lördag, februari 28, 2009

Argento - så ska man tycka

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Dario Argento, men jag ska försöka låta bli. Argento är nämligen en sådan där regissör som då och då anses vara för kommersiell för att kunna vara allt för omtyckt. Samma sak med den gode Fulci.

För att vara riktigt creddig så ska man istället gilla obskyra italienska snubbar som gjorde en obskyr giallo- western 1971 och som egentligen är det stora italienska geniet. Man har precis rätt åsikter också om man dissar allt Argento gjort efter Opera, även om det är bra. Säger man motsatsen så kanske man blir mobbad på skrackfilm.org eller nåt!

Egentligen är andra människors åsikter ointressanta om de inte stämmer överens med ens egna. Det är nog ingen som ändrar sig bara för att någon säger att Nightmare City är en dålig film. Om vi nu ska dra in Lenzi i det hela. Nåde den som hasplar ur sig att The Card Player är en bra film och samtidigt hävdar att Sleepless INTE är Argentos "return to form". Då blir det storsmisk av alla självutnämnda Argento-experter där ute!

Ska man vara helt genomtrendig och komma undan med hedern i behåll så ska man också påstå att Four Flies är en mellanfilm i Argentos karriär, och inte riktigt når upp till Bird, men ändå är mycket bättre än Cat. Man ska också klaga på att Card Player inte är speciellt grafisk och blodig och hävda att det var helt andra bullar i hans tidigare filmer - och ignorera att hans djurtrilogi är närmast blodlös.

Ska man få total respekt så ska man såga Mother of tears vid fotknölarna, säga att Stendahl är ett underskattat mästerverk - trots att man var trendig nog att såga den när den kom - och skriva "Giallo verkar intressant, men jag vågar inte hoppas med tanke på hans senaste filmer" när hans nya film kommer på tal.

När man sedan är klar med Argento så kan man haspla ur sig forutsägbarheter som att "Romero är slut" och "Fulci var inget geni, utan det var tack vare hans medarbetare som filmerna blev bra".

Bara några tips om hur ni ska vinna förtroende bland skräckfans därute...

fredag, februari 27, 2009

Prodigy 090226



torsdag, februari 26, 2009

Moderaterna genom historien

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning

Den sinnessjuka högern och fjäsket för kungafamiljen

Visst är det vansinnigt? Höger kryper som några gimps för kungafamiljen - vilket jag iofs alltid har hävdad - och verkar inte ens överhuvudtaget se problemet i att betala en privat bröllop. Jo, det är privat. Det är inget officiellt med ett bröllop, även om det råkar vara blåblodiga som gifter sig.

Ulla Andersson, Vänsterpartiet är väl en av de få kloka som uttalat sig "Jag tror inte det är någon fattig familj, precis. De har ju en hel del skattemedel till sitt förfogande varje år, och jag tror nog att de klarar sig med de summor de faktiskt har fått genom åren." - så sant, så sant.

Jag har personligen inget emot att mina skattepengar går till att hjälpa människor. Men att hjälpa en redan stenrik familj med något så gammalmodigt och bakåtsträvande som ett fadersgodkänt giftemål är bara tragiskt. Och höger spelar gärna med, eftersom det passar deras människofientliga politik bra.

De förstör gärna för vanliga fattiga människor, men är villiga att betala miljonsummor till något så odemokratiskt och otidesenligt som kungafamiljen. Men å andra sidan, detta är ännu en spik i kistan för högerregeringen. De kommer att få lite bättre opinionssiffror under bröllopet eftersom den vanliga svensken är så korkad att hon/han tycker det är trevligt att man spenderar skattepengar på något så onödigt... men sedan kommer verkligheten ikapp igen.

För vem vill stödja ett demokratifientligt parti? Ska det vara demokrati så ska det det vara rättvist. Ett ord som högeraporna inte känner till.

onsdag, februari 25, 2009

Recension: Showdown in Little Tokyo (1991)


Showdown in Little Tokyo känns som det sista av det glada åttiotalet, fast den hade premiär 1991. Dolph Lundgren var på höjden av sin karriär, Brandon Lee började precis bli superstjärna och Mark L. Lester var redo för ännu en våldsorgie á la Commando. Den är under en och tjugo i speltid och består av en räcka våldsamma actionscener som för den tunna handlingen framåt. Just det ja, handlingen...

Brandon spelar Johnny Murata, en ung entusiastisk ytlig och skojfrisk LA-snut som blir partner med den Japan-fixerade västerlänningen Chris Kenner (vår egen Dolph givetvis). Deras område är Little Tokyo och det är Dolph som är experten på den asiatiska kulturen. Men en ond japansk gangster, spelad av min favorit Cary-Hiroyuki Tagawa, har börjat ta över hel stan och Chris och Johnny måste slå tillbaka och döda lite skurkar.

Handlingen är extremt tunn och det är egentligen bara en räcka actionscener om vart annat. Lite fighting, lite shootouts, lite tortyr, lite gore, lite mer fighting och nån explosion. Det rör sig givetvis om 100 % knasig underhållning och någon logik finns väl inte direkt. Johnny och Chris mörsar sig igenom brottslingarna utan någon större pardon eller kommentarer från chefer och myndigheter. När Dolph dödat en skurk genom att genomborra honom med ett samuraisvärd och spetar honom på en roterande fyrverkeripjäs som sedan exploderar så applåderar lokalbefolkningen prydligt. Som det ska vara.

Höjdpunkterna är många, allt från en total massaker inne på ett japansk badhus till att Dolph ensam tar sig an en hel gangstervilla (han promenerar bland annat rakt igenom ett panoramafönster utan en enda skråma). Fighterna är fina och Dolph får tillfälle att visa sina talanger. Det enda som ser lite fånigt ut vid närmare analys är när Dolph kickar sig över en sportbil, eftersom han uppenbarligen står ett par meter bakom bilen och blir en pyssling i samma stund som han flyger över bilen.

Dolph och Brandon har en bra kemi ihop och jag slår vad om att hade Brandon levat idag så hade de gjort minst en film till ihop. Kanske någon buddy-movie inspelad i Bulgarien eller nåt. Det hade varit trevlig. Jag älskar Showdown in Little Tokyo och den blir ännu bättre då den är så kort, men är så fullspäckad med våld och action. Vågar jag säga att det är en klassiker?

Recension: Four Flies on Grey Velvet (1971)


Om det är någon legendarisk film som faktiskt lever upp till hypen så är det Four Flies on Grey Velvet, Dario Argentos "försvunna" film från 1971. Själv har jag sett den en gång, då presenterad av Ronny Svensson på någon av Kanal 5's alla inkarnationer. Den var givetvis lätt klippt, fullscreen (om jag inte minns fel) och förstörd av reklamavbrott. Jag såg den, spelade över den eftersom jag var besviken på kvalitén och sedan dess har jag inte sett den. Förrän igår då, på en restaurerad DVD. Äntligen, efter hundra år.

Michael Brandon spelar rocktrummisen Roberto. De spelar cool, svängig, jazzinfluerad progressiv rockmusik och själv lever han i ett snyggt hus tillsammans med en snygg fru (Mimsy Farmer). Men under den senaste veckan har han blivit förföljd av en mystisk man med svart hatt och solglasögon. Efter en session i studion så stöter han på mannen igen, följer efter honom och råkar döda honom i tumultet. Samtidigt är det någon som tar kort på mordet, en person i en kuslig dock-mask.

En tid senare så får Roberto brev från personen som tog bilderna. Han hittar dessutom kopior av fotografierna i sin skivsamling och får nattliga besök. Genom sin gode vän God (Bud Spencer) så anlitar han en vakt och senare även en privatdetektiv, Gianni (Jean-Pierre Marielle), som båda försöker ta reda på vem den okände fotografen är... Det dröjer givetvis inte länge förrän personer i hans närhet blir mördade...

Jag tycker den här är helt i samma klass som Bird with the Crystal Plumage, och det är en fantastisk avslutning av Argentos djur-trilogi. Det känns i mångt och mycket som en repetition för Deep Red, med samma fantastiska visuella stil och mer genomarbetade karaktärer. För det första så (säg till mig om jag blir hysteriskt positiv) så är förtexterna utmärkta. De genomsyras av svänging rockmusik, bryts av med bilder av ett dunkande hjärta, coola kreativa bildlösningar och en klippning som är hämtad från gudarna. Ja, jag är positiv som attan. En del har klagat på att Michael Brandon är blek i huvudrollen, men jag tycker att det har med hans karaktär att göra och han fungerar utmärkt som hjälten. Mimsy Farmer som hans fru är som vanligt utmärkt, hon har jag alltid ansett vara en av de finaste skådisarna i den europeiska genrefilmer. Dialogen och karaktärerna är överlag mindre styltiga än vanligt. En höjdpunkt är Jean-Pierre Marielle som den fjollige detektiven, till viss del en karikatyr av en medelålders homosexuell man, men spelad med både talang, djup och hjärta. Samt mycket humor.

Som vanligt är Argento före sin tid, och trots att giallo-genren här redan var i full blom så lyckas han vara inovativ och undvika de värsta klyschorna. Mordscenerna är höjdpunkterna, och även om de inte är direkt grafiska så är de våldsamma och fantasifulla. Jakten i parken är fenomenalt genomförd till exempel, en av Argentos bästa thriller-sekvenser. Några udda sekvenser är en pistolkula i slowmotion, snyggt som tusan, och gör att senare års "nyskapande" kulor i slowmotion ganska poänglösa samt en bilolycka i They Call Her One Eye-slowmo, som andas sekvenserna i Death Proof fast utan samma grafiska splatter. Men det snyggaste är ändå den återkommande drömsekvensen där Roberto bevittnar en grafisk halshuggning med svärd. Så jävla snyggt.

Det klagas en del på humorn i den här filmen, men först och främst är det inte speciellt mycket mer humor än de andra delarna av hans djur-trilogi eller Deep Red, och den mesta fungerar faktiskt bra. Detektiven, som bidrar med en del komik bra, och den perverse brevbäraren är skön också. Four Flies är ett mästerverk i samma klass som det andra Argento gjorde på sjuttiotalet. Jag är osäker på om jag helt och hållet köper konceptet med ögonen och att det sista man ser finns lagrat där, men Argento är en såpass skicklig filmskapare att man låter sig luras och dras med i det hela. Det är väl det som kallas filmmagi antar jag...

tisdag, februari 24, 2009

Ringo Starr - Galen konststudent?


Klumpigt och ointelligent "satir" av Zetterling här, det är självklart.

Men är det inte den galne konststudenten ovanligt lik Ringo Starr?

Reinfeldt har fått galopperande kungasjukan!


Att Reinfeldt kanske inte alltid har huvudet på skaft vet väl de flesta, men dagens uttalande om det stundande giftemålet slår allt i humorväg.

"En kvinna av börd får äntligen sin man av folket"
- Jamena huvva. Det är väl meningen att vi ska stå med hatten i handen och niga och bocka för att en rik person har gift sig med en annan rik person. Som om det betyder något för det svenska folket.

"Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund, som det är för Sverige och stora delar av världen kommer det här som ett ljus av hopp"
- Här har galenskapen helt träffat Reinfeldt. "Stora delar av världen"? Tror han allvarligt att ett giftemål i Sverige överhuvudtaget väcker någon uppmärksamhet utanför skandinavien? En notis på CNN's hemsida räcker tyvärr inte. Det känns tragikomiskt att statsministern faktiskt tror att deras giftemål ska lätta upp i den världskris vi har.

"Att kärleken segrat och jag tycker att det är väldigt glädjande både att kungen har fattat detta beslut och att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har fått varandra till sist"
- Vad är det för seger egentligen? Har karln inbillat sig att det rör sig om en Romeo & Julia-historia här? Prinsessan som får sin "arbetarkille"? Ännu obehagligare är det att han godkänner att kungen haft något att säga till om det hela. Brudparet är över trettio år, är det verkligen lämpligt att en person bestämmer över dem?

"Med sin värme och sin stora kunskap har hon väckt stort förtroende hos svenska folket"
- Vickan är säkert en trevlig tjej, hon verkar toppen. Men att generalisera och påstå att det svenska folket känner förtroende för damen är väl att ta i.

"Båda två markerar ju en vilja att tjäna Sverige och göra bra saker för Sverige"
- Vadå? Klippa ett sidenband? Vara tvungen att hålla inne sina åsikter eftersom det kan störa andra nationer? Leva gott på skattebetalarnas pengar? Absolut, under giftemålet kommer det säkert dras in lite PR-pengar till Sverige i form av mer shopping och dylikt, men sedan falnar det av och vi är tillbaka på samma ekonomiska breddgrad igen. Snacka om att tänka kortsiktigt.

Förresten, är det inte underhållande att se Daniels stela fejkade leende och Victorias uppenbarliga riktiga leende? Jag misstänker att Daniel inte är så förtjust i uppmärksamheten...

Är homofober homosexuella?

Varför hyser vissa ett sånt agg mot homosexuella? Vad är det som triggar den där aggressiviteten? Själv har jag fått en hel del grova hot och förolämpningar den senaste tiden, flera av dem har jag inte publicerat eftersom de helt enkelt är för mycket, och detta har riktat sig mot att jag är bög och att jag lever ihop med en man (eller "polsk hora" som den anonyma personen envisas med att kalla Gregory). Varför blir det så här?

Nu är jag väldigt öppen av mig och har aldrig känt någon skam över den jag är. Dessutom så slår jag oftast tillbaka med samma mynt mot folk som beter sig illa. Ingen "vändra andra kinden till" här alltså. Jag tror det är frånvaron av blygsel och skam som retar vissa personer. Jag var blyg som barn, men innerst inne var jag aldrig blyg. Bara nedtryckt av personer runt omkring mig i skolan, och då jag inte gillar våld (men inte avfärdar det heller - jag är lite dubbel i den där åsikten) så slog jag inte tillbaka fysisk. Dessutom har jag alltid uttryckt mig bättre under stress i skriftlig form än muntlig. Och det är helt okey att skicka brev på skolgården.

Det finns några exempel på kända homofober som visat sig vara homo- eller bisexuella: Ted Haggard, Jörg Haider, Jim Jones, J. Edgar Hoover, Larry Craig osv osv. Börjar man dra in högt uppsatta religösa män eller politiker som arbetat mot "sexuella perversioner" och som visat sig själva vara pedofiler eller uttnyttjat kvinnor gör att listan blir väldigt, väldigt lång. Jag tror egentligen inte detta har med religion att göra, utan mer med makt. Behover av makt och kontroll. En person som plötsligt tror sig stå över alla andra tar sig också extra stora friheter. Då går det bra att fördöma homosexualitet när de själva har förhållanden med män vid sidan om, eller att sjunka djupare ner i sitt behov av barnpornografi eller att uttnyttja kvinnor.

Studerar man språket hos dessa anonyma skrivar-talanger så är det oftast väldigt sexuellt också. Det är mycket vulgärna könsord, referenser till analsex och så vidare. Ibland blir jag generad själv, inte över själva hoten utan att språket är så pubertalt. Personen som skrivit till mig på senare tiden har haft ett extremt vulgärt språk, och man undrar om denna sex-fixering avspeglar honom (eller henne) själv? Han kanske har saker inom sig, sådant han inte är bekväm med. Fantasier och så vidare som inte passar in i den världsbild som han blivit uppfostrat i. Något som kan skapa sprickor i fasaden.

Lyssna bara på den här gubben, det är hans riktiga röst och trots att han är väldigt fientlig mot homosexuella (och kör den gamla tröttsamma ramsan om att bögar är de som står för alla övergrepp mot barn) så verkar han extremt väl insatt i hur han skulle vilja ha sex:



Även om det inte stämmer i alla fall, så tror jag att undertryckt sexualitet ofta resulterar i homofober. De kanske inser att det är försent att börja leva livet och det bittra i att tvingas leva i en lögn. Många verkar dessutom desto äldre de blir bli mer och mer upprörda över att homosexuella lever som andra människor. Och jag kan slå vad om att det beror på att de själva aldrig kunde leva på det sättet.

Det är både deras eget fel, men även samhällets. Tack och lov är det förändrat nu, men det är fortfarande en lång väg att gå.

Andra dagen i en ny vecka

Expressen hetsar upp sig över ett eventuellt förlovningsrykte. Who cares? Egentligen? Gamla rojalister, uttorkade tanter och en och annan Östermalms-moderat givetvis. Men kul för Viktoria om det skulle vara sant givetvis, men ointressant för resten av Sverige.

Igår var det en kort dag. Hade ett ärende till Märsta centrum, som gick fort och effektivt men sedan att ta sig in till Kungsholmen och jobbet där tog en stund. Det känns som om tåget går lite långsammare, plöjer sig sakta genom snödrivor och sedan ska man vada i flera meter djup snö längst med Karlbergskanal (eller vad den nu heter) och in på kontoret. Känner mig trött efter helgen som trots allt blev ganska händelselös, och därför reagerade kroppen långsammare också.

Idag finns det en bra krönika av Ronnie Sandahl i Aftonbladet, läs den. Han har ganska exakt satt fingret på vad som har hänt i vinter och vi är många som är ledsna för vad som har hänt och hur människorna har utvecklats.

Jag inser också att jag är lyckligt lottad. Jag är frisk, har ett bra jobb som ger hyfsat betalt och kan komma hem till en vettig kille som numera är min sambo. Det är nog inte alla som kan känna sig ha den tryggheten och den lyckan, och jag lider med dem. I veckan får vi dessutom en hel del besök från Östersund och det ska bli riktigt kul, men troligen slitsamt. Så vi kommer nog vara helt däckade på Söndag. I alla fall blir det Fredagen den 13:e på bio + inte mindre än två stora konserter innan veckan är slut! Kul! :)

måndag, februari 23, 2009

Mäns våld mot kvinnor


Nu vet vi alla att det finns många fullständigt genomvidriga kvinnor där ute, men tyvärr är det så att sådana män verkar finnas i oerhört mycket mer mängder. Läser om Toni Alldén som uppenbarligen sköt Carolin och hur han försöker skylla ifrån sig trots att han uppenbarligen sköt kvinnan två gånger, varav en gång i huvudet. Varför han överhuvudtaget slet med henne med våld vet vi inte ännu, men kanske var det hans manlighet som fick sig en törn när Carolin inte ville debattera eller låta sig förföras av en gammal gubbjävel.

Det där med manligheten... hur känsligt är inte det egentligen? Livet har varit fullt med macho-män som med våld och hot har fått igenom sin vilja. I alla fall för en stund, sedan har de fallit till marken som de känslomässiga vrak de egentligen är. Även om det sägs, och det tror jag på, att det är yngre män som lever farligast så finns det ett enormt mörkertal med män som slår sina fruar, flickvänner, pojkvänner, barn eller de som de anser ska kontrolleras.

I vår familj har det funnits några såna "män" (det är svårt att kalla dem för män då de snarare beter sig som... apor). Harry till exempel, som hotade att döda mig när jag var sju-åtta år. Det var det sista jag hörde av honom, men historierna om hans terror lever kvar än idag. "Pappa L", som jag kallar honom, finns också kvar. Han slog sina barn och betedde sig riktigt otrevligt. Vilket de flesta verkar tycka om honom än idag.

Men båda spelade lika oskyldiga. De kan inte stå för att de är så mentalt svaga att de hotat och slagit personer som är väldigt långt ifrån deras egen storlek.

Jag tror att Carolin blev offer för en missriktad manlighet. Hon sade emot gubben, han klarade inte av en sådan dissning och dödade henne.

Jag tror vi är många som blir äcklade av denna formen av beteende. Jag pratar inte om dödandet, för det är väl självklart att vi inte gillar, men den nedlåtande attityden mot kvinnor som detta trots allt kommer från.

Lite japanskt nittiotal: The Bubblegum Brothers!



En av The Bubbelgum Brothers stora hittar, och själv hörde jag den för första gången i 1993 års lysande American Yakuza (ni vet där Viggo Mortensen fick någon form av genombrott). Där är det några japanska gangsters som terroriserar Viggo med den här låten hela tiden.

söndag, februari 22, 2009

Recension: Don't Be Afraid of the Dark (1973)


Sally och Alex Farnham är ett (relativt) ungt och framgångsrikt par som just köpt sig en stor gammal villa. Sally är egentligen bara hemmafru och Alex är det överambitiöse advokaten som bara strävar efter att bli delägare i advokatfirman. Sally har hittat sig ett litet rum där hon kan tänka sig att sitta och lägga upp inköpslistor och andra hemmafrusysslor. Rummet har en eldstad som är rejält tillbommad. Hon försöker få den gamle hantverkare som hjälper dem att fixa till huset att öppna upp den, men han vägrar.

Hon är dock inte den som är den och bryter själv upp en lucka... och efter det så börjar märkliga saker hända i huset. Hon hör viskande små röster, inbillar sig att saker och ting springer förbi henne nere runt benen och saker far i golvet utan någon förklaring. Vad hon, och ingen annan, inte vet är att hon har släppt loss tre stycken mini-demoner. Håriga rackare med kala skrynkliga huvuden! De vill bara en sak... ha hennes själ!

Naturligtvis är det ingen som tror henne när hon börjar yra om små monster, och hon får ensam kämpa... kanske förgäves... mot de elaka små djävlarna!

Enligt IMDB så är Don't be afraid of the dark av de snabbast producerade tv-filmerna någonsin. Från godkännande av manus till färdigfilmat på runt två veckor! Detta på grund av en kommande strejk. I alla fall så är det en ruggigt välgjord och cool liten film som i stort sett bara utspelar sig i huset och för det mesta bara har Kim Darby mot tre stycken småmonster. Effekterna är faktiskt förvånansvärt välgjorda, och det finns inte en gång som illusionen av dessa småkrabater mot den gigantiska omgivningen krackelerar.

Något som man direkt reagerar på är dock hur extremt osympatisk hennes man (Jim Hutton) är. Extremt egocentrerad, men på något sätt så känns det som om vi ska acceptera det som normalt. Men å andra sidan får han sitt straff för sin otrevlighet senare också...

Tyvärr finns den inte på DVD ännu, men eftersom det ryktas om en nyinspelning så kanske det kommer en fin utgåva för eller senare, för detta är en pärla bland TV-skräcken.

Recension: Resurrection (1999)


Christopher Lambert spelar en helt okey snut vid namn John Prudhomme, som tillsammans med sin fru har flyttat från New Orleans till Chicago. Deras son dog i en tragisk trafikolycka och Prudhomme har svårt att släppa det som hänt. Han anklagar sig själv och lägger mer tid på jobbet än sin på sin fru. En seriemördare härjar i stan. Det första offret saknar höger arm. Det andra offret dyker upp och saknar högra armen... och sedan fortsätter det lem för lem.

Dessutom så skördas det ett nytt offer varje fredag. Morden tycks ha bibliska kopplingar, och Prudhomme misstänker till slut att någon försöker återskapa kristus kropp lagom i tid till påsken! Prudhomme blir mer och mer besatt av morden, och när hans partner Hollinsworth (Leland Orser) råkar illa ut så går det inte att stoppa karln... men mördare har fler överraskningar i backfickan, till exempel Prudhommes fru...

Efter att Se7en kom 1995 så svämmade branschen över av seriemördarfilmer. De flesta faktiskt helt okey, men bara en lyckades hamna på samma skala av kvalité, nämligen Resurrection. Att den egentligen är så bra är förvånande, då det uppenbarligen är en cash-in på ovannämnda film, men storyn av Brad Mirman och Lambert själv är engagerande och bra och har hela tiden nya vändningar. Dessutom är det min favorit Russell Mulcahy som regisserar och om det är någon som kan få till riktigt snygga filmer så är det han.

Handlingen och karaktärerna påminner mycket om Se7en, men lever sina egna liv och är väldigt övertygande. Även mördarens motiv och stil påminner om mördaren i den mer kända filmen. Men låt er inte luras av det, Resurrection står väldigt bra på egna ben. Inspelad i Toronto, Kanada, som stand-in för Chicago och ett ständigt regnväder gör att det blir en mörk och mysig stämning. Lambert är riktigt, riktigt bra och får fin uppbackning av den ständigt utmärkte Leland Orser. Två andra sköna killar har mindre, men viktiga roller, nämligen genreveteranen Robert Joy och regissören David Cronenberg.

Man skyr inte direkt från blod och gore heller. Inte för att man egentligen får se några mord, men oftast är det extremt saftiga scener när man upptäcker offren - i ett fall levande med hela benet bortskuret och blod sprutande i ansiktet på Lambert! Det är väldigt välgjort och mycket detaljerat.

Personligen tycker jag det här är en höjdarfilm, en av Lamberts och Mulcahys bästa.

Att styra händelserna runt omkring

Ni kanske kommer ihåg incidenten på kemtvätten? Det där har gjort mig nervös väldigt länge och har hindrat mig från att kemtvätta mina skjortor. Istället har jag mest hållt mig till tröjor som jag kunnat tvätta själv.

I alla fall så hittade jag en till kemtvätt i närheten och gick dit och frågade om priser och liknande. Det kändes vettigt och jag promenerade dit med G igår lördag för att lämna in lite tvätt. Jag skojade och sade något om att jag hoppas att inte den andra kemtvättsgubben jobbar där också.

Ni kan gissa hur det gick? Vi kommer in och bakom några tvättställningar så ställer sig min gamle bekant upp och önskar oss välkomna. Jag blir lite ställd först, men låtsas som ingenting och genomför affären. När vi kommer ut igen så tittar G och jag på varandra och säger nästan samtidigt att "det där var samme man!".

Egentligen kände jag mig lättad över att ha fått fronta min "demon" igen. En bagatell kan tänkas, men för mig är det viktigt då jag helst vill tvätta vissa av mina kläder regelbundet på en kemtvätt, och att ha en sådan service nära mig är väldigt behändigt. Så nu har jag kommit över den "faran". Jag kan kemtvätta igen.

Efteråt åt vi på kinakrog, vilket vi brukar göra som vilket Svensson-par som helst. Oftast på söndagarna. Det är trevlig och rolig personal som kan ha samma burdusa humor som oss, dessutom har vi vårt fasta bord. Äkta stammisar alltså. Vi började snacka om att styra sitt öde, och att - enligt G - det är vi som styr händelserna runt omkring oss. Det fungerar inte om vi kräver något, utan sker bara för att vi vill att saker ska ske. Som om vi står på samma plats och allt dras till oss. Många människor tänker negativa tankar och drar därför till sig negativa saker, medan vissa tänker och riktar sin energi mot något de vill ha utan att kräva det - och det genomförs.

Jag vill minnas att innan jag och min mor råkade ut för en våldsam bilolycka för en massa år sedan, så sade jag "Den här bilen kommer att falla ihop snart". Fem minuter senare var den skrot. En slump, en ganska humoristisk slump dock. Men det leder vidare till en betydligt intressantare händelser som skedde i låg- eller mellanstadiet. Det var på St Pers i Sigtuna, och vi förberedde något form av uppträdande för släkt och familjer. Jag var för blyg för att stå på scenen på den tiden, men hade väl något uppgift bakom scenen.

På en av repetitionerna veckan före så stod hela gänget på scenen. Jag tror ingen var utklädd, utan det var en vanlig genomgång av föreställningen. Plötsligt får jag en känsla av att ljusrampen ovanför oss skulle lossna och rasa ner. Jag bad den som stod närmast mig, en lärare tror jag, att ta ett steg bakåt då jag trodde att något skulle ske. Hon gjorde så, och några sekunder senare - det rörde sig verkligen om sekunder - så lossnar ljusrampen från sitt fäste högt där upp i scentaket och ramlar rakt ner på mina skolkamrater. Bara en av dem råkar riktigt illa ut och får allt på huvudet eller axeln och tuppar av.

Läraren tittar på mig och frågar "Hur kunde du veta?". Sedan var kaoset igång och folk sprang som yra höns.

Ibland så styr man saker och ting. Eller man känner på sig i alla fall. Jag var aldrig den som ens blev erbjuden att stå på scenen, fast jag så gärna ville. De trodde väl att jag var för blyg och inte skulle vilja. Men jag ville så gärna. Detta kanske var mitt sätt att få den där uppmärksamheten. Jag styrde händelserna där ett par sekunder och kanske till och med skrämde läraren...

...eller så var det bara en märklig slump.