onsdag, januari 28, 2009

Bloggvila



Jag känner att jag måste ta det lugnt och överge bloggen ett tag. Det kan vara några dagar... en vecka... en månad eller ja, så länge jag helt enkelt känner för det. Måste fundera över mitt liv och det faktum att jag inte lyckats genomföra någon av de drömmar och planer jag har och har haft. Kanske dags att börja lägga upp en plan innan man blir för bekväm av sig.

Höres,
Fred

Fred Anderson #7


"Camden is a cosmopolitan area steeped in heritage, adventure and natural charm. Located just 60km south west of Sydney, Camden boasts that rural feel of yesterday, with all the luxuries and conveniences of today, offering locals and visitors the best of both worlds."

Och där jobbar Fred Anderson, den skallige glade mannen här ovan, som fullmäktigeledaremot sedan 2004. Jag vet inte riktigt om han är pålitlig, då han mycket väl - iklädd en Hawaii-skjorta skulle kunna vara en bilförsäljare i Los Angeles sunkigare kvarter. Men å andra sidan så påminner han också om någon av dessa mysiga, godhjärtade småstadsgubbar som förekommer i skräckfilmer och efter en tredjedel får hjärtat utslitet av en demonmutant - klipp till hans skrikande fru som tappar pajformen i golvet och i något klipp scenare blir tröstad av en granntant när polisen för bort hennes makes övertäckta kropp. Jaja.

tisdag, januari 27, 2009

Kvinnor jag inte förstår del 1: Samantha Fox


Okey, I don't get it. Hur kunde hon sälja så många skivor? Var musiken så bra att killarna/pojkarna/männen där ute köpte hennes album? Troligen var de mest ute efter hennes kropp, och varför köpte de då inte de betydligt billigare affischerna då? Det skulle säkert kunna köpa en megaposter som täckte hela pojkrumsväggen bara de skramlade ihop lite extra veckopeng!

Tjejer/flickorna/kvinnorna då? Musiken? Knappast, jag tror inte varje tänkande tolvårig flicka frivilligt skulle ha "Ze madonna with ze big boobies" i skivstället eller väggen där hemma.

Själv kan jag inte säga att jag har någon speciell relation med människan, speciellt inte som något sött att se på - eftersom jag råkar ha andra intressen i livet. Nu när jag ser på bilden så kan jag faktiskt tycka att hon har ett fint ansikte, men de där två talangerna nedanför tar liksom upp blickfånget till slut.

Jag frågade en arbetskamrat hur hennes relation var med Samantha Fox, och enligt henne så tyckte hennes barn att Samanthas bröst var otroligt roliga när de guppade fram och tillbaka i diverse videos, men det var mest för att brösten var roliga och inget annat.

Så, plötsligt finns det ingen logisk skivköpare.

Men det ska tilläggas att jag tycker Samantha är en cool dam som vet vad hon pysslar med. Men det är en helt annan sak.

pö om pö

Då denna uttryck kom upp på jobbet idag så blev jag tvungen att kolla upp det. Uppenbarligen kommer detta från franskans peu à peu, som betyder i stort sett samma sak. Bara så att ni vet :)

Recension: The Changeling (1980)


Det finns få spökfilmer som faktiskt får håret på armarna att resa sig. I mina armars fall så är det The Changeling som utövar lite psykisk terror. Och vilken terror! Denna kanadensiska spökfilm är troligtvis min favorit i genren, och jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag sett den.

George C. Scott - en av USA's mest underskattade skådespelare - spelar en kompositör som får se sin fru och barn dödade i en brutal trafikolycka. Han spenderar några månader förkrossad av sorg, men bestämmer sig sedan för att börja om på nytt och tar ett jobb som föreläsare på en musikskola. I samband med detta så får han hyra ett stort gammalt hus där han snabbt installerar sig. Men det dröjer givetvis inte länge förrän våldsamma bankningar börjar höras i huset och andra tecken på paranormalt liv. Med hjälp av ett medium så får han reda på lite mer ledtrådar om husets öde och det visar sig att ett barn blivit mördat där... men vad är det egentligen barnet vill? Allt verkar leda till den åldrade senatorn Joseph Carmichael...

Den här rullen osar av sån hög klass att det är löjligt. Från scenografi, manus, skådespelare, foto och regi. Allt sitter där det sitter. Dessutom håller den intresset uppe hela tiden genom att intelligent och logiskt gå från en vanlig spökhistoria till något av ett detektivmysterium. George C. Scott är givetvis mästerlig och gör en av sina finaste roller (han är även briljant i Exorcisten 3). Det är ingen burdus och stöddig Scott, han spelar känslig och för det mesta väldigt eftertänksam. Men ändå öppen för det paranormala. Veteranen Melvyn Douglas, Scotts fru i verkliga livet, Trish Van Devere, Jean Marsh, Barry Morse och ett gäng andra fina karaktärskådisar bildar en utmärkt grund till Scotts huvudroll.

Ett höstigt Kanada är en utmärkt bakgrund till historien, och en av huvudrollerna är givetvis huset. Här har man lyckats, delvis med kulisser, få till ett utmärkt spökhus som faktiskt inte känns speciellt tillgjort. Det känns som ett stort hus helt enkelt, med stora ytor och färgade fönster. Den översta våningen känns precis som vissa delar av huvudbyggnaden på Venngarn, med sneda innertak och massiva väggar.

En spännande sak med The Changeling är att det inte finns några chockeffekter. Inga katter som kastar sig fram bakom ett hör, utan alla läskiga sekvenser är ganska långa och annonseras oftast lite i förväg. Kameran ligger bra länge på det som ska vara läskigt, och man får en dammig rullstol eller ett barn under vatten att verka betydligt läskigare än vad det skulle kunna bli. Peter Medak gör sitt livs regijobb här, och jag vill nog påstå att han aldrig lyckats med samma sak igen.

För utmärkt spökmys och en intelligent berättad historia, se The Changeling.

En tredjedel av armén läggs ner...


...vilket jag tycker är utmärkt. Är det något som man kan spara in pengar på så är det denna dyra maskin som ändå bara lär oss att döda. Visst, fredsbevarande styrkor tjatar förespråkarna om. Och vi måste kunna försvara vårt ädla land. Men å andra sidan, de fredsbevarande styrkorna är inte till någon hjälp och är alldeles för få för att ekonomiskt försvaras - och de som faktiskt tror att något annat land skulle vilja anfalla Sverige är mest löjliga. Vi är ett litet skitland, ingen bryr sig om Sverige... och varför ha en dyr mördararmé som ändå bara lär våra unga att macho-ideal, mord och våld är bra?

måndag, januari 26, 2009

Novellprojekt: Bögskräck


Ja, jag är ett ego... så jag har börjat sätta samman mitt eviga novellprojekt Bögskräck, vilket är genrenoveller med gay-tema. Det är blodigt, ganska otrevligt, sorgligt, lite romantiskt, lite obehagligt, en del humor och något som garanterat kommer att reta moralister. Kul va?

Samlingen är inte klar, det ska väl till tio noveller till tror jag, så om ett par år är den nog färdig. Men ni får ta del av den redan nu... om ni vill?

Klicka här för att komma till Bögskräck!

Mycket nöje och kom gärna med konstruktiva kommentarer :)

Recension: Cannibal Apocalypse (1980)


Det märks att Antonio Margheriti inte hade sitt hjärta med i spelet när han regisserade Cannibal Apocalypse. Den är snygg och välberättad, som vanligt, men saknar helt den där energin som Margheriti alltid brukar erbjuda sina fans. Actionscener som vanligtvis brukar vara fantasifulla och roliga, blir här mer en trött uppvisning i TV-dramatik.

Visst finns det småsaker i denna film, där John Saxon spelar en vietnamveteran som börjar känna lust att äta folk, som är bra. Konceptet är det inget fel på och hade nog fungerat bättre i händerna på en annan regissör. Inledningen i Vietnam (eller snarare i en skog utanför Atlanta) är klassisk Margheriti-action med fina stunts och antagligen den mest inspirerade delen av filmen.

Skådespelarna är också bra och trots att både Saxon och Morghen inte verkar vara speciellt förtjusta i filmen så gör båda toppeninsatser, så även de lokala talangerna från Atlanta och givetvis Tony King - som är argare och brutalare än någonsin.

Margheriti har knappast varit någon gore-farbror. Han verkar inte gilla allt för mycket blod och grafiskt våld och brukar nöja sig med någon enstaka squib. Här finns det betydligt mer av den varan, men Margheriti har ingen lust att filma det verkar det som. Så fort det ska blodas så blir han extra ointresserad och verkar nästan försöka filma runt det, eller verkar inte tycka det är speciellt intressant med lite köttslitningar. Det enda som är riktigt grafiskt är när en av karaktärerna får magen sönderskjuten och det bildas ett hål rakt igenom honom - imponerande effekt för övrigt - vilket ser coolt ut, men det är inte så att kameran fokuserar på det heller. Filmen går raskt vidare.

Nä, Margheriti passar bäst - och det visste han nog själv - när han fick spränga miniatyrer i luften och koreografera spektakulära actionscener på filippinerna. Cannibal Apocalypse är ett snyggt men extremt oinspirerat bidrag till den italienska goretrenden.

söndag, januari 25, 2009

En stötvåg av nostalgi

På DarkSideDesign så kan man läsa en riktig fläskig och skön text om video- och TV-nostalgi. Jag känner igen mig i väldigt mycket och speciellt detta:

"Det var julen 1983 som kom och ändra mitt sätt att se på vanlig tv. Jag minns inte än idag vad jag fick det året, men jag minns vad jag ville ha. Under jullovet visades den häftigaste serien som jag hittills sett, TV-Piraterna. I en inplastad ”godispåse” som farsan köpt på ICA i Kåge fanns ett klistermärke, ett par 3d glasögon, 3d bilder med någon gris på och lite annat smått och gott. Dessa saker skulle man ha till hands när dessa pirater tog våra tv-apparater i sitt våld. Ted Åström och Mikael Segerström var två av programledarna som guidade oss 70-talister genom en värld av spännande tv. Tv-Piraterna ”tjuvsände” sitt program för första gången på julaftonen och innehöll bland annat en slags bokstavs- och rebustävling med en animerad figur vid namnet Tummen. Med hjälp av brillorna kunde man se en kvinnlig tomte som gick amok på en julgran och ett silverfat med kakor på. Det visades även tecknade filmer av hög kvalitet. 3d filmerna har jag fortfarande bevarade på ett Maxell VHS band. I sista avsnittet på självaste nyårs delades det ut priser till dem som vunnit i tävlingarna. Dessa priser, mina damer och herrar, var inte dåliga. Inte ens tröstpriserna var i närheten av det man själv fick. Det delades ut Intellivision tv-spel, JVC videokameror och massa andra elektriska apparater, jag satt dräglandes framför vår vita Finlux tv."

Läs hela texten här.

Recension: The Serpent and the Rainbow (1988)


Elm Street och The Hills i all ära, men The Serpent And The Rainbow är fan i mig Wes Cravens bästa film - och då tycker jag till och med Shocker och The People Under the Stairs är utmärkta filmer. Men Serpent har det där lilla extra, en - till att börja med i alla fall - ruggig realism och bra skådisar som faktiskt gör att man köper hela storyn. Jag har sett en del dokumentärer det senast året om Haiti och Voodoo-religionen (bland annat Richard Stanleys utmärkta The White Darkness från 2002) och man har faktiskt lyckats fånga det mesta av hur det verkligen är där.

Bill Pullman spelar äventyraren och vetenskapskillen Dennis Alan som blir anlitat av ett stort amerikanskt medicinbolag att finna hemligheten bakom zombifieringen på Haiti. Man planerar att renodla den och använda den som bedövningsmedel under operationer.

Dennis beger sig dit och träffar en riktig "zombie", Christophe (Conrad Roberts) som uppenbarligen är ett bevis på att detta medel, ett puder, finns och används på riktigt. Dennis lierar sig med läkaren Marielle Duchamp (Cathy Tyson) och genast börjar det bli hett om öronen. I sin väg mot att förstå religionen så blir han allt mer indragen i det politiska maktspelet och någon, i detta fallet den extrem makthungriga och sadistiska polischefen Dargent Peytraud (Zakes Mokae), vill väldigt gärna stoppa honom...

Filmen bygger extermt löst på en bok av Wade Davis, och vad som är taget därifrån är troligen bara teorierna om denna zombie-medicin. Wade blev sur och ledsen över att filmen gjorts och ansåg att det var den värsta filmen som någonsin gjorts. Han har givetvis fel, och vem gillar en bitter journalist egentligen? Delar av filmen är visst inspelad på Haiti, men teamet var tvungen att flytta inspelningen till Dominikanska Republiken eftersom säkerheten inte kunde garanteras. Craven har dock fångat en miljö som känns extremt realistisk och det finns inte ett ögonblick som man tvivlar på att det inte är Haiti man befinner sig. Det känns som om det används många riktiga miljöer, och få kulisser, och det har säkert hjälpt till en del.

Första halvan känns som en dramathriller, men sedan blir det klassisk skräckfilm - på gott och ont givetvis - där det nästan vandrar in på Elm Street-territorium. Men det är välgjort och grafiskt, effekterna är mycket snygga och det blir även en del blod. Inga mängder dock. Zakes Mokae är en av Cravens bästa skurkar och karln är så otroligt osympatisk och otrevlig, att han nästan verkar mindre skrämmande när han väl utövar sin Voodoo-makt över offren.

Den blev för övrigt rejält klippt vid den svenska premiären, och jag funderar nog om det inte är den klippta som jag sett förut:

0:00:20 - Neddragning av man i marken
0:00:03 - Orm ur mans mun - anfall mot annan man
0:00:24 - Tortyr
0:00:53 - Tortyr
0:00:13 - Dröm
0:00:11 - Scen med halshuggen kvinna
0:00:13 - Avtagning av huvud
0:00:09 - Scen med brinnande man
0:00:31 - Slagsmål

En klassiker av Wes Craven alltså och den tåls att ses igen.

Recension: Alien From The Deep (1989)


Alien From The Deep är en sådan där liten rulle som aldrig brukar vara speciellt ansedd, och efter att ha dykt upp på svensk VHS under Atlantics kärleksfulla ansvar så dog den väl totalt hos genrefansen där ute. Själv har jag varit stolt ägaren av den tyska DVDn i ett par år nu och jag ser om den då och då, bara för att påminna mig om att den faktiskt är riktigt underhållande.

Några Greenpeaceare hamnar på en ön där ett stort otrevligt bolag dumpar radioaktiv avfall ner i en vulkan! Våra hjältar filmar det hela, men blir upptäckta och tvingas fly. Jane (Marina Giulia Cavalli), initiativtagaren till det hela är den enda som kommer undan och flyr ut i djungeln. Hon blir räddad av en ormfångare, givetvis en gentleman från LA, och får hjälp av honom att frita sin kameraman från den onde Kovacks (Charles Napier) våld.

Av en (ganska absurd) ren slump så verkar en meteorit, eller nåt okänt i alla fall, slå ner i den närliggande sjön och ut ur den kommer en gigantisk utomjording som raskt börjar döda folk med sin enorma klo!!!

Visst, fånig handling som tusan, men förutom det så är det en mycket typisk Antonio Margheriti-film: miniatyrer, explosioner och en skäggig Luciano Pigozzi. Ja, miniatyrerna har alltid varit Margheritis trademark och som vanligt är de riktigt bra och förstörs snyggt i våldsamma explosioner.

Utomjordningen själv är en bjässe. Ibland verkar den faktiskt vara byggt i naturlig storlek och hålls uppe med vajrar och ibland känns det som en marionettdocka som svajar lite oroväckande när den ska röra sig. Men den ser ganska cool ut, i alla fall när man bara ser klon eller när den står still. Det är en del gore också slem också, vilket man inte ser så ofta i en film av denna regissören, men det är ganska blodigt och välgjort.

Margheriti är också en av de få regissörerna som kan få Filippinerna att se snyggt ut med vackra vyer. Han har en otrolig känsla för detaljer och verkar fylla varje bild med intressanta föremål, konstiga knappar, knotiga träd och mystiska växter. En sann visuell regissör som tyvärr är ganska underskattad inom genrevärlden.

Inget mästerverk, men gillar ni Corman-aktiga monsterfilmer med lite gore och många explosioner så är Alien From The Deep något för er!

Recension: Eastern Condors (1987)


Sammo Hung, vår favorittjockis, är inte bara en av Hong Kongs största filmstjärnor och bästa actionregissörer, han medverkade även till en av Hong Kongs större ekonomiska floppar, nämligen det überbrutala mästerverket Easter Condors. När Mattei och grabbarna sprang omkring i Filippinerna med samma historier och en minibudget, så spred Sammo pengarna omkring sig i samma land för att producera en av asiens bästa Vietnam/men on a mission-rullar.

Storyn är en mix av alla andra filmer vi älskar: ett gäng fångar från amerikanska fängelser anlitas för att genomföra ett farligt uppdrag i Vietnamn. Det är i mitten av sjuttiotalet. De ska dels spränga en, av amerikanarna, övergiven raketbas och även hämta hem en viktig vietnamesisk man som låtsas vara efterbliven.

Till sin hjälp får de tre stycken kvinnliga gerilla-krigare som absolut inte är de som tar några fångar! På vägen träffar man också vietnamesen Man Yen Chieh (Yuen Biao), en tokrolig försäljare och smugglare som mer eller mindre frivilligt hänger med på äventyret!

Detta är en fantastisk actionfilm. Det är inte så mycket klassisk martial arts, utan det är brutala krigscener, squibs, halshuggningar, explosioner, folk som skjuter med stora vapen i slow-motion och så vidare. Sammo dödar till och med ett bar snubbar med hjälp av forma ett löv till ett dödligt vapen! Givetvis fightas det en hel del också, och det är fantastiska grejor. Lite mer realistiskt än vad som kunde ses i andra filmer från den här tiden, men väldigt brutalt.

Skådespelarna är givetvis Hong Kongs bästa från den här tiden, med Sammo (ovanligt smal ska tilläggas), Yuen Biao och den coolaste av dem alla: Yuen Wah - som spelar en fnittrande och galen vietnamesisk general med Mao-kostym. Genialt!

Detta måste ha chockat Hong Kongs publik på sin tid, trots den obligatoriska och icke godkända PK-humorn. Vill man se sina favorit mys-Hong Kong-stjärnor dö på otrevliga sätt så är det denna man ska se. Blodet spruter, Filippinerna ser ovanligt vackert ut och amerikanarna får en rejäl känga i början av filmen.

Ni bör se den.