.

Recension: Puppet Master (1989)


Puppet Master var inte den första Charles Band-producerade filmen jag såg (det var troligtvis The Alchemist eller Parasite), men det är nog en av hans skapelser som jag anser vara den mest jämna och välgjorda. Men å andra sidan så har David Schmoeller regisserat och Sergio Salvati fotograferat, Dave Allen har utfört lysande animeringar, William Hickey i en cameo och en ganska hyfsad rollsättning i övrigt.

Det börjar 1939 och två Gestapomän har spårat Andre Toulon (spelad av den lysande William Hickey), dockmakare med krafter utöver det vanliga. Han är nämligen den enda som kan göra döda föremål levande igen, vilket han har gjort med sina dockor. Det är en gammal egyptisk trolldom, och nu vill givetvis tyskarna ha tag i denna kunskap. Toulon tar dock livet av sig och gömmer dockorna och formlerna innan tyskarna hinner fram...

Nu tid, det vill säga 1989, och ett gäng personer med psykiska krafter får samtidigt visioner av ond bråd död. Detta leder dem till det gamla hotellet där Toulon tog livet av sig. Det är en kollega till dem som huserar där nu, och i tron att det är han som kallat på dem åker de dit, bara för att finna att han också tagit livet av sig. Hans fru tar nu emot dem ensam i det stora hotellet... där givetvis Toulons dockor härjar, nu väldigt blodtörstiga!

Man kan inte direkt påstå att Schmoeller hanterar historien rappt och fartfyllt, snarare är det långsamt och med en kuslig och smått obehaglig stämning. Vi är känna karaktärerna ganska bra och när de väl dör så känns det extra otrevligt. Det är många längre kameraåkningar, steadycam-tagningar och ja, den är helt enkelt lite arty mitt i all exploitation. Bäst av alla är nog, förutom Hickey i sin lilla insats, Paul Le Mat som smått lidande sanndrömmare. Han är lite udda som hjälte, och det är en kul casting och en bra karaktär.

Men de egentliga huvudrollerna är givetvis dockorna, som är riktigt välgjorda och har personlighet. För det mesta rör det sig om animatroniska dockor, men en hel del väldigt, väldigt bra stop-motion av Dave Allen kläms också in. Troligt mest av alla filmerna i serien, för sedan sjönk budgeten mer och mer och det fanns inte tid för animationer - tyvärr. Lite blod bjuds det på också, men våldet är mest slag och sparkar faktiskt. På slutet, i hissen, bjuds det på lite mer grafiska grejor - även om det känns lite trimmat.

Jag gillar Puppet Master. Det är en välgjord liten b-rulle som inte försöker vara något annat än en cool liten film. Sånt uppskattas.

måndag, januari 19, 2009

Recension: Demonic Toys (1992)


Det har varit alldeles för lite Charles Band på den här bloggen - på gott och ont givetvis. Men Demonic Toys är en liten guilty pleasure, trots att den saknar all form av orginalitet.

En kvinnlig snut får sin kille, och polispartner, skjuten vid en uppgörelse och följer skurkarna in i en lagerlokal fylld med leksaker. En av skurkarna blöder kraftigt och kravlar rakt över några sprickor i golvet som leder rakt ner till en begravd demon-baby! Blodet väcker demonen till liv och vips så har vi en väldigt liten armé av mördarleksaker på jakt efter nya offer. Vi har en baby-docka med väldigt grovt språk, en jack-in-the-box som också har en grön demonsvans, en leksaksrobot och en teddybjörn! Sedan blir det lite gore, lite jakter, lite tokigheter. Precis som det brukar vara i en film producerad av Charles Band.

Manuset skrevs faktiskt av den numera erkända manusgurun David S. Goyer och även om det är fullt av klyschor så är det i alla fall hyfsat fartfyllt och med få döda punkter. Dockorna är för det mesta groteska handdockor (designade av John Carl Buechler) som gärna biter folk i ansiktet och i halsen, men det bjuds även på en utmärkt stop-motion sekvens av geniet Dave Allen. Inte illa.

Det är väl egentligen inte så mycket att skriva om. Helt okey film med mördarleksaker, gott humör hela vägen och inget att skriva hem till mormor om direkt. Så take or leave it.

Låt oss snacka Zodiac

Detta är ingen recension, jag vill bara snacka av mig lite angående David Finchers Zodiac. Jag har nu sett den två gånger på mindre än ett halvår och jag känner (vilket jag iofs gjorde redan efter första gången) att detta kan bli en femma hos mig. Ni vet en sådan där film som är så perfekt, så bra, så välspelad, så sjuhelvetes jävla toppen att jag bara måste låta den glida in på min tio-i-topp.

Filmen klockar in på två och halv timme, men det känns som högst en timme när du sitter där och stirrar på eftertexterna. Man vill bara att den ska fortsätta och fortsätta. I alla fall, vad är det som gör att så mycket tid med pappersvändande och småtorra dialoger är så spännande? Vi vet alla att man inte ens fick fast mördaren ändå! Dels, dialogen driver alltid framåt. Det finns ingen dialog som inte är nödvändig, oavsett det rör sig om karaktärsutveckling eller rena thriller-element. Man har gått till det extrema med att återskapa miljöer och tidsperioder. Att sedan Fincher valt att använda sig av en Warners-logga från sjuttiotalet i inledningen sätter tonen direkt.

Men det viktigaste är nog att man inte blir kommersiell. Filmen handlar om Zodiac och jakten på honom. Alla tendenser till romantik och det där jobbiga privatlivet är i stort sett undantryckta och dyker bara upp om det tillför utredningen något. Jag tycker det är skitbra. Jag vill inte se en Zodiac-film och uppleva Robert Graysmiths kärleksproblem. Jag vill inte få en djup inblick i Paul Avarys alkoholproblem eller i hur David Toschi skriver fanbrev till sig själv.

Jag vill se väl upplysta arkiv, trötta män som vänder pappershögar och telefonsamtal med dramatiska detaljer. Det är en god thriller för mig.

Vad tycker ni om Zodiac? Själv anser jag att det är det bästa David Fincher gjort och någonsin kommer att göra. Nä, inte ens mästerverket Seven kommer upp i samma klass.

Religion = Hat, inskränkthet och maktkåthet

Bra debattinlägg från Mattias Syrén.

Texten talar bra för sig själv, men slutet vill jag gärna citera:

"Vi kan stryka begreppet religionsfrihet. Det tillför ingen frihet, men skapar utrymme för religionsförtryck. Vi har yttrande-, åsikts-, tryck-, mötes- och föreningsfrihet. Vi har också jämlikhet och demokrati. Låt inte förlegade övernaturliga gudar ta det ifrån oss."

Själv lever jag inte efter övernaturligheter och lägger inte mitt liv i händerna på en fantasi. Jag lever i verkligheten, och den är mörk nog för att överhuvudtaget blanda in gudar som vi alla ska frukta och dyrka.

söndag, januari 18, 2009

Recension: The Blob (1988)


Här har vi en film som aldrig räknas upp bland klassikerna från åttiotalet, trots att den borde finnas på alla håll och kanter. The Blob är givetvis den överlägsna remaken av den gamla femtiotalsfilmen med samma namn. Orginalet är charmigt, men var ändå en av de svagare av det årtiondets monsterfilmer. Denna version från 1988 är dock helt klar en av de starkare av sitt årtionde!

Storyn klarar jag inte ens av att gå igenom eftersom den är så standard, men som alla vet så slår en meteorit ner i den sömniga småstaden Arbeville, en lodis petar på den med en pinne och blir givetvis det första offret för denna slemklump! Den börjar äta sig igenom befolkningen och mitt i det hela så finns den känslige tuffingen Brian Flagg (Kevin Dillon) och den skötsamma tjejen Meg Penny (Shawnee Smith), som är de vi får följa vid blobbens middagsbord!

Men allt är så mycket roligare och bättre framfört och berättat än i Irvin S. Yeaworth Jr's orginalfilm. Först och främst så finns det ingen fet moralkaka om hur alla, gamla som unga, kan arbeta tillsammans för att stå emot fienden. Något jag personligen bara tycker känns skönt. Sedan så är detta verkligen en MONSTER-film, istället för en bit gele på ett vykort! Det är massor av blob-action och det blir aldrig tråkigt. Effekterna är vansinniga, blodiga och påkostade och det hela slutar med en giganto-blob som kravlar sig ner för huvudgatan och äter folk! Alla effekter är inte perfekta, men det berodde nog mer på bluescreen-tekniken på den tiden än något annat. Stop-motion-scenerna är lite ojämna, men för det mesta så är blobben genomvidrig, som en hög med muskler och fett som vältrar sig fram och suger märgen ur stackars offer.

De klassiska scenerna är många, men telefonkiosken och sjukhus-scenen är underbara och helt perfekta. Dessutom, kan man ogilla en film där en tioårig störig pojke får sätta livet till?

Kevin Dillon är kanske inte perfekt som tuffingen, då han egentligen ser ut som en mupp med peruk, men som skådis är han ganska bra och det är det som gör att man tillslut accepterar hans Kalle Kaviar-utseende. I mindre roller hittar vi också Candy Clark och Jack Nance, och någonstans i röran så ska även Bill Moseley finnas.

Bra, gory och blodig monsterrulle med gott om action. Dessutom uppskattar jag alltid slasherparodier, och Garden Tool Massacre som visas på bion borde inkluderas i någon (förhoppningsvis, eftersom det behövs) fet special edition.

Onkel Fester - Boy George?

Recension: Nemesis (1993)


Kan det vara så att Nemesis var den första amerikanska filmen att kopiera stilen från heroic bloodshed-genren som John Woo mer eller mindre skapade själv i Hong Kong under åttiotalet? Jag misstänker det, men jag misstänker också att Albert Pyun är så intelligent och nyskapande själv att han inte kopiera stilen fullt ut - bara större delen av handlingen.

Olivier Gruner spelar Alex Rain, Los Angeles-snut och numera till hälften cyborg efter en väldigt våldsamt möte med några skurkar. Efter att ha rehabiliterat sig i Baja, New America, så dras han in ofrivilligt - han har en bomb inopererad i sig och har tre dagar på sig att genomföra uppdraget - i att försöka leta reda på Jared, hans före detta kollega som smugglar information.

Det visar sig dock att allt inte är så solklart. Cyborgs har börjat kopiera och ta över människor och Jared är den enda som har en lista på alla ledande cyborgs. Deras mål är att utrota människorna och ta över världen!

Nemesis känns som en korsning mellan Hong Kong-action, Terminator, RoboCop, film noir, djungelaction, Blade Runner och en hyfsad dos drama. Fast det senare är inte så tydligt, men det är väl invävt mellan actionscenerna. Pyun verkar ha haft en extermt tydlig plan för sin film och det känns genomtänkt och extremt stiliserat. Dialogen är cool och fåordig, Gruner växlar från riktigt bra till ganska töntig, men fungerar till största delen utmärkt. Efter sig har han han skådisar som Tim Thomerson och Brion James, vilka är toppen och verkar ha kul som ondingarna.

Actionscenerna är, för sin budgetskala, helt vansinniga. Det är tokigt mycket gnistregn och squibs, riktigt jävla feta explosioner och snygg slow-motion. De är inte ett dugg realistiska, utan övergår till ren tecknad film då kulorna sliter sönder väggar och höjdpunkten är väl när Gruner skjuter sig igenom fyra våningars golv! Detta är en av nittiotalets finaste actionfilmer och de håller ruggigt bra än idag.

Manuset crediteras till en dam vid namn Rebecca Charles och hon har gjort ett bra jobb att smälta samma alla klyschor till något som känns ganska fräscht. Det förekommer en del nakna män dessutom, och av någon anledning så har många män kvinnliga namn och tvärtom.

En liten actionklassiker som förtjänar en fet special edition tycker jag. Det släpptes en directors cut på VHS en gång i tiden som jag bra gärna skulle vilja se och givetvis så saknas det en riktig widescreen-utgåva av den här filmen också. Men den är sevärd hur som helst. Go get it boy!