lördag, februari 21, 2009

Recension: Witchcraft (1964)


Jag ska försöka fatta mig kort, men ni måste se den brittiska rysaren Witchcraft från 1964. Det är ett exempel på en ytterst genomtänkt och småläskig häx- och satanist-skräckis. Det är en enkel historia om Bill Lanier (spelad av allas favorit Jack Hedley) som har köpt upp en hel del mark i sin familjs gamla hemtrakter för att anlägga nya bostäder. Men när hans partner bryter mot en deal han har med den gamla familjen Whitlock och förstör en massa gravar i området så börjar det gå illa.

Whitlocks överhuvud, Morgan Whitlock (Lon Chaney) blir allt mer bitter och snart så börjar nära och kära att dö i märkliga olyckor. Bills affärspartner hittas strypt i badkaret och en släkting kör ut för ett stup till exempel. Det drar dessutom ihop sig till Roodmas, en viktig högtid för häxorna enligt gamla traditioner och familjen Lanier lever riktigt farligt...

Dessutom har man lyckats gräva upp den onda häxan Vanessa Whitlocks grav av misstag... och det blir inte bättre att hon börjar dra omkring i trakterna för att skrämma livet, och kanske döda, skyldiga som oskyldiga...

Witchcraft utspelar sig alltså i modern tid, det vill säga mitten av sextiotalet, vilket är en klar fördel. Dialogen är effektivt skriven utan några krumbukter och foto och regi är snyggt som fan. Det blir några spektakulära, men billiga, scener av häx-dåd, och givetvis en eller två hemliga häx-möten med allt vad det innebär. Lon Chaney gör en bra roll och får för en gångs skull något annat att göra än att spela efterbliven idiot. Han lägger mycket kraft på en komplex karaktär och det är underbart att se.

Jack Hedley är en fantastisk skådis och han är perfekt som affärsmannen Bill som egentligen vill väl, men som också vill att samhället och staden ska utvecklas. Men läskigast är absolut Yvette Rees som häxan Vanessa, de där ögonen och det svarta håret kommer att följa mig in i sömnen inatt tror jag.

Stämmingsfull svart-vit skräckis av Don Sharp, och en finfin film i samlingen.

Recension: Bland bockar i Bangkok (1976)



Studio S är tillbaka med ännu en Siggi Götz-klassiker, nämligen uppföljaren till den legendariska Utan trosor i Tyrolen: Bland bockar i Bangkok. Det rör sig alltså om närmast barnvänliga gladporrfilmer utan "porr" så att säga. Bara några guppande bröst, lite håriga tyska rövar och en otrolig mängt spring-i-dörrar-intriger.

Filmen börjar med lite subtil humor då byns borgmästare Ploderer (Willy Harlander) tillsammans med byns professionella kåtbock Toni (Jürgen Schilling) stjäl klockkläppen från den övernitiska prästen Greifmann (Franz Muxeneder) eftersom det är olagligt att föra oväsen före 0800 på en söndag. Sedan får vi reda på att Ploderer och Toni har lyckats lura kommunalfullmäktige att de ska resa runt i trakterna och försöka sälja in byns öl - men egentligen har de bokat en resa till Bangkok för någon veckans "gökande" och supande.

Greifmann listar ut detta och åker också till Bangkok för att övervaka våra hjältar, och genast går det snätt. Toni blir genast förföljd av en tokig homosexuell man med skarf (Werner Röglin), Greifmann visar sig ha en identisk kopia som jobbar som tjuv och Ploderer och Toni försöker arbeta sig igenom alla bordeller och massageinstitut de kan se...

Visst, tysk sex-komedi är nog inte för alla. Men klarar man av samma humor som Åsa-Nisse i kombination med väldigt mycket naket så är det här den rätta filmen att välja när man är uttråkad. Och det är precis min stil av buskis och allmänna dumheter. Humorn är riktigt primitiv, fördomar är det gott om och det mesta går ut på att någon kvinna ska visa brösten - eller Jürgen Schilling att visa sin bak. Skådespelarna är faktiskt överlag riktigt bra, speciellt Franz Muxeneder i dubbelroller som präst och tjuv. Riktigt bra och rolig insats. Men å andra sidan ska man tänka på att de flesta som medverkar är erkända, flitligt anlitade tyska skådisar som inte direkt är några nybörjare. Men de thailändare som har roller verkar mest förbryllade, och det skulle jag också vara som thailändare om jag var med i en film med tuttar, präst-slapstick och svettiga, håriga och tjocka tyskar.

En annan mysfaktor med filmen är de fantastiska sjuttiotalsbilderna från Bangkok. Bara det gör filmen till ett historiskt dokument. Dessutom är det läckert filmat mitt bland förvånade stadsbor som gärna tittar in i kameran och undrar vad som pågår, men det är äkta i alla fall - och grymt coolt.

Kombinationen Thailand och tysk sex-komedi är riktigt lyckad, trot eller ej.

Recension: Cyclops (2008)


Man vet att det är garanterat underhållning när Roger Corman producerar en film med titeln Cyclops. Han vet vad som behövs för att behålla intresset i en exploitationfilm: gore, action, manus med få döda punkter och lite mer gore. Samt givetvis minst en känd skådis på dekis. I detta fallet är det Eric Roberts som kejsaren Tiberius som får problem då en cyklop härjar i hans rike!

Givetvis rör det sig om en "Sci-Fi Channel Original" och det är utan tvekan en av de mest solida och spektakulära produktionerna de senaste åren. Den talanglöse skådespelaren Kevin Stapleton spelar Marcus, en hård romersk militär som får till uppgift att fånga in cyklopen. Men tyvärr går det lite illa och monstret tar sig loss och dödar lite folk, samt att Marcus är lite för kaxig för sitt eget bästa... så han degraderas till gladiator och tvingas tävla i Tiberis kommande gladiator-spel.

Men istället för lejon och andra hungriga rovdjur så har nu kejsaren cyklopen! Och cyklopen fullkomligen älskar att slita itu människor och äta upp dem! En perfekt motståndare mot gladiatorerna alltså, och ett bra recept på publiksuccé!

Corman och hans fru Julie, som är producenterna, hade lyckan att kunna få använda kulisser, kläder och rekvisita från miniserien Spartacus, och det för att filmen ser riktigt påkostat ut. Ja, för att vara en Sci-Fi Channel-rulle i alla fall. Det är fläskiga torg, många statister, en arena, tempel och gott om romerska soldater och svärd. Som det ska vara.

Handlingen är väl inget att orda om. Den fungerar men har inget orginellt över sig. Men regissören Declan O'Brien har ett bra sinne för det visuella och gör manuset intressantare än vad det är och utnyttjar kulisserna bra. Något som han lyckas riktigt bra med är att infoga cyklopen i actionscener och miljöer, och man köper den trots att den är uppenbart väldigt datoranimerad. Men man har gett animationen någon form av plastig gummi-artad look så att det nästan ser ut som ett datoranimerat gummimonster.

Som grädde på moset så blir det också gott om blod och lemlästningar. Cyklopen älskar att slita armar och huvudet av folk, och lämnar efter sig många sönderslitna kroppar. Mycket av splattereffekterna är gjorda digitalt, men det är helt okey gjort och det är kul och kreativt.

En solid och välgjord monsterrulle som jag tror ni kommer att gilla.

fredag, februari 20, 2009

Recension: Hands Of The Ripper (1971)


Jag skulle kunna skriva en artikelserie om Jack The Ripper-filmer, precis som jag gjorde om Kong-filmerna för ett tag sedan. Men det orkar jag inte. Hands Of The Ripper är en av mina favoriter i Ripper-filmografin, trots att den egentligen inte direkt har något med gamle Jack att göra. Istället börjar filmen med att Jack blir jagad av en aggressiv folkhop genom Whitechapel, han kommer undan och tar sig hem till sin familj. Där mördar han sin fru och dör själv i en brand som uppstår.

Men hans dotter Anna (Angharad Rees) överlever, och hon kommer för evigt att vara störd av det som hände henne. Nu har hon vuxit upp och är omhändertagen av ett kvinnlig medium som använder henne för att bluffa sig igenom seanser. Vid en av seanserna så medverkar doktor Dr. John Pritchard (Eric Porter) och han fattar ett intresse för den udda unga kvinnan.

När det kvinnliga mediumet blir mördad så misstänker att Pritchard att det är Anna som ligger bakom, eller har något med saken att göra. Men han inser inte att hon är besatt av det som hände henne som barn och att det finns två saker som kan trigga henne att bli en brutal mördarmaskin: reflexer i glas... och en kyss på kinden...

Det här är en rulle som brukar få väldigt varierade recensioner. Själv tycker jag det är en av de starkare Hammer-produktionerna från den här perioden. Den har inte direkt något högt tempo, men den har istället en fin stämning, snygga miljöer och bra skådespelare. Det är en udda blandning av seriös drama, psykoanalys och ett par väldigt blodiga mord.

Regissören heter Peter Sasdy och var en fantastisk kille som kunna filma en tvättsvamp och få fram stämning. Här går han på en semi-realistisk stil, en del handkamera, lite gråare och ruggigare miljöer och dialog som känns lite mer avslappnad än vanligt. Skådespelarna är toppen och Angharad Rees är speciellt kuslig som Anna. Det är också en av de mer grafiska Hammer-filmer jag sett. Morden är inte så många, men två av den är rejält blodiga. Scenen med hattnålarna genom handen och in i ansiktet är en klassiker.

Bra mysrulle helt enkelt.

Länktips: Nick Nicholson - man, myth, skägg


Ett länktips! Nick Nicholson är en skådespelare, amerikan tror jag, som varit aktiv på Filippinerna i många många många år. Han är en trevlig och ärlig snubbe och kan skryta med en imponerande filmografi som egentligen bara består av vietnam-filmer och allmänt djungelaction. Han har varit statist i filmer som Apocalypse Now och Plutonen, men haft större roller i tonvis med lokalt producerade actionfilmer. Equalizer 2000, SFX Retaliator, Return of the Kickfighter, Zombi 4 - After death, Ninja Warriors, Dune Warriors är bara några av de exploitationrullar han medverkat i.

Under en tid så har han arbetat med en självbiografi om sina upplevelser inom filmindustrin, Fish heads and Rice, men har börjar publicera texterna på bloggen istället. Det är väldigt underhållande läsning, absolut inte politiskt korrekt och klarar man av läsning om kaosartade inspelningar, gräs-rökning och bisarr informationen om alla de udda människor han arbetat med så ska man absolut ta och läsa och besöka hans blogg.

http://nicknicholson.blogspot.com/

Bara en läsvärd rekommendation så här en hyfsat tråkig fredag.

torsdag, februari 19, 2009

Recension: Cobra (1986)


Cannon Films och dess gudar Golan och Globus producerade inte bara filmer med Bronson och Norris, de bjöd också världen på filmhistoriens största egotripp, nämligen Cobra. Det är svårt att tycka illa om Cobra, i alla fall om man blundar för Stallones uppenbara förälskelse i sig själv och sina talanger och bara njuter. Han spelar i alla fall Cobretti, en snut med skäggstubb, gigantiska solglasögon, ovårdad hår, en tändsticka i mungipan, jeans tajtare än vad Chuck Norris ens kan föreställa sig och naturligtvis illa omtyckt av sina chefer.

The Night Slasher härjar i Los Angeles, men det är inte bara en person som skär och hugger ihjäl oskyldiga offer, det är en hel armé av seriemördare som av någon obskyr anledning har fått för sig att de är framtiden. Jaja. Det börjar med att en slemmig latino, vad annars, börjar terrorisera en matvarubutik och blir nedskjuten av Cobra tills att Ingrid Knudsen (Brigitte Nielsen) blir vittne till något som kan identifiera mördaren... och sedan är actionscenerna igång. Det är egentligen ingen speciell story. Den är ofantligt tunn och filmen är knappt en timme och tjugo minuter - och då är den oklippt!

Cobra får i uppgift att fånga The Night Slasher... och det gör han med besked! Och massor av våld!

Stallone gestaltar egentligen en testosteronfylld italiensk Dirty Harry här, vilket man vet redan från början vars inledningen med monologen och pistolen refererar till inledningen av mästerverk Magnum Force. Stallone har sedan rollsatt Andrew Robinson och Reni Santoni i stora roller, och båda har stora roller i den första Dirty Harry-filmen. Att den sedan handlar om en snut som går sin egen väg och fäller smarta oneliners är bara grädden på moset.

George P. Cosmatos har regisserat och han var på sin tid den absolut bäste actionregissören. Han var i alla genrer en utmärkt regissör, men han hade en talang för vilda, spektakulära och våldsamma actionscener. Här är det vräkigt, påkostat åttiotal och han briljerar i allt från slagsmål, shootouts och biljakter. Det är mycket fisheye, neon och snygga vinklar. Biljakten är en av mina favoriter med massiva stunts i ett soligt LA.

Tyvärr är filmen inte så blodig som man skulle kunna tro med sitt extrema budskap om att våld löser allt, men det hindrar inte att sadismen och slakten är långt borta. Jag kan tänka mig att många censorer och moraltanter satte kaffet i vrångstrupen när de såg den här filmen. Cobra är måhända ingen banbrytande film, men det är en film kalasfylld med våld, action, fåniga oneliners, tajta jeans, skamlös produktplacering, rosa peruker, softrock och power ballads, klyschiga karaktärer och fantastiska production values.

Tål alltid att ses om.

onsdag, februari 18, 2009

Min man





den efterblivne homofoben slår till igen

Senaste meddelande från den efterbliven homofoben:

"He he he, du kan ju forsoka ta mig om du kan... hört talas om www.proxyforall.com (te x) som garanterar slummpmässiga proxyadresser att skriva ifrån? Vilket faktiskt gör att man kan vara helt anonym... det vet man om man kan lite om datorer...
Gå du till polisen, då får du ditt äckel smaka på battong, men det skulle du säkert gilla.
Jag är ädre än 50... Ja vi har träffats ett antal gånger, du känner mig faktiskt.... Hot? Tja... jag har din adress och vet att några pojkar vars politiska inställning är åt höger är väldigt intreserade av vad du bor. Jag har nu förmedlat den adressen på www.info88.com som är en trevlig plats där nationellt sinnade människor sammlas för att disskutera olika saker.
Om du nu tror at du vet vem jag är... avslöja mig då? Det vore väll trevligt att få visa vem jag är för dina bögkompisar? Komigen, jag utmanar dig ditt lilla äckel.
Men du är som de små hundarna, skäller men inget bett...
Haha, din mamma är säkert stolt över att ha fått en liten skit till son.... När du var liten var du väldigt märlig och du har bara blivit värre med åren..."


Ja, vad ska man säga...

tisdag, februari 17, 2009

Sverigemoderaterna



Nuff' said!

Recension: The Pack (1977)


Robert Clouse var en kompetent hårt arbetade regissör som av någon anledning fastnade i martial arts-facket. Men därmellan gjorde han också den, i mitt tycke, lysande postapocalyptiska cool-filmen The Ultimate Warrior, rått-filmen Deadly Eyes och en av de riktiga guldkornen: The Pack!

Joe Don Baker spelar Jerry, en schyst öbo och specialist på djurliv världen över. Han bygger ett hus där med sin familj och verkar må toppen. I övrigt är den bebodd av några få kufar, till exempel den ständigt butter Cobb (R.G. Armstrong) och ett skäggigt blint fyllo som jag inte minns namnet på. Men tyvärr så lider ön av ett problem, ett gäng vildhundar som en gång i tiden övergivits av sina ägare och ny stryker omkring på ön. De har inte varit farliga... tills nu!

Givetvis få dessa hundar tokspel när det kommer ännu mer kött till ön, nämligen ett direktör och hans posse av diverse familj och anställda. De ska fiska, må bra och vara allmänt duktiga. Men hundarna har raskt börjat anfalla allt som går att anfalla och snart fallet den första människan offer för dessa rabiessmittade odjur! Det blir en klassisk showdown: människorna barrikerar sig i ett hus medan hundarna försöker ta sig in!

Detta var verkligen en pärla. Inte orginell på något sätt, men välspelad och med ett bra driv i manuset. På sjuttiotalet kunde hjältarna se ut som Joe Don Baker, och det var verkligen en tid långt ifrån polerade persikostjärnar som Hayden Christensen och Orlando Bloom. Joe kan sitt jobb och är hundraprocent övertygande trots att det kanske rör sig om en enklare exploitationfilm som bara rider på succén av mördardjurfilmer.

Men det bästa är givetvis hundattackerna, som än idag måste vara de mest intensiva och realistiska. Det ser livsfarligt ut både för människor och hundar, men ingen verkar fara illa. Tror jag. Hundarna, speciellt ledarhunden, är så jävla förbannad att han faktiskt blir riktigt otäcka. Djuren är dessutom väldigt våldsamma och nästan klättrar på väggarna för att komma in. Att hoppa genom fönster för de lätt som en plätt. Filmen är blodig dessutom. Inte direkt grafisk, men blodet skvätter i attack-scenerna.

Nu när jag tänker efter så känns The Breed faktiskt som en nyinspelning, och har ett liknande slut och miljö. Den är mer grafisk och är för övrigt en riktigt bra mördarhundfilm som ni mycket väl kan se utan att ångra er. Men The Pack är orginalet och det är en skam att den inte finns på DVD ännu, för den ska nog verkligen inte ses på sunkig vhs!

måndag, februari 16, 2009

Recension: Ten To Midnight (1983)


Jag gillar verkligen Ten To Midnight, trots att det varken är Golan/Globus eller Bronson bästa rulle. Bronson är bra, men verkar inte riktigt ha hela hjärtat i produktionen till exempel. Men vad gör det när det är en utmärkt sleazig och snygg thriller, på det där sättet om filmern bara kunde vara på åttiotalet. Gene Davis spelar Warren Stacy, en stilig men oerhört perverterad seriemördare som gillar att klä av sig näck och hugga sönder kvinnor. Karaktären är uppenbarligen inspirerad av Ted Bundy och Richard Speck och Davis gör en fantastisk roll. I alla fall så handlar filmen också om Bronsons relation med sin dotter, som aldrig har varit den bästa, samt att han fått en ny partner: den unge och smarte Paul McAnn (Andrew Stevens - som senare troligen blev den största producenten av DTV-filmer i världen, skyldig till mången rulle med Seagal, Snipes och Lundgren).

De är verkligen Stacy på spåren, men han slipper alltid undan och det hela slutar med att Bronson planterar bevis på en brottsplats för att äntligen få Stacy inspärrad. Men han ångrar sig, speciellt på grund av den ärlige McAnn, som erkänner sitt brott. Han får sparken, men det hindrar honom naturligtvis inte från att fortsätta sin jakt på mördaren...

Det är en snygg liten thriller vars egentligen enda "catch" är att mördaren är spritt språngande naken och att det bygger väldigt löst på några riktiga seriemördare. Men den innehåller hyfsat med mord, inte speciellt blodiga sådana ska tilläggas, enorma mängder naket och en historia som inte blir tråkig. Bronson verkar lite disträ faktiskt och han har inte sin vanliga närvaro. Bäst är Gene Davis som lägger ner mycket energi på att få till en bra karaktär och som offrar sig mycket för filmen. Lisa Eilbacher som Bronsons dotter är bra och likaså även Andrew Stevens.

Mindre roller ser vi även Wilford Brimley och Geoffrey Lewis, och speciellt den senare är bra. Som ni ser så tycker jag detta är en mellanfilm i allas karriär utom Davis, som antagligen här har sin karriärs höjdpunkt.

Förresten, tryck på affischen här uppe och håll med om att det är den fulaste affischen ni sett? Jag gillar att man låter mördaren (tror jag, teckningen är så ful) och hans armar bilda visarna på en klocka där i bakgrunden ;)

Recension: The Exorcist III (1989)


George C. Scott var en hård skådis. Han var så hård att han inte dök upp på Oscars när han själv vann bästa manliga huvudroll för Patton eftersom han inte ville missa Hockeyn på TV. Det är hårt. Han var en förbannat bra skådis, och säkerligen en ganska komplicerad person. Men han levererade oftast starka rollprestationer och något utöver det vanligt. I The Excorist III, nu regisserad av författaren William Peter Blatty, så spelar han en överårig polis och far, men var också en av de få skådisarna som kunde genomföra något sådant med respekten i behåll.

The Gemini Killer är i farten igen. Problemet är bara att han fick elektriska stolen femton år tidigare och alltså inte kan genomföra några nya brutala mord. Men någon gör det i alla fall, och det är exakt som ursprungsmördaren skulle göra det. Scott spelar Kinderman, en hård men trevlig snut som mer än gärna blir en buffel i porslinsaffären om det så gör att ett brott blir löst. Hans bäste vän är Fader Dyer (Ed Flanders), en cynisk och kritiskt tänkande präst som välsignar folk med "May the schwartz be with you", det vill säga en hänvisning till Mel Brooks Spaceballs.

Konstigt nog så verkar indicierna peka mot det lokala sjukhuset, och när man finner fingeravtryck på en av mordplatserna som tillhör en gravt senildement tant så börjar Kinderman ana ugglor i mossen. Dessutom, på den stängda avdelning, sitter en man inspärrad som är väldigt, väldigt lik Fader Karras - som femton år tidigare tog ett hopp utför några väldigt långa trappor och dog...

Detta är en väldigt udda uppföljare, och egentligen från början så hade den inte så mycket med orginalberättelsen att göra. Men bolaget ville ha mera av den gamla goda varan och därför så har vi nu en udda kombination av övernaturlig seriemördarthriller och spektakulör exorcist-skräck. Men jag tycker faktiskt inte det är så illa, jag tycker till och med att det blir riktigt bra. Storyn är bra och cool, trots några logiska luckor, och eftersom karaktärerna och dialogen är så förbannat bra så köper man historien.

William Peter Blatty (detta var hans andra och troligen sista film han regisserade) sköter regin mästerligt. Det är stillsamt och enkla tagningar, men som är fyllda med detaljer och bra skådespeleri att man sitter fängslat genom hela filmen. Även när det blir lite mer bisarrt och övernaturligt så fungerar det bra, och slut-exorcismen är skön och brutal. Den enda sekvens som inte riktigt fungerar är då en karaktär kryper omkring i taket. Det är snyggt, men det känns inte om om det hört hemma i scenen.

Filmens bäst kända scen håller än idag, den på sjukhuset. En extremt stillsam sekvens som avslutas med en fantastiskt chock-avslutning. Så bra. Även lite senare så blir det lite action med en bensax där man håller sig för halsen eftersom det känns så nära inpå.

I en statistroll ser vi Samuel L. Jackson som här avancerat till "Blind Dream Man" från "Black Guy" i Sea Of Love samma år. Av någon bisarr anledning gör även Fabio och Larry King cameos, och vi kan alla känna oss stola över Viveca Lindfors i ännu en skönt och märklig karaktär. Utmärkt rulle som absolut inte är för folk som är vana med tokfart hela tiden.

söndag, februari 15, 2009

Jag känner mig inte kränkt...

...så det är irriterande att moderaten Christer G Wennerholm påstår att SL's alla 700000 resenärer känner sig kränkta av att någon förstört lite. SL suger, så det gör inget om det blir lite värre.

Jag känner mig inte ett dugg kränkt. Jag stör mig inte på eller blir av över klotter och förstörelse. Det är en del av livet. Arg blir jag över att vi fortfarande har kvar militärtjänsten i Sverige som utbildar mördare. Arg blir jag över högeraporna som ger de svaga och fattiga den ena raka högern efter den andra. Arg blir jag på SL som tillåter homofobisk reklam från fascistiska kristna organsiationer på sina tåg. Jag blir arg på krig och elände. Arg på svält och cynism.

Det är bara moderater som kan säga ”Jag hade svårt att få luft, blev otroligt provocerad” över en sådan bagatell.

Sedan om det är bra eller befogad konst eller inte, det är en helt annan fråga.

Recension: It! The Terror from Beyond Space (1958)


Hade It! The Terror from Beyond Space gjorts på åttiotalet så hade den snabbt avfärdats som en snabb och billig Alien-rip off. Nu gjordes den dock tjugo år innan Alien och är stundtals ganska lik, men hur mycket variation kan man egentligen få med en sådan story?

Marshall Thompson spelar Löjtnant Edward Carruthers, som efter att ha landat på Mars påstår att en utomjordisk varelse dödade nio av hans besättningsmän. Nu har man hämtat hem honom från Mars och är på väg genom den oändliga rymden för att ställa honom inför rätta. Men något har smugit ombord på skeppet, ett riktigt otrevligt humanoid-aktigt utomjordiskt monster som raskt vill döda alla det ser.

Ja, handlingen är inte mycket mer än så. Man försöker givetvis döda varelsen på olika sätt, men den verkar stå emot allt och gömmer sgi dessutom effektivt i ventilationstrummorna. Det är väldigt mycket femtiotal: primitiva rymddräkter, frisyrerna, den kvinnliga forskarna verkar mest vara till för att servera kaffe åt männen och allt sitter löst inne i rymdskeppet, vilket verkar vara standard i filmerna från den här tiden. Själv skulle jag aldrig sätta mig i ett rymdskepp om stolarna bestod av metallic-sprejade kontorsstolar med hjul på.

Men i alla fall, det är en riktig effektiv monsterrulle och fungerar finfint som föregångare till Alien. Monstret är för det mesta dolt i skuggorna och det är sällan man ser det tydligt, vilket jag måste säga - för en gångs skull - var en bra idé. Det finns gott om coola och välgjorda scener då monstret bryter sig igenom metalldörrar och luckor och vrålar ilsket. Skådisarna är faktiskt riktigt bra, trots ganska tunn dialog, och Marshall Thompson är en bra hjälte - även om det i mångt och mycket är alla som är hjältar (utom kvinnorna då, som mest klamrar sig fast vid någon mans axel).

Bra liten rulle och ett måste för oss om gillar monster- och scifi-film från femtiotalet.