lördag, februari 07, 2009

Krister Henriksson och jag i en hiss

12:51, 090207

Jag kommer fram till huset där mina vänner bor. Någon lunkar bakom mig. Det är Krister Henriksson.

Fred: Tjena!
Krister: Tjena!

Jag trycker ner hissen, vi går in tillsammans.

Krister: Så du är här och hälsar på dina föräldrar?
Fred: Nä, mina föräldrar bor inte här.
Krister: Aha, men du ser ut som en sådan där kille som ska hälsa på sina föräldrar.
Fred: Haha, nä, jag ska hälsa på mina vänner på våning tre.
Krister: Aha!


Hissen stannar.

Fred: Ha en bra dag!
Krister: Du med!

Recension: Dogora (1964)


Inoshiro Honda är helt klart en av mina favoritregissörer och jag har egentligen aldrig blivit besviken på hans arbete. Dogora är dock, tyvärr, en av hans svagare filmer. Främst för att den känns lite för splittrad: ska den vara en diamantthriller eller en monsterfilm? Eller bara lite lite av båda?

Historien kombinerar en internationell intrig med diamantstölder med klassiska japansk kaiju, tyvärr lite för lite av det senare. Dogora, monstret, är mer eller mindre osynligt från början, men har en extremt förkärlek för kol och diamanter och börjar äta upp allt sånt den kan hitta. Snart så utvecklas den till en enorm geleartad tentakelgrej som svävar omkring bland molnen och suger åt sig kol och diamanter - och givetvis river en massa hus på samma gång. Och det är det den gör. Den hänger där, förstör lite, käkar lite, påminner som en tentakelgud från en Lovecraft-novell och gör inte så mycket mer.

Intrigerna på jorden är helt okey, men det känns aldrig riktigt som om Honda är inspirerad. Givetvis är det snyggt och välspelat, men lite plattare och mer mekaniskt än vanligt. Robert Dunham, som spelar den mystiske västerlänningen, är dock riktigt bra - och en av de få lokala västerländska förmågorna som jag sett göra en bra insats i en asiatisk film. Effektmässigt har den några snygga svävar-scener i början, men det dröjer ett bra tag innan vi får se Dogora i farten. Det som vi får se är riktigt bra, snygga miniatyrer och en cool varelse. Men action blir det aldrig tal om.

Man kanske skulle kunna säga att det är en orginell kaiju-film, men den är helt enkelt inte tillräckligt orginell för att kunna vara en klassiker av samma mått som Hondas andra filmer. Det är en okey liten rulle, men den lyfter aldrig på samma sätt som Dogora själv tyvärr...

Recension: Death Wish 3 (1985)


Ettan var ett rått och intelligent mästerverk om hämnd. Tvåan var en enormt exploativ uppföljare som slutade med att Bronson tittar ut på storstaden med seriemördar-blick. I trean är det KRIG! Death Wish 3 är den enormt underhållande, våldsamma och asballa drömfortsättningen. Paul Kersey har här blivit en Rambofierad Dirty Harry som fullkomligen, och bokstavligen, slaktar en hel stadsdel. Kan det egentligen bli bättre?

När Kersey kommer fram till New Yorks brutalaste stadsdel har hans gamle vän, Charley, redan blivit brutalt misshandlad och dör i hans famn. Det sista han hasplar ur sig är "Ta hand om mina saker" och sedan går han han in i det eviga drömriket. Kersey bestämmer sig, givetvis, för att ta reda vem mördarna är men hinner inte speciellt långt förrän han blir gripen av polisen och själv anklagad för mordet.

Men det visar sig att Shriker, chefssnuten (spelad av den fantastiske Ed Lauter) är en fan av Kersey kommer med ett förslag:

"I don't like creeps any more than you do. But I can't do anything about them. See, I'm a cop. But you, you shoot 'em."

Så plötsligt blir Kersey inhyrd att ta hand om alla otäcka gängmedlemmar som våldtar, plundrar, mördar och fular sig fram i kvarteren. Till sin hjälp får han den åldrade och tjocke krigsveteranen Bennett Cross (Martin Balsam) och sedan börjar slakten. Först mjukstart där Kersey använder sig av lite lockbeten (bland annat går han ut mitt i natten och köper en glass, samtidigt som han viftar med en Nikon-kamera) och sedan med hjälp av en antik kulspruta!!!

Detta är en fantastisk film. Detta är den mest italienska amerikanska actionfilmen som gjorts. Regisserad av en britten Michael Winner. Det är nästan så att den går över dumhetsgränsen, och det var också sista gången en missnöjd Bronson jobbade med den dekadente Winner. Det jag gillar, precis som i tvåan, är att Kersey inte analyserar alls. Han bara bygger fällor mekaniskt, han skjuter folk ingenting och har inget emot att spränga stadsdelen i luften mot slutet trots att säkert dussintals oskyldiga dör i kravallerna. Kersey just don't give a shit!

Som vanligt när det gäller Winner så verkar det mesta vara filmat på plats, och det är riktiga hus som sprängs och brinner. Det känns inte som om det är många kulisser i den här filmen. Lägenheterna är trånga och lite magert ljussatta, som det kan vara i "riktiga" miljöer. Men det ökar bara street-stämningen. Som vanligt är actionscenerna utmärkta och det förekommer många coola stunts och shootouts, och stundtals ser det ut som om stuntmännen riskerar liv och lem för att göra coola fall ner för hus.

Death Wish 3 är en höjdpunkt från 1985, långt borta från pudelfrisyrer och axelvaddar på hjältarna (det bjuder skurkarna på istället). Tål att ses om hur många gånger som helst.

Recension: Isle Of The Dead (1945)


Jag blir inte riktigt klok på Val Lewton. Karln ramlade mer eller mindre in på ett bananskal, fick order om att använda vissa titlar och enbart uttnyttja redan byggda kulisser samt allt på en minibudget, och lyckades ändå producera filmer som är så orginella och välskrivna att det nästan känns overkligt. Officiellt är det skräckfilmer, men börjar man titta så ligger nästan fokusen på svart drama och existensiella frågor. Isle Of The Dead är inget undantag.

Tänk bara det här upplägget: Grekland 1912, pesten härjar bland de grekiska trupperna i mitt i allt detta så stapplar den åldrade generalen Nikolas Pherides (Boris Karloff) omkring och avrättar folk åt höger och vänster för att de inte är tillräckligt patriotiska. Med sig har han en journalist, Oliver Davis (Marc Cramer) som han på något sätt fattat tycke för.

En natt så beger de sig till en närliggande ö där Pherides fru ska ligga begravd, men finner att alla gravar är skändade. Några människor bor också på ön, bland annat en arkeolog som börjat tillbed de grekiska gudarna och hans mystiska hushållerska. De har några gäster också, bland annat två kvinnor - en rik sjuk kvinna och hennes tjänarinna, ett brittiskt fyllo och en doktor.

Snart så börjar en efter en att sjukna in i pesten och Pherdies får för sig att han ska skydda gruppen och sitt land från pesten. De får inte bege sig därifrån eftersom de skulle kunna föra vidare pesten till trupperna, och Pherides vakar över alla så att de inte ska bli tagna av sjukdomen, ett hopplöst fall givetvis - men han blir helt besatt av tanken. Han börjar också tro att tjänarinnan är roten till ondskan och börjar förfölja henne...

Som ni ser så är det en mycket annorlunda skräckfilm. Det är nog inte ens skräck, men det finns en märklig stämning som gör att den blir riktigt kuslig. Som vanligt blandar Lewton in religion och mystik i det hela, och här får vi se hur flera karaktärer börjar tillbedja Zeuz för att få pesten att försvinna, trots att vissa av dem skrattat åt saken innan. Detta är så otroligt märkligt och oamerikanskt att det är svårt att släppa filmen. Karloff är otroligt bra som Pherides, en udda roll för honom men som också visa vilken bra skådis han var utan att vara ett klassiskt monster eller galen vetenskapsman.

Trots en liten budget så har man fått till en snygg miljö, som börjar med slagfält fyllda med lik och sedan utspelar sig på begravningsön fylld med statyer, stoder, pelare och ett gammalt hus. Mot slutet finns det antydningar till att något övernaturligt sker, men det skulle lika gärna kunna vara symptom av sjukdom... och det är det som gör den så bra: en film för tänkande människor. Mums!

fredag, februari 06, 2009

Recension: Humanoids from the Deep (1980)


Jag har sett Humanoids From The Deep många, många gånger genom åren. Främst via min gamla holländska kassett under titeln Monster, men det är givetvis orginaltiteln som är den bästa och coolaste. Humanoids är faktiskt inte den mest helgjutna monsterfilmen där ute, men den är så fullspäckad med spektakulära scener och schysta skådisar att det är svårt att inte förälska sig i den.

Det som tilltalar mig mycket är att den känns storymässigt känns som en femtiotalsfilm, även karaktärerna är samma typer som på den tiden, men istället för att försöka vara subtil med terrorn så fullkomligen vräker man på med blod, gore, naket, monster-våldtäkter, explosioner och rallarsvingar! Den är nästan skamlös i hur den bjuder ut sig! Nä, den är inte "nästan", den bjuder verkligen ut sig som en rumänsk tjugodollarshora! Och den skäms inte för det en sekund.

Bäst av alla skådisarna är givetvis Doug McClure, som troligen föddes som filmhjälte och kanske har mest erfarenhet bland skådisar att fightas mot gummimonster. Här har han blivit lite äldre, lite tjockare, men lika cool och charmerande som vanligt. Jag skulle kunna se hundra filmer med Doug i rutig skjorta och redneck-väst! Hans kollega i monsterslakten är den ljuvliga Ann Turkel, som den tuffe och självständiga Doktor Susan Drake. Vic Morrow gör en paradroll som den rasistiske fiskargubben Hank Slattery, komplett med en schyst krullfrisyr och en sådan där trevlig lite för lite mössa på huvudet som alla fiskare och smugglare har på sig i filmer.

Från början så blir det nästan en slasherstämning över filmen, då mutanterna jagar tonåringar och sliter dem i stycken - samt har sex med vissa av dem. Liksom många andra Corman-filmer så finns det också ett miljöbudskap, som här dock överskuggas av den nästan pornografiska fascinationen att visa offrens bröst! Huvudrollerna, förutom Doug, är givetvis fiskmutanterna. Det är ett gäng gummimonster med bisarra fiskhuvuden, en del har låååånga armar, en del korta svansar, en del långa och alla verkar vara inriktade på att döda, Döda, DÖDA! Det sprutar mycket blod - som fontäner - och många offer blir upprispade på de mest groteska sätt. I den stora finalen, som vi alla älskar, så anfaller mutanterna en fiskfestival eller nåt sånt och dödar dussintalsmänniskor. En snubbe får huvudet avslitet till exempel. Som avslutning så får vi även se något som Corman upprepade i flera av sina åttiotalsfilmer, ett monster som sliter sig ut ur magen på en gravid kvinna.

Humanoids ursäktar inte sin exploitativa känsla. Den är stolt och vulgär, och vem kan egentligen motstå sånt?

Recension: The Seventh Victim (1943)


Detta var mitt första möte med Val Lewton (iofs såg jag Cat People som barn, men jag kommer inte ihåg ett skit av den) och vilket möte sedan. Historien som utspelar sig i The Seventh Victim är ovanligt modern Kim Hunter är övertygande som den naiva systern som beger sig till storstaden New York för att leta rätt på sin försvunna storasyster, den framgångsrika skönhetsalongägarinnan Jacqueline Gibson (Jean Brooks).

Det dröjer givetvis inte länge förrän både hon och de nya vänner hon får anar att något är riktigt skumt. Alla verkar inblandade i försvinnandet, och alla verkar dessutom veta något som de inte vill avslöja. Från den nya ägaren av skönhetsalongen till mannen som påstår sig vara kär i Jacqueline...

Eftersom många av er säkert inte sett filmen så vill jag inte avslöja något av handlingen, förutom att den är - för sin tid - väldigt orginell och svårt att förutsäga. Regissören är Mark Robson, en kompetent kille som jag egentligen mest känner från påkostade Hollywood-filmer utan personlighet. Här har han, givetvis med Val Lewtons vakande ögon, fått till en kuslig, stämningsfull thriller för lite pengar. Skådespelarna är givetvis utmärkta, även om Jean Brooks sticker ut som den plågade Jacqueline.

Detaljerna är många, och allt vävs långsamt ihop till det chockerande och ovanliga slutet. Det finns så mycket djup, dubbla meningar och intelligens i manus att jag faktiskt blev riktigt förvånad. Att den var bra hade jag inga tveksamheter om innan jag såg den, men att den var så stark och orginell var en överraskning. Detta är film noir med en twist, samma vändningar och karaktärer som i många andra rullar från den här tiden, men ack så mycket bättre genomfört.



Några scener är så bra att det är vansinnigt, bland annat ett kort möte med en döende kvinna och en scen där en kvinna sitter i en fåtölj och ska tvingas med psykologi att dricka ett glas gift. En annan scen som sticker ut är en riktigt läskig mörk korridor som två karaktärer måste gå in i...

The Seventh Victim är ett mästerverk och ett måste för filmälskaren.

Recension: Galaxy of Terror (1981)


Det är lite skamligt att jag först vid trettioett års ålder har lyckats se Roger Corman-producerade Galaxy Of Terror! Och vilket möte! Vilken film! Ett Alien-plagiat som faktiskt lyckas med att vara nästan lika snyggt som orginalet och har några egna intressanta idéer.

Storyn är typ samma, ett rymdskepp på uppdrag, landar på en planet... och där går det riktigt illa. Först och främst hittar man en stor, svart, närmast organisk pyramid som man givetvis går in och där börjar otäckheterna. En efter än så blir besättningen dödade på bisarra sätt. Sid Haig, cool som vanligt, råkar illa ut med sina kaststjärnor av kristall, en stackars kvinna blir våldtagen av en gigantisk larv, en annan blir attackerad av vad som ser ut att vara en stor spindel och så vidare. Givetvis blir det en liten twist mot slutet och en idé som kanske inte är ny, men som senare har använts i flera moderna science fiction-filmer. Dessutom lyckas man blanda in en detalj som sedan användes i Alien vs Predator.

Visuellt är detta en av de mest imponerande lågbudgetrullar jag sett. Kläder och sånt har givetvis en viss fånighetsgrad, men är stilrena och ser bra ut trots allt. Scenografin är mörk, svart, ådrig, ännu mörkare och akompanjerad av några snygga och stämningsfulla matte paintings. Dessutom är regin av Bruce D. Clark är mycket, mycket bra och han får till en imponerande film av en liten budget. Rollsättningen är cool som fan, med Sid Haig, Edward Albert, Robert Englund, Ray Walston, Zalman King, Grace Zabriskie och några andra i inspirerade roller.

Förutom det rent visuella så är goret mycket imponerande. Det är inte så mycket som jag trodde, men det som kommer är av toppklass. En avhuggen arm, kristallkniv under hud, en schyst sönderklämd skalle och så vidare. Det är mycket blod i alla fall och det passar in i den mörka, men som vanligt färgstarka Corman-stämningen.

Nu är det dags att se om Forbidden World, som jag minns är minst lika bra - men kanske inte lika mörk. Det är fantastisk vilken kvalité Cormans filmer hade under sjuttio- och det tidiga åttiotalet. De var alltid spektakulära, blodiga, välspelade och en fröjd för ögat. Those where the days...

onsdag, februari 04, 2009

Om ni har tur...

... så kommer det lite blandade recensioner på fredag och i helgen. Om ni har tur ;)