lördag, februari 14, 2009

090214

Dagen började tidigt. Drömde om gummiband och var så stressad att jag steg upp en halvtimme efter att G gått till jobbet. Anneli mailade några sanslösa discolåtar och jag har lyssnat mycket på Prodigys senaste album.

Åkte in till stan, träffade Joao, kramade hans mamma (som hade lagat mat sedan sju på morgonen för någon middag de skulle ha senare på kvällen), sedan gick vi till Monkey Beach där jag köpte The Frightened Woman, Gargoyles, Nightmare Man och The Monster That Challenged the World/It! The Terror from Beyond Space. Micke slängde även med The Mayor Of Sunset Strip, en fantastiskt dokumentär som bonus - vilket jag upptäckte senare när jag rotade i påsen.

Mötte upp med G på stan, vi åt lite thaimat, åkte hem och tog det lugnt. Lagade hemmagjorda hamburgare och jag letade sedan efter en del TV-skräckisar som Micke på Monkey var ute efter.

Nu sover G och det gör jag också snart. Ni får ha det så bra och puss och kram!

Recension: The St. Valentine's Day Massacre (1967)


Visst hade det inte varit speciellt orginellt om jag valde att recensera My Bloody Valentine en dag som denna? Jag såg den nämligen häromdagen och det är en riktigt solid film, speciellt oklippt. Men det hade varit för fantasilöst att skriva om den så istället riktar jag min uppmärksamhet mot Roger Cormans The St. Valentine's Day Massacre, vilket är en av Cormans få studiofilmer. Men han gjorde sitt jobb väl!

Filmen är egentligen en väldigt rak skildring av händelserna som ledde fram till den berömda massaker av gangster som Al Capone beställde på tjugotalet. Vi får följa hur en ganska ostadig Capone (spelad av Jason Robards) och en mer självsäker George "Bugs" Moran (Ralph Meeker, lika lysande som vanligt) försöker spela ut varandra genom att ta över varandras affärer, infiltrera och luras. Andra karaktärer är Peter Gusenberg (George Seagal), ett trevligt svin som gärna slår sin flickvän (och hon slår tillbaka ska tilläggas) och hans bror, den brutale Frank Gusenberg (David Canary). Då och då så får vi se flashbacks till vad som hänt tidigare, oftast olika attacker och mord.

Detta är verkligen en lysande film. Corman, som det geni han är, lyckades genomföra filmen tvåhundratusen dollar under budget, och får samtidigt filmen att se ut som en riktigt påkostad studiofilm. Det är läckra gatumiljöer, bilar och kostymer från tjugotalet, det är gott om action och har en fantastisk cast av karaktärsskådisar. Egentligen skulle Orson Welles spela Capone, men filmbolaget tyckte han skulle bli för jobbig, och det blev Robards istället. Robarts är ett udda val för Capone, men han sätter verkligen tänderna i rollen och gör det bra. Det är även kul att se gullgossen George Seagal i en roll som drygt svin! I mindre roller ser vi även John Agar, Bruce Dern, Jack Nicholson och Dick Miller.

Tänk om Corman hade gjort en flytt till studiofilmer? Han var redan en fantastisk filmskapare och hade han kunnat få någon frihet så kunde han ha blivit en av de största. Men Corman behövde sin frihet och regisserade faktiskt bara några till filmer efter detta, och fortsatte att producera som sin egen med full kontroll. Något som han gör än idag, och det är vi glada för. Vilken kille.

The St. Valentine's Day Massacre är en höjdare, en av de bästa och coolaste gangsterfilmer jag sett och den rekommenderar utan någon tvekan.

fredag, februari 13, 2009

Studio S ger ut Fassbinder!


Studio S fortsätter att visa att de är landets viktigaste DVD-distributör nu. Deras utgivningar av arthouse och smalare film får verkligen SF och andra såkallade filmälskande bolag att skämmas.

Så här står det i dagens utskick från Studio S:

Ett av de viktigaste mål vi satte upp när idén föddes om ett dvd-bolag som tillvaratog intressena från älskare av filmer bortom slit-och-släng-marknaden var att ge ut Rainer Werner Fassbinders (1945-1982) främsta verk.
Vi ville inte leva i ett land där bara en enda (!) av denna gigantiska filmskapares mästerverk fanns utgiven. Det gick bara inte.
Efter snart två år av segslitna förhandlingar med The Fassbinder Foundation är det med värme och stolthet som vi nu kan meddela att Studio S kommer lansera stiftelsens kulturarv på dvd under hösten 2009:

* Petra von Kants bittra tårar (1972) - Hanna Schygulla briljerar i film som fortsatte som flitigt spelad teaterpjäs.
* Frukthandlarens fyra årstider (1972) - Tragiskt om ung man som följer sin familjs vilja istället för sin egen.
* Rädsla urholkar själen (1974) - Ofta kallad Fassbinders mest älskade film. Belönad med kritikerpriset i Cannes.
* Effi Briest (1974) - ”Rentav den allra bästa film som kommit från Tyskland efter kriget!” (Variety)
* Kinesisk roulette (1976) - Danska Anna Karina i laddat drama om otro, misstro och svartsjuka.
* Maria Brauns äktenskap (1979) - Hanna Schygulla i Fassbinders största biosuccé. 140.000 besökare i Sverige.


De sex filmerna ges ut i två separata boxar kompletterade med dokumentärer, kortfilmer och annat extramaterial. (OBS! Omslagen ovan är ej färdigställda Studio S-omslag.)

Jag har givetvis alla filmerna sedan innan, men det blir garanterat ett inköp ändå!

torsdag, februari 12, 2009

Kongsploitation - En ny tid för Kong och hans apvänner


Det kanske blev lite Kong-overload under sjuttiotalet, men 1986 kom i alla fall King Kong Lives, en uppföljare till sjuttiotalsremaken. Denna gång är det Linda Hamilton som är den kvinnliga hjältinnan, men får se sig slagen av en Kong-hona! John Guillermin var tillbaka som regissör och budgeten verkade vara helt okey, men tyvärr blev det både en flopp publikmässigt som kritikermässigt. Tyvärr, för det är en bra äventyrsfilm med några traumatiska scener (när Kong äter upp en jägare till exempel) och ett starkt slut.

Tyvärr så har uselhetsstämpeln suttit i sedan dess och den har aldrig fått samma kragryckning som den första filmen. Effekterna tycker jag är betydligt mer påkostade och realistiska än många andra filmer från den tiden, med mycket välgjorda miniatyrscener och Kong-effekter i toppklass. Min favoritscen är egentligen bara någon sekund då man får se en flygbild på Kong när han springer igenom ett bostadsområde. Riktigt bra.

1992 ville Toho göra en nyinspelning på King Kong vs. Godzilla, men det var trassligt med rättigheterna och man ändrade det hela till Godzilla vs. Mecha-Kong. Men även där gick man bet, då Mecha-Kong var för lik King Kong och det konceptet skrotades och filmen blev till slut Godzilla vs Mechagodzilla II..

Sedan blev det lugnt igen, och när det väl planerades en ny Kong-film, av Peter Jackson, så kastade man den snabbt i sjön då nyinspelningen av Mighty Joe Young floppade och den amerikanska Godzilla-filmen inte gick så där toppenbra heller.


När Peter Jackson äntligen så fick chansen att göra sin version av King Kong så ställde sig folk skeptiska, och det är något som varar än idag. Filmen öppnade svagt, men blev starkare och starkare och drog till slut i någon halv miljard dollar eller liknande. Långt ifrån vad bolaget förväntade sig, men ändå en mycket stor succé. Det är verkligen en toppenfilm, trots längden, och Jackson vräker på med absurt mycket drama, action och monster. Kong är den här gången helt animerad och det är chockerande bra, helt och hållet övertygande – men mycket beror på Andy Serkis utmärkta kroppsspråk.

En av höjdpunkterna är ravin-scenen, vars orginalscen blev bortklippt ur den första filmen, men här är återskapad i modern form med helt vansinnigt groteska monster. Något som man också tog sig tid med under den här filmen var att med stop-motion och gammal teknik återskapa, som man tror sig den ha sett ut, orginalscenen från 1933. Denna finns att beskåda på den fina special edition-utgåva av orginalfilmen. Man har lyckats återskapa känslan av Willis O’Brien och äventyrskänslan från den första filmen på ett fenomenalt sätt.

På tal om kul detaljer så ska det väl också nämnas att den show som framförs på slutet, inklusive musiken, nästan är en kopia av original-infödingarna från orginalfilmen. Infödingarna på Skull Island är kanske seriens bästa. De känns som en inavlad blandras, rynkiga och fula och väldigt primitiva. Tyvärr så lär man aldrig riktigt känna dem på samma sätt som i de äldre filmerna, och de försvinner ur handlingen väldigt snabbt. Men den tid vi får se dem så känns det som att stiga rakt in i en skräckfilm, eller en italiensk kannibalfilm. Eller någonstans i däremellan.


I samband med King Kongs premiär så släppte The Asylum en King Kong-rip off också, King Of The Lost World. Officiellt bygger den mer på Arthur Conan Doyles The Lost World, men inkluderande av en King Kong-aktig apa och en titel och releasedatum som lustigt nog sammanföll med Peter Jacksons Kong-film säger något annat.

Förutom de filmer som jag har gått igenom så förekommer det faktiskt en del animerade produktioner där mellan, TV-serier och filmer. Men eftersom animation rent generellt, med väldigt få undantag, inte intresserar mig så har jag varit fräck nog att hoppa över dessa.

Hoppas ni förstår mig.

Men i alla fall… Det här var den fjärde och sista delen i min genomgång av Kongsploitation från 1933 till 2005. Det är kanske inte direkt ett ämne som intresserar allt för många, men jag hoppas att det kunde ge något, och kanske användas som en liten referens när ni känner sugen efter en jätteapa eller två.

/Fred

Recension: The Light At The Edge Of The World (1971)


Åh, det ljuva sjuttiotalet. Det var ett årtionde då allt kunde hände, och speciellt med stora erkända filmstjärnor som helt gick loss på kontroversiellt material och kastade PK-attityden i papperskorgen. En sådan film är den spanska The Light At The Edge Of The World med Kirk Douglas som producent och, givetvis, hjälte.

Kirk spelar Denton, en ganska inåtvänd med trevlig fyrvaktare som spenderar sin tid på en avlägsen ön tillsammans med en butter kapten (Fernando Rey) och en ung glad kille vid namn Felipe (Massimo Ranieri). En dag så anländer ett stort skepp till ön och raskt blir kaptenen och pojken brutalt mördade. Det är pirater! Piraterna leds av Jonathan Kongre (Yul Brynner), en extremt exotisk och psykopatisk sjörövare som samlat ett gäng av de mest onda piraterna på de sju haven.

Denton har givetvis tagit till flykten och gömmer sig på ön, men Denton vill ha honom levande. Men Denton känner ön väldigt bra och är duktig på att hålla sig undan bland klippor och grottor, och snart har han nästan bildat sig ett eget litet liv där tillsammans med en tam apa vid namn Mario.

Piraterna använder ön för att locka till sig skepp så att de ska gå på grund, för att sedan slakta passagerare och besättning. En dag så lyckas Dento rädda en man, medan piraterna får tag i en överlevande kvinna, Arabella (Samantha Eggar)... Sedan fortsätter katt och råtta-leken mellan Denton och piraterna, och det blir våldsammare och våldsammare...

Detta är en COOL film. Verkligen. Det är en Die Hard, fast med Kirk Douglas och i en Jules Verne-berättelse. Nja, Die Hard är väl att ta i, men det är en man mot femtio brutala skurkar på en relativt liten plats. Den har onekligen sina svagheter, men jag återkommer till det.

Bland det bästa med filmen är miljön, vilket är en vansinnigt visuell ö (fast antagligen mer en bit kust), där den imponerande vita fyren är den centrala delen. I övrigt är det ett kargt landskap med höga klippor, grottor, väldigt lite växtlighet och våldsamma vågor runt omkring. Det är utsökt fotat (det finns en scen då Kirk smyger längst med stranden, med jättevågor bakom sig, som känns som en målning) och det är visuellt en högklassig produktion. Kirk Douglas, som är en av mina favoriter, är klockren som den medelålders hjälten, och verkar göra alla sina stunts själv.

Sedan har vi detta med att filmen är PG, vilket idag känns absurt, för även om det inte rör sig om något splatter direkt så är det verkligen ingen typisk PG-rulle. Det är en hög bodycount, folk brinner upp, spetsas, flås (grafiskt), blir nedslagna på diverse sätt, en kvinna blir uppenbarligen gruppvåldtagen och temat på historien är väldigt vuxet. Vi har till och med en multisexuell sjörövare som både lyckas med konststycket att ta Kirk på tutten, klä sig i klänning och våldta en kvinna. Anledninge till åldersgränsen kom antagligen till för att den bygger på en Jules Verne-historia.

Det är en snygg och våldsam film med bra och coola skådisar, en utmärkt final uppe i en brinnande fyr och en massa annat godis. Tyvärr så pågår filmen kanske tjugo minuter för länge. Vissa scener känns inte riktigt nödvändiga, och det dras ut på saker som skulle kunna berättas betydligt effektivare. Sedan förekommer det ett par icke-övertygande dockor som slängs över stup, fyren, ner i havet osv osv som verkligen inte ser bra ut.

Men överlag så är det en toppenrulle för alla som älskar eurocult, spänning, action, Kirk Douglas, miniatyreffekter och pervo-pirater.

onsdag, februari 11, 2009

Recension: Screamers - The Hunting (2009)


1995 kom Screamers, i mitt tycke en utmärkt kanadensisk science fiction-film med Peter Weller. Den blev ingen ofantlig succé och har bland mindre vetande ansetts vara en usel film. Helt oförståeligt. I alla fall, helt oväntat, så klämmer man ur sig en uppföljare ungefär hundra år senare: Screamers: The Hunting. Och även om den inte bjuder på något nytt så var det en trevligt rulle.

Femton år, eller nåt sånt, efter händelserna i den första filmen så kommer det plötsligt en nödsignal från planeten Sirius 6B. Ett team, som givetvis legat i hypersömn, väcks upp och skickas till planeten för att ta reda på vad som har hänt. Givetvis så ska alla screamers vara döda vid det här laget, men uppenbarligen finns det människor kvar någonstans där. Man har sex dagar på sig att genomföra uppdraget, sedan kommer en gigantiskt meteoritstorm och slår sönder planeten.

Väl på plats så vandrar man först in i en av fabrikerna där screamers hade producerats för fullt en gång i tiden. Nu är det givetvis dött, men på grund av en girig medlem i teamet så startas fabriken upp igen... Ovetande om detta så fortsätter man och träffar till slut på en koloni med människor, och där börjar det går riktigt illa.

Våra kära screamers har evolverat ännu mer och blir mer och mer avancerade. Frågan är vem som egentligen är screamer och vem som är människa...

Ja, ni ser. Typ som Aliens. Fast med en dos Starship Troopers 2. Och alla andra klyschor i genren. Budgeten för uppföljaren ligger naturligtvis inte ens i närheten av vad man spenderade på ettan, men förutom de vanliga lågbudgeter-tendenserna som lite för trånga utrymmen och lite mycket steadycam så är det en väldigt snygg och proffsig producerad film. Skådisarna är okey, och Lance Henriksen har en liten gästroll som han har relativt kul i. Scenografi och design är som ettan, fast i mindre och lite billigare skala, men fungerar bra för oss som tänder på skitig framtidsdesign.

Hur levererar den underhållningen och spänningen då? Det är förutsägbart, men det är underhållande och filmskaparna ser till att den inte blir allt för många döda punkter. Något som man kör hårt med en riktigt bra, blodigt och välgjort gore. Det finns ett antal varianter av hur man knäcker en skalle, diverse lemlästningar och spetsningar och i stort sett alla dödsfall är grafiska och saftiga. En höjdare på gorefronten alltså.

En DTV-film jag gillade och som är väl värd ett inköp på DVD när den dyker upp.

Den efterblivne homofoben slår till igen

"Xxxx Xxxxxxxxx: efter lite efterforskning sa inser jag att jag bor i samma hus som du... SKIT! Jag bor granne med en harig apa, en apa som dessutom ar en san dar pervers individ. Sjukt ar det du och din polska hora haller pa med. Fick du smaka pa stock nar du gick i pingstkyrkans sondagsskola eller? Du vet att vi ar manga som tycker att du ar ett liten skamt? Du talar vitt och brett om din pingstbakgrund, so what? Manga har aft en tuff uppvat, inte fan blev de bogar fo det? FRED! SKARPNING!"

Jag tror min favoritbesökare är tillbaka. Denna personen, vilket troligen är en man med väldigt fattigt ordförråd, har sedan länge besökt bloggen och underhållt sig med att skriva ganska grova kommentarer som oftast hänvisar till sex. Förut var det mycket analsex, nu verkar det vara oralsex som är grejen för gubben. Nåväl, inte blir jag upprörd. Det är en underhållande tillställning :)

Låt oss analysera vad han skrivit här. Först och främst har jag censurerat mitt eget namn, inte för att det är svårt att hitta, men jag vill inte underlätta för andra tokstollar. Personen har i alla fall tagit sig tid - otroligt nog - att ta reda på mitt namn. Han påstår sig också bo i samma hus som mig, vilket jag betvivlar starkt på. Det är det vanliga formen av hotet från en människa som inte vet vad han ska hitta på för att verka läskig.

Användandet "Pervers individ" kan antingen hänvisa till att mannen är väldigt åt höger, kanske Sverigedemokrat eller Nationaldemokrat. De har ofta en tendens att använda sig av "finare" ord för att verka lite mer belästa. Det kan också bero på att han är äldre, kanske mellan femtiofem-sextio år. Troligen bor han i Märsta, men inte på samma gata som mig och min "polska hora". Han är uppenbarligen den enda i världen som tror att man är anonym på nätet.

Sedan går han riktigt lågt ner i sin hjärnas vitsigheter och kallar mig för "Hårig apa", vilket naturligtvis är en referens till den tredje delen av min Kongsploitationvecka. Naturligtvis, eftersom King Kong är en av världens coolaste filmkaraktärer, så kan jag inte ta illa vid mig av något sådant. I ett försök att förolämpa mig så har han istället smickrat mig.

Han undrar om jag fick smaka stock i Pingstkyrkans söndagsskola också, vilket inte stämmer då jag aldrig gick söndagsskola. Sedan så blir han väldig förvirrad och jag förstår inte riktigt kopplingen här: "Du talar vitt och brett om din pingstbakgrund, so what? Manga har aft en tuff uppvat, inte fan blev de bogar fo det?" - det intressanta med det här är att jag aldrig ens kopplat ihop pingstkyrkan med att jag är homosexuell. Jag har aldrig påstått att kyrkan gjorde mig bög (det föddes jag som ska tilläggas).

Sedan är det lite sött att han med "du vet att vi är...", när den enda som han hänvisar till är sig själv. Det är ett tecken på osäkerhet givetvis. Att han tilltalar mig med mitt förnamn tyder på att han tycker sig känna mig mer än vad han egentligen gör. Han har troligen haft någon form av kontakt med min familj och som tidigare nämnt så vet vi troligen vem det är också. Som sagt var, ingen är anonym på nätet.

Men sist och inte minst: har ni noterat att han skriver utan å, ä och ö? Det kan betyda flera saker, att tangentbordet är sönder, hans eventuella partner är inte svensk och använder sig av ett tangentbord, han själv är inte svensk (men det vet vi att han är) eller att han befinner sig i utlandet och är så besatt av att se vad jag skriver och att vräka ut sin egen olycka på andra att han bara måste logga in, anonymt givetvis (vad annars?), och kräkas ut lite dumheter.

Jag behöver väl inte ens kommentera hans minst sagt... primitiva stavning. Men sådana ord, sådant huvud.

I alla fall så har vi nu samlat på oss tillräckligt med kommentarer, mail och andra saker som vi kan ta till polisen.

Kongsploitation - Del 3: Det vilda sjuttiotalet och då aporna fanns i varje världsdel


Sjuttiotalet inleddes i smyg med filmen Bigfoot, en i stort sett bortglömd monsterfilm som spelade oerhört mycket på King Kong, fast med en hederlig amerikansk Bigfoot som den håriga antagonisten. Jag har den på VHS någonstans, men det var länge sedan jag såg den och minnet sviker en aning, men med Christopher Mitchum och John Carradine i rollerna så kan det inte gå fel. Eller?

1976 var det dags igen för en rejält återkomst för King Kong! Då hade Dino De Laurentiis, vår favoritproducent av dunderdyra dunderfloppar, betalat RKO för rättigheterna till en nyinspelning av den första trettiotalsklassikern. Inspelningarna startade i hemlighet och det var en total överraskning när filmen annonserade ut för första gången. Trots att recensionerna blev ojämna så blev den en stor succé och har under åren fått bättre och bättre rykte. Några stora skillnader finns. Dels har den här versionen att trendriktigt miljöbudskap och man utforskar inte Skull Island för en films skull utanför att hitta olja. Mot slutet så är det World Trade Center som får ta smällarna istället för Empire State Building och det är helikoptrar istället för flygplan som får på fingrarna.


Infödingarna är ett kapitel för sig, och av någon anledning – vilket naturligtvis beror på sjuttiotalet – är att det är extremt sexuellt. Kanske uppfattades infödingarnas ledare sexuell och vulgär i den första filmen, men här är han näst intill pornografisk med sina juckande kroppsrörelser och inoljade bröstkorg. Bisarrt, men det passar filmen perfekt.


Det är en ganska bra version trots allt, som lider av lite ojämna effekter (och en del fantastiska). Rick Bakers Kong-dräkt är väldigt bra, medan den (ändå) relativt tuffa jätte-Kong som Carlo Rambaldi byggde inte fungerar speciellt bra. Men den är mäktig i sin stelhet. Tyvärr, kanske på grund av längden, så klipptes filmen ner en aning – vilket är väldigt tråkigt, då det mest är action som fick stryka på foten. Det bortklippa materialet, i alla fall en del, går att se på en av DVD-utgåvorna och innebär en längre fight med ormen och lite mer destruktion inne i New York.

På grund av King Kongs succé så gnuggade exploitationproducenterna sina händer och 1976 kom det inte ut mindre än två stycken Kong-plagiat, båda med humorn i bagaget.


A*P*E är Paul Leders trashiga sydkoreanska samproduktion som till och med de koreaner jag snackat med inte känner till. Gjord med en minimal budget, men med hjälp av den sydkoreanska armén och ett en mager budget så blev det en film späckad med dum humor, taffliga miniatyrer och en apdräkt som aldrig sett sämre ut. Den är i ärlighetens namn en aning svår att se igenom, men till slut vänjer man sig med humorn. Grundkonceptet är en amerikansk blond skådespelerska som ska spela in film i Sydkorea och råkar ut för apan. Typ samma story som King Kong också, fast här är det tokiga sydkoreaner istället för uggabugga-infödingar. Kanske är det inledningen som är mest känd, där apan slåss mot en minst lika stor haj! En sann partyfilm.


Den andra filmen det här året blev Queen Kong, en brittisk Kong-parodi med Frank Agrama (som senare gick och regisserade den trevliga Dawn Of The Mummy). Queen Kong är en hyfsat misslyckad komedi, vissa skämt fungerar, men majoriteten faller lika platt som King Kong själv från Empire State Building. Fast i denna film är det Big Ben som får besök av jätteapan. Storyn är mer eller mindre den samma, förutom att alla roller är tvärtom: Robin Askwith spelar Ray Fay, den blonda skådespelaren som blir medlurad till ön Lazangawheretheydothekonga av en listig kvinnlig filmproducent. Humorn är på tokig parodinivå och det talas mycket om kvinnornas frigörelse. Miniatyrerna är faktiskt ganska bra, bättre än förväntat, men i stort sett allt annat är fult. I den här filmen så nämns det faktiskt att infödingarna pratar uggabugga-språket och det stående skämtet är att replikerna låter extremt fejk och rimmar, typ ”Ugga bugga wanga banga danga”. Lite småroligt faktiskt.

Eftersom Kong-febern rådde över hela världen så gjorde konceptet ett litet gästspel i den utmärkta spanska Jules Verne-filmatiseringen Fabulous Journey to the Center of the Earth, i en scen som förvisso är väldigt välgjord, men som absolut inte har något med handlingen att göra. Men alla jätteapor är bra jätteapor.


Men året efter så kom den kanske roligaste och mest välgjorda av plagiaten, nämligen Shaw Brothers fantastiska The Mighty Peking Man (aka Goliathon). En expedition från Hong Kong beger till den indiska delen av Himalaya och finner en underskön blondin som är uppfostrad av jätteapan Utam. Danny Lee spelar hjälten Johnny, och han och hans kollega tar med sig blondinen (en väldigt lättklädd Evelyn Kraft) och Utam till Hong Kong och där tar sig givetvis Utam lös och börjar förstöra Hong Kong. Det hela slutar givetvis uppe på en skyskrapa och en ovanligt blodig nedskjutning (och uppeldning har jag för mig) av vår kära Utam.



Den här filmen skapade också en av filmhistoriens mest övertydliga repliker:

"All units, you are to concentrate your fire. And also intensify it. Anything to kill Peking Man! Anything to kill this Peking Man! Kill the Peking Man by any means you can! Kill the Peking Man by any means, that’s an order!"

The Mighty Peking Man är trots sin ostighet en ganska välgjord historia och sprakar av färger och effekter, precis som filmen som denna sägs vara uppföljare till, Super Inframan. Miniatyreffekterna är för det mesta bra och Hong Kongneserna målar inte direkt upp en bra bild av sig själv som gubbsjuka blondinjägare.


Samma år så försökte sig italienarna på en King Kong-historia, men utan en apa. Titeln talar bra för sig själv: Yeti: The Giant of the 20th Century av Gianfranco Parolini. Bättre än man kan tro, och har relativt lyckad effekter och en stundtals engagerande historia. Liksom alla filmer med den hårige jätten så ska han tjäna ett kapitalistiskt syfte, men det straffar sig alltid. Denna gången ställs han ut på toppen av en skyskrapa, orginellt nog, och tar sig ner genom att använda våningsplanen som stege. Yeti är en mer familjeorienterad film och inkluderar även en Lassie-liknande hund som är intelligent och vars bästa vän är en pojke, som givetvis är barnbarn till den girige affärsmannen som vill uttnyttja yetin att sälja mer varor.

Förutom en orginell karaktärs-vändning så bjuds det också på en disco-version av Carl Orffs Carmina Burana!

tisdag, februari 10, 2009

KD - ett jävla skämt


Toktanten Else-Marie Lindgren, Kristdemokrat och nu officiellt galen, föreslår att Reinfeldt ska säga ”Gud välsigna Sverige” som avslutning på sina tal.

"Vårt land är ju byggt på kristna värderingar."

Och det är tråkigt då kristna värderingar har ställt till så ohyggligt mycket ont genom tiderna, speciellt för oss stackare som faktiskt vägrar ställa upp på det mentala slaveri som en religon innebär.

KD lever, precis som hela Alliansen, i en naiv dröm om att konservativa idéer, kapitalism och bakåtsträvande är något för framtiden. Hade jag träffat denna damen idag så hade jag sagt det den modiga femtonåringen sade till snuten: Nöff!

Kongsploitation - Del 2: Japan slår till och Kong blir kitsch


Nästa gång Kong dök upp officiellt var i Inoshiro Hondas King Kong vs. Godzilla. En helt galen film som dessutom var den tredje filmen Godzilla dök upp, men hade här gjort en drastisk förändring till tokigt jättemonster med rullande ögon. Till skillnad från de två första filmerna, som var betydligt mörkare och dystrare.

King Kong vs Godzilla är en fenomenal film, men absolut inte den bästa King Kong eller Godzilla-filmen. Den lider av ett manus som är lite tunt och det dröjer ett bra tag innan vi få se de två jättarna slåss med varandra. Kong-dräkten är dessutom extremt skabbig, ovanligt för att vara en Toho-produktion, och hela ap-konceptet känns som en enda stor ursäkt för lite ap-slapstick. Det ska dock sägas att fighterna är extremt underhållande, med många wrestlinggrepp och mycket slag och sparkar. Jag tror varken Kong eller Godzilla har varit så atletiska i någon annan film.


Honda och Toho lekte först med tanken att använda sig av stop-motion precis som i original-Kong, men kostnaderna skulle bli för stora och man fortsatte den populära gummikostym-taktiken.

Faktum är att Willis O’Brien var den som först kom med idén. Han gick till RKO med konceptet ”King Kong vs Frankenstein”. Det rådde dock förvirring vem som hade rättigheterna till Frankensteins monster (egentligen ägde bara Universal rättigheterna till utseende på Frankensteins skapelser) och man ändrade titeln flera gånger. Genom en del fuffens så landade till slut rättigheterna hos Toho (som hade betalat rejäla pengar, ryktet säger tvåhundratusen dollar) och ändrade Frankenstein till Godzilla – och vips så hade vi både den första filmen i färg för båda karaktärerna. Filmen blev en enorm succé och några år senare, 1967, var det dags för en semi-uppföljare, King Kong Escapes.

Uppföljaren, om det helt enkelt inte är en helt fristående King Kong-film, är faktiskt betydligt mer välgjord och snygg, men saknar samma action-extravaganza som ettan. Det känns mer som en typisk monsterrulle från Toho. Det är typiskt sextiotal, kitchigt och väldigt underhållande. I korthet är det en onding vid namn Doktor Who som bygger en Mecha-Kong och kidnappar original-Kong för att använda honom som gräv-apa vid ett underjordiskt bygge av något slag (varför eller vad det är har jag faktiskt glömt bort), men Kong sticker och sedan blir det dags för dessa två jättar att slåss med varandra.


Jag antar att Mecha-Kong var inspiration till Mecha-Godzilla, och för all del verkar det som om O’Briens orginalkoncept tjänade som inspiration till Tohos två underhållande Frankenstein-rullar. Men det är en helt annan historia.

Det var annars ont om jätteapor inom filmen på den här tiden, men Konga, en brittisk film från 1961 är helt okey underhållning. Det är långt ifrån någon solid film, men bjuder trots allt på lite Konga-action mot slutet då en gorilla får i sig det hemliga ämnet som får växter att växa till enorma storlekar. Inte mycket till förstörelse dock, men namnet är Konga och det är en jätteapa som är upprörd. Den bästa icke-asiatiska monsterfilmen från den här tiden var ändå Gorgo, och en brittisk film – som dessutom blev en vansinnigt stor succé i Japan.


The Mighty Gorga, inte att förväxlas med Gorgo, var en sen Kong-rip off som kom 1969. Den anses rent allmänt vara den värsta av alla jätteap-filmer, och har levt ett ganska undanskymt liv sedan dess. Tack och lov så gav RetroMedia ut en DVD för några år sedan och den kan nu avnjutas av gemene man. Effekterna är sanslöst primitiva och skådespelarna är som hämtade från en porr-rulle. Men den har charm, trots allt. De pålitliga italienarna var också framme och producerade Kong Island, som dock enbart innehåller normalstora apor och egentligen enbart kapitaliserar på titeln.

måndag, februari 09, 2009

Kongsploitation - Del 1: Den svart-vita tiden och blockbusterns födelse


"And lo, the beast looked upon the face of beauty.
And it stayed its hand from killing.
And from that day, it was as one dead."
- Old Arabian Proverb


Det började med en bluff, och kanske anade Merian C. Cooper redan där att hans skapelse King Kong skulle bli en sensation. King Kong blev en av filmhistoriens mest kända filmer och lade upp mallen för hundratals äventyrs- och monsterfilmer därefter. Förvisso så skulle man kunna säga att The Lost World från 1925 var filmen som lade grunden för King Kong, men det var den senare som faktiskt renodlade konceptet och finslipande Hollywoodfilmens mekanismer.


Långt senare blev Cooper involverad i flera rättsprocesser för att försöka tjäna några pengar på sin skapelse, men det var inte förrän efter hans död som pengarna äntligen började strömma in efter många års juridiska turer. Edgar Wallace är också krediterad för skapelsen, men det sägs att han dog innan han hann skriva ett enda ord. Dock så verkar det finnas ett tidigt utkast under titeln The Beast, där han står som upphovsman. Vad sanningen ligger kan inte jag svara på, men Cooper måste anses vara hjärnan bakom vår favoritapa.

Merian C. Cooper och Ernest B. Shoedsack hade sedan flera år producerade mer eller mindre spekulativa äventyrsfilmer, fejkdokumentärer och kortfilmer med tema djungel och okända faror. Naturligtvis fanns det gott om läskiga djur och märkliga infödingar, och detta i kombination med Willis O'Briens testfilm Creation, var nog grunden till King Kong. I mångt och mycket är nog karaktären Carl Denham (Robert Armstrong) byggd på herrarna själva, som äventyrlig filmare på exotiska platser. Båda förekommer själv i filmen som piloter i den berömda Empire State Building-sekvensen, vilket känns helt naturligt.


Styrkan i King Kong är att det är Hollywoods första riktiga blockbuster. Det är en effekt-driven film utan något djupare budskap. Musiken av Max Steiner är både briljant och naiv på samma gången, rasismen är ”charmig” (tokiga infödingar som är extremt lättlurade) och våldet är ganska grovt för att vara en film från 1933. Den tillplattade infödingen är en klassiker i ämnet slapstick-våld. Min favorit kommer dock alltid att vara den köttätande överaggressive brontosaurusen som äter sjömän som vi kastar i oss popcorn. Man siktade varken på realism eller att förändra världen, något som det inledande falska citatet skrev under på.


Efter att King Kong blivit en enorm succé så hastade man ut en uppföljare redan samma år, Son Of Kong, som fick ganska dåligt mottagande men blev en succé, om än inte lika stor som den första filmen. Här återkommer Carl Denham till Skull Island och träffar på Kongs son, en modig jätteapa som naturligtvis, precis som sin far, stryker med på slutet. Filmen i sig har inte alls samma tempo som ettan och manuset svajar betänkligt. Men den är inte dålig och har många fina stop-motion sekvenser av O'Brien. Slutet, som är det bästa i filmen, innebär att Skull Island för evigt försvinner ner i det mörka havet och det sista vi ser är lillapans hand som sticker upp ur vattnet.




Här ser vi redan tidigt hur fascinerade den japanska befolkningen blev av jättemonster, för redan samma år så kom den legendariska och numera försvunna Wasei Kingu Kongu (producerad av legendariska bolaget Shochiku och i regi av Torajiro Saito). Några år senare, 1938 så släpptes King Kong Appears in Edo, som även den gick samma öde som den tidigare japanska Kong-filmen. Denna gång är det Kong som anfaller ett medeltida Edo, men väldigt lite information finns egentligen om filmen. Dräkten skapades av Fuminori Ohashi, som sexton år senare även konstruerade Godzilla-dräkten. Vi är nog väldigt många som skulle kunna betala väldigt för att få se dessa filmer igen, och vem vet...

Det var ganska tyst på Kong-fronten tills 1949 då Mighty Joe Young kom, producerad av samma team. Förvisso ingen Kong-film, men uppenbarligen ett försöka att rida på Kong-legenden. Det är en lysande äventyrsfilm med fina effekter av O'Brien, så den står mycket väl på egna ben mitt i den yviga Kong-djungeln. Nu kan jag inte svära på detta, men i Abbott och Costello-filmen Africa Screams från samma år så har jag för mig att en jätteapa gör ett framträdande, uppenbarligen en referens till både Kong och Joe.

Min novellsamling: Bögskräck

Jag glömmer alltid bort att Kapitel1.se mer eller mindre är en renodlad tävlingsida. Att det handlar om Bok-SM är något jag glömmer bort hela tiden och gör alltså inget för att skynda på mitt eget novellprojekt jag har liggandes där. Det är en hel del som läst Bögskräck, och en del bra konstruktiva kommentarer har jag fått via mail - så det tackar jag och bugar för.

Men tävla? Det orkar jag bara inte... chansen att man ska vinna är så absurt liten ändå, och en samling skräcknoveller med bög-tema är knappast det mest lukrativa där ute misstänker jag.

Huvudsaken att folk läser och kommenterar tycker jag... så varsågod: Bögskräck!

söndag, februari 08, 2009

Kongsploitation-vecka!


Nu till veckan så blir det stor Kong-special!

Från måndag till torsdag så kommer jag att guida er igenom djungeln av King Kong-filmer och dess plagiat, parodier, mästerverk och kalkoner.

Med början 1933, då den första King Kong-filmen, till de senaste eskapaderna 2005... för att inte tala om det extremt vilda sjuttiotalet.

Hoppas ni uppskattar lite Kongipedia så i början på det nya året!

Mvh
Fred

Recension: Rolling Thunder (1977)


Att sjuttiotalet var ett av filmhistoriens vitalaste årtioenden vet vi alla, och det var då man på allvar började utmana gränserna. En av de bästa, men tyvärr ignorerade, filmerna är Rolling Thunder. En brutal hämndhistoria skriven av Paul Schrader och distribuerad av gamla goa AIP. William Devane spelar Major Charles Rane som efter sju år i ett vietnmesiskt fångläger, med daglig tortyr, kommer hem till sin lilla småstad.

Han möts av familjen, blåsorkester, stadens hyllningar och det faktum att han helt saknar känsloliv. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän han får veta att frun har hittat en ny man och att hans son inte ens känner igenom honom. Men Charles tar inte så illa vid sig. Det blir en lätt irritation och han drar sig undan i en bod bakom huset, som påminner om den cellen där han satt i sju år.

En tid senare så är han med på ett nytt jippo och får över tvåtusen dollar i silverdollars tilldelat sig, ett mynt för varje dag han varit borta. För att inte tala om den röda cadillacen han också får. En eftermiddag när han kommer hem så väntar några män i huset. De vill ha silvermynten och börjar tortera honom, men han säger inget. Till slut kommer även hans fru och barn hem, och de blir dödade... och Charles stympad.

Beväpnad med en skarpslipad krokhand och ett avsågad gevär så söker han en rejäl hämnd....

Det finns drag både av Taxi Driver och Death Wish här, men filmen har en helt egen stämning. William Devane är så bra i sin roll som Rane att jag aldrig tror jag sett honom så kuslig och så levande, trots att han spelar en man som i stort sett blivit en sociopat. Med sig har han även en mycket ung Tommy Lee Jones, som också satt i fånglägret under dessa sju år. Jones karaktär är minst lika kall och störd, kanske mer än Rane själv, och hjälper till för att förverkliga hämnden.

Rolling Thunder blev kontroversiellt för sitt ämne och för våldsamheterna, och det är en obehaglig inblick i en man som lärt sig uppskatta tortyren och som dödar själv utan att tveka. Våldet är grovt på det där sjuttiotalssättet, squibbarna är blodiga och det finns inget medlidande för skurkarna. Men detta är ändå långt ifrån klassisk exploitation. Regissören och manusförfattarna har lagt in så mycket detaljer, subtila saker, om människan och dess grymhet, att det är en film som trots sin långsamma berättartaktik är så överlägsen det mesta inom genren.

Som en rolig detalj så kan man nämna att Paul Partain, rullstolsbrodern i Motorsågsmassakern, har en lysande biroll som Tommy Lee Jones svåger. Hela den scenen, där Lee's familj snackar amerikanska och japanska bilar är ett mästerstycke i meningslös och uttråkad dialog, och bara klippen på våra hämnare som tvingas lyssna på dumheterna är värt varenda slant.

Rolling Thunder är ett mästerverk, en av de få filmerna som verkligen förtjänar den titeln.

Recension: Daigoro vs. Goliath (1971)


Nu har jag ännu en gång tvingat mig igenom en otextad film, men som har en historia som är så tydlig och naiv att det inte är några som helst problem att förstå den. Daigoro vs Goliath är ett japansk monsterfilm mer eller mindre inriktad mot barn, så var beredd på riktigt, riktigt, riktigt enkel humor.

Daigoro är ett ensamt och lite vrångt monster som bor på sin egen ö. Han verkar vara en något som påminner om en flodhäst/hund/säl och han är garanterat i trotsåldern. Personalens största problem just nu är att han inte vill gå på toaletten, trots att man till och med byggt honom en gigantiskt toalett med spolmekanism! Daigoro har inte lyckats lära sig spruta eld ännu, och kanske beror det på att han blev övergiven som barn. Man hittade honom i resterna av en monsterattack (ett coolt kattliknande monster som river en stad) och sedan dess så kämpar man för att han ska bli ett lyckligt monster.

Men fara och färde! Goliath, en blå gris-drake dyker upp och börjar klampa ner fabriksområden och vara allmänt elak. Det finns egenligen bara en som kan stoppa honom... och det är Daigoro! Ska han lyckas med det? Och ska han våga gå på toaletten?

Tro mig när jag säger att den ändå faktiskt är bättre än Jun Fukudas misslyckades Godzilla-filmer! Det är möjligt att det är en bra barn/familjefilm, men den som letar efter en actionspäckad kaiju-fest kommer att bli besviken. Det förekommer en del förstörelse och de mesta av effekterna är riktigt bra. Daigoros dräkt är medvetet barnslig och overklig, medan Goliath och kattmonstret ser betydligt coolare ut. Det som man missar om man inte kan japanska är ett par sidohistorier, bland annat en om en misslyckad uppfinnare, lite barn som springer omkring, Daigoros skötares kärlekshistoria och lite annat smått och gott.

Den är helt klart sevärd för monster- och actionscenerna, men är man inget fan av japansk monsterfilm så ska man nog hålla sig undan. Detta är garanterat ingen film som kommer ut på remastrad special-utgåva från Media Blasters. Fast om den dök upp så skulle jag genast köpa den, hjärntvättad som man är.