lördag, mars 07, 2009

Recension: The Secret Invasion (1964)


Några år innan Dirty Dozen så kom Roger Corman på den här storyn under ett tandläkarbesök. Ett gäng kriminella lovas frihet om de genomför ett farligt uppdrag bakom fiendens linjer, givetvis under andra världskriget. Corman anställda några kompetenta killar som Stewart Granger och Mickey Rooney, men det är Henry Silva och Raf Vallone som verkligen är riktigt bra. Henry Silvas karaktär är så komplex att man undrar om han inte hörde hemma i en mer ansedd film, och får lov att göra så hårda saker att man bara bugar och bockar. Vad sägs om att skära av sig handlederna för att kunna bli förd till sjuka, låta doktorerna rädda sitt liv och sedan sätta igång att döda folk runt omkring sig?

Allt utspelar sig ett mycket pitoreskt före detta Serbokroatien, med fanastiska scenerier, ganska storslagna actionscener och non-stop spänning! Corman hade en budget runt sexhundratusen dollar och får filmen att se ut som det dubbla eller tredubbla. Det är många statister, flotta miljöer, elaka nazzar, mycket explosioner och en förvånande mängd blod. Bland annat är det en stackars nazikille som får en stor krok i huvudet helt oväntat!

Tyvärr känns det som The Secret Invasion är ganska bortglömd, vilket den inte borde vara med tanken på historien - som sedan Dirty Dozen fick ta äran av - och den överlag väldigt snygga produktionen. Ibland skiner budgeten igenom, till exempel när man inte har hunnit klart inspelningarna i solljus och tvingats köra på med värsta strålkastarna för att fejka dagsljus - i utomhusscener. Det märks, men det gör inget. Corman var en av sin generations bästa regissörer och han gör ett mästerligt jobb.

Mickey Rooney är en bra skådis, men kämpar med en ganska usel irländsk dialekt. Stewart Granger har jag alltid delade meningar om, men gör bra ifrån sig. Förutom Silva är det alltså den italienska skådisen Raf Vallone som gör ett utmärkt jobb. Han lyckas båda ingjuta förtroende och farlighet i sin brutale italienare, men är samtidigt en kille som man kan lita på. När karaktärerna en efter en dör mot slutet så känns det faktiskt i hjärtat. Ett bra betyg alltså.

Detta är en utmärkt film (med en lam titel) för fans av men-on-a-mission-filmer, euro-krigsrullar och som bara vill ha lite enkel go spänning en lördagkväll.

Recension: Strip Nude For Your Killer (1975)


Med en regissör som Andrea Bianchi och en titeln som Strip Nude For Your Killer så kan man inget annat än förvänta sig en våldsam sleaze-fest utan dess like. Bianchi har gjort extremare filmer, men vad som egentligen förvånar mest är hur stilistisk och genomarbetad den här rullen känns.

Nino Castelnuovo spelar den coole modefotografen Carlo Bianchi, ständigt på jakt efter nya damer att fälla och intressanta sätt att tjäna pengar pengar. Hans coola assistent Magda spelas av Edwige Fenech och över studio så chefar den hårdsminkade Giselle (Amanda) och hennes ordentligt överviktige kåtbock till make Maurizo (Franco Diogene). Allt går väl tills att en av fotograferna blir brutalt mördat i sitt hem, och snart så följer fler offer.

Mördaren är klädd i läder och motorcykelhjälm och är ovanligt sadistiskt i sätten att ta ihjäl sina offer...

Storyn är standardmall 1A, men Bianchi verkar ändå väldigt road av historien och vräker på med spännande scener, snygga och blodiga mord, underhållande skådisar och både medveten och omedveten humor. Samtidigt som den är väldigt snygg så finns det märkligt övertydliga missar, som när kameramannen och en scripta syns ordentligt i en spegel! Men det gör ingenting.

Faktum är att manuset faktiskt är riktigt bra, och det enda som kanske drar ner tempot är evighetslånga nakenscener. Det är roligt på sitt sätt, men har man sett en naken människa en gång så har man sett dem alla! Mördaren är svårt att lista ut och när karaktär efter karaktär tas bort som misstänkt så blir det faktiskt riktigt lurigt.

Våldet är brutalt. Det är inte grafiskt på samma sätt som Argento, men det är tillräckligt grafiskt för att antagligen ha chockerat en hel del på sin tid - och kanske även idag. Bianchi verkar ha haft en sadistiskt läggning, i alla fall enligt manusförfattaren Massimo Felisatti, och fick utlopp för mycket sådant i och med sina filmer.

Snygg och kul giallo alltså, en av de bättre i mellanskiktet.

fredag, mars 06, 2009

Räddningen: Gryphon D100


Utan manicken här ovan så hade jag aldrig kunnat slutföra katalogiseringen av min DVD-samling. Ibland så måste jag säga att jag är glad att jobba på ett företag som sysslar med arkivering och registering :)

Ett praktiskt tips till Rob Halford!

Rob är en fantastisk sångare, men han har en tendens att luta sig fram ordentligt när han sjunger. Kanske för att han kan ta i bättre då och förgylla vår vardag med sin mäktiga röst.

När Markus, jag och G var på konserten så kom vi på att något som skulle underlätta för Rob var om han målade ett ansikte på sitt huvud, så att det hela tiden ser ut som om han har ansiktet mot publiken.

Så här ser min vision ut av denna lösning:

torsdag, mars 05, 2009

Mina tio asiatiska favoritfilmer - någonsin!


Att lista mina tio asiatiska favoritfilmer är nästan helt omöjligt, speciellt eftersom asiaterna är duktiga på så enormt många genrer och är väldigt kreativa av sig. Inte alltid nyskapande givetvis, men varför måste en film vara det? För att göra det enkelt för mig så har jag helt uteslutit kaiju-genren. Det blir för "geniala och fantastiska" filmer då. Först tänkte jag också undvika Miike-filmer, men karln har gjort för många bra filmer för att ignoreras. Filmerna är som vanligt sådana historier som stannar kvar hos mig en längre tid, sådant som jag kan se om och referera till utan att tröttna. I mina ögon "klassiker" och "mästerverk" alltså. Vi går igenom dem en efter en, utan inbördes ordning:

Tears of the Black Tiger
- Detta är givetvis arthouse-trams till en viss del, en sådan där film som Folkets Bio-medlemmar antingen skulle avfärda som "kultfilm" eller som mästerverk. Nu är filmen också ett mästerverk, och den mästerligheten går långt bortom ploj-grejen med färgerna, genren och karaktärerna. Det är en bra och vacker historia, brutalt våld och väldigt thailändskt. En del skulle nog säga att den har lite för mycket av det goda, men det är det som är det som är så bra! Det är en rejäl gräddtårta av allt som filmskaparna tycker är läckert. Favoritscenerna är många, men attacken mot banditernas läger är fantastisk.

G.I Samurai
- En film som följt mig sedan de tidiga tonåren. Först på en klippt svensk VHS, sedan på en amerikansk utgåva och numera på en stolt DVD. Den dagen den kommer på Blu-Ray så kommer jag att köpa en sådan spelare också. En del fånigheter som hör till tiden, men utan tvekan en av de bästa filmer Sonny Chiba gjort. Konceptet är klockrent och actionscenerna är makalösa.

The Inugami Family
- Jag älskar Agatha Christine. Och jag älskar japansk film. Så det är ett genialt drag att producera en film som The Inugami Family, något jag förstår är en i raden av liknande deckare. Detta är långsamt, har en miljard karaktärer och intriger, knallrött blod och 100% mysstämning och överraskande vändningar. Dessutom så väver den in lite kontroversiella ämnen för sin tid och plats. Är det någon som sett de andra filmatiseringar om karaktären Kosuke Kindaichi? Läs gärna min gamla recension.

Dead or Alive 2: Birds
- Ettan är briljant, men det som gör tvåan (i den mån det kan kallas för tvåa) är att den har en mittensektion som handlar om hur våra huvudkaraktärer beger sig in i barnteaterbranschen. Det är roligt och tragiskt, vackert och våldsamt. Och givetvis väldigt välspelat. En film som jag aldrig har tröttnat på, och som fungerar väldigt bra ihop med den hyperaktiva första filmen. Den tredje filmen är helt okey, men hamnar aldrig riktigt på samma kreativa nivå.

Ong-bak
- Det är en film som enbart går ut på action, mer action, lite till action och mer fetaction. Skådisarna är sådär, humorn är sådär, foto är lite ojämnt, regin är stabil och manuset är tunt. Men ack vilket drag och vilken vansinnig karisma den märklige Tony Jaa har. Det är en film som lyckas överleva hypen och den imponerar fortfarande, trots många andra filmer som försöker sig på samma sak. På den thailändska DVD’n går en del av extramaterialet ut på att lära oss tittare så dödliga slag som möjligt. Politiskt okorrekt, men det visar bara hur totalt hämningslös filmen är.

Resurrection of the Little Match Girl
- Massiv dyr flopp från Sydkorea. Väldigt förvirrande, grädde på moset, existensiell, kryptisk, bra action och fenomenal musik. Inledningen börjar som är färglagd stumfilm, vidare in mot dataspeltävlingar, sedan blir det John Woo-action, transor och ett slut som man kan fundera länge på. Den är genial, men den blev kanske för mycket och för splittrad för den stora massan.

Happiness of the Katakuris
- Visst är det irriterande att den här filmen av någon anledning ses som en zombie-musikal? Eller "Sound of music korsat med Dawn of the dead"? Det är ett löjligt påstående då det finns en kort scen med några zombies och en scen där familjen dansar på en äng. Och det befogar inte såna fjantiga liknelser. Men i alla fall, detta är en film som jag sett otäckt många gånger. Jag går nog så långt att jag anser det är Miikes bästa film. Den saknar dock yakuzas och övervåld, och fokuserar på en absurd vrickad humor och väldigt bra och underhållande sångnummer. Det är en sån där film som får min hårda och brutala personlighet att mjukna. Sånt kan vara trevligt ibland.

Memories of Murder
- Enligt en tidigare recension på bloggen så skriver jag: "Detta är en fenomenal film. Det är delvis drama, delvis komedi och delvis thriller. Men mest drama och komedi faktiskt. Humorn är svart och stundtals väldigt rolig med vissa scener som gränsar till slapstick. Det är en märklig kombination för en film som bygger på verkliga händelser, men det gör den också ovanligt engagerande och verklig." och jag skulle vilja höja den åsikten med hundra, ungefär. För SÅ bra är den. Inget för människor med svårt att sitta still, men för mig så ramlar den upp bland världens bästa seriemördar-filmer.

Aces Goes Places 4
- Jag har recenserat den tidigare på bloggen och det är absolut den bästa tokfilmen från Hong Kong. Den har ett vansinnigt röj, bra fighter, fantastiska bilstunts, underbar HK-buskis, trams och flams och egentligen inte en enda död sekund. Man försöker få Sam Hui att bli en ny Jackie Chan här, och även om fighterna inte är lika avancerade så är det bra nära. Guilty pleasure hela vägen, men det står jag för.

Gozu
- Den tredje Miike-filmen på den här sidan och valet stod mellan den här och Ichi. Det är två grymt olika filmer, även om båda är Yakuza-rotade. Gozu vinner dock för att den egentligen är ännu bisarrare och makabrare än Ichi - men på ett väldigt subtilt sätt. Gozu har allt som en Miike-film ska (utom möjligtvis övervåld), men bröstmölk, antydningar att alla män egenligen bara vill ligga med varandra, långa tysta scener, absurd humor och provokativa scener som känns helt naturliga. Bröstmjölkstanten är nog den läskigaste som någonsin visats på film. Men konstigt nog väldigt rörande.

Dagens DVD-inköp

Dagens inköp blev, förvånande nog, Children Of The Corn Special Edition Box Set (5.1/DTS) (3 Discs) (Anchor Bay). Inga toppenfilmer, speciellt inte ettan, men de efterföljande delarna är ändå ganska kul och blodiga. Ska köpa boxen med del 4 till 7 nästa gång också.

Loch Ness Terror slank också med, eftersom det är trevligt med Loch Ness-filmer :)

onsdag, mars 04, 2009

Musik för nerladdning: Termodynamikens Sjunde Lag på Last.fm!


Nu finns hela vår discografi, från 2002 till 2009, upplagd på last.fm både för att lyssna på streamat och att tanka ner. Det rör sig främst om elektroakustisk musik, där det första albumet är det mest abstrakta - sedan blir det mer och mer "kommersiellt", fast ändå långt ifrån normalt.

Här och där smyger det in sig några hederliga sånger, till exempel We Are The Owls, A Little Beat Further, Tysjöanstalten-blues och Goblinman. Men mest är det absurt, tokigt, småpretto och udda.

Besök vår officiella Last.fm sida NU! ;)

Vi har även uppdaterat vår Myspace-sida, så ni är givetvis också välkomna dit. I vanlig ordning så har vi också en vanlig hemsida och till helgen så kommer nog troligen hela vårt samlade bibliotek av musikproduktion ut på Piratebay också. Men jag håller er uppdaterade om det.

tisdag, mars 03, 2009

Freds Tuffa Filmer Redux

Det är pinsamt, men jag hittade igen min gamla gamla hemsida som jag senast uppdaterade 2003. Hade faktiskt ingen aning om att den fanns kvar. Finns en hel del recensionen där, men helt ärligt så stor jag att de flesta av dem suger :)

Jag ska gå igenom och eventuellt flytta över nåt till den här bloggen, men jag fruktar att texterna är på tok för dåliga och åsikterna i sig är grymt pinsamma. Men läs om ni vågar: Freds Tuffa Filmer Redux!

Dagens DVD-inköp


Det blev The Fly: Ultimate Collectors Edition. 23,49 euro på Play.com. Med tanke på att jag inte har en enda av filmerna (utom möjligtvis en singeldisc-utgåvan av tvåan någonstans), så kändes det som ett bra inköp.

Mad about the boy...

...strömmar ur högtalarna här på Il Piatto. Sedan jag flyttade ner så har jag blivit bortskämd med att äta ute. Det är få dagar som jag inte spenderar på en restaurang.

Naturligtvis har det mycket med jobbet att göra samt att det finns en mängd ställen att välja på. Det är skönt att kunna ha råd att vara bekväm ibland faktisk, oavsett vad folk säger. Allt annat är ren avundsjuka.

Jag är en "loner" vid lunchtid. Det är oftast den enda tiden på dagen som man kan få vara för sig själv. Att behöva prata - speciellt om jobb - under intagande av mat är något jag undviker. Det är tillräckligt ansträngande att vara social resten av arbetsdagen att det kan vara skönt med lite mental semester mitt på dagen.

Sedan vi flyttade till egen lägenhet i december så har vi faktisk börjat laga mat hemma igen, vilket både hjälper ekonomin och det blir lite roligare än bara trist mikromat. Vi är väl inte några mästerkockar direkt, men det är kul :)

Nä, nu är det dags att promenera tillbaka till jobbet!

Hårdsminkade röksvampar

Det samlas utanför vår port, jobbets port. En rökande massa av småbrudar från Atletica gymnasiet. Som en hårdsminkad röksvamp med en och annan manlig kantarell med byxhäng ner till knäna. I sitt eget spott så vadar de fram bland resterna av sina mandariner, fimpar och fuktiga ryggavtryck mot fönstret. Man får snirkla sig ut, som om man vore en virknål genom undermåligt garn. De är av de där sällsamma släktet av människor som inte kan gå på rad, utan väller ut på bredden som den ena klonen efter den andra. Alla arbetar för att vara "sig själv", men ser ändå identiska ut. Som popvänster-muppar, högerapor och egentligen vilken grupp av människor som helst. Kampen för att vara unik resulterar bara i en oblyg stilkopiering. Jag påstår inte att jag är bättre själv, som den svartklädda kulturmiffo-wannabe jag är.

Jag tror att vårt jobbs portuppgång är ett utmärkt ställe att skydda sig från den kyliga vinden och den minst sagt oregelbundna nederbörden. Men jag vet inte hur hippt det är att stå och röka nedanför våra logotyper egentligen. Det är som att hänga utanför Pressbyrån och tro att det streetcred eller nåt sånt. Fast å andra sidan, ett hus fyllt av arkiveringsmänniskor, budfirmor och revisorer kanske är jävligt coolt i den åldern. Coolt nog att stå och röka utanför.

Eller är det bara en protest? Nä, det är det inte. Det är ett typiskt flockbeteende, som apor, som människor, som får som whatever. Alla som vill hänga i flock utan att de vet varför. Sedan om det är utan Debaser, Sturecompagniet eller ett av världens största arkivföretag gör nog inte så mycket...

Recension: The Curse of King Tut's Tomb (2006)


Casper Van Dien spelar Danny Freemont, en äventyrlig arkeolog som är på jakt efter sin stora dröm: Tutankhamons grav. Men det är han knappast inte ensam om, utan den onda organisationen Hellfire Council smyger hela tiden i bakgrunden. Ledaren är Nathan Cairns, spelad av Malcolm McDowell som knappt reser sig från sin stol under hela filmen, men den verkliga fienden är den galne professorn Morgan Sinclair (Jonathan Hyde) som gör allt för att bräcka Danny och stjäla hans fynd.

Sinclair vill ha tag i graven eftersom den ska ge honom en ohygglig makt att ta över världen, eftersom där också finns en fruktansvärt elak demon som Sinclair kan styra med hjälp av fyra ihopmonterade stenar som bildar en helig amulett. Danny tänker inte riktigt så långt, utan vill bara bli en erkänd arkeolog. Med sig på äventyret har han ett gäng glada killar, några tokiga australiensare och fängelsekunder - samt givetvis den vackra Dr. Azelia Barakat (Leonor Varela) som han givetvis kärar ner sig i...

The Curse of King Tut's Tomb är alltså en miniserie regisserad av vår favorit Russell Mulcahy, och även om den knappast kommer att räknas till hans främsta verk så är det tre timmar skön matinéeunderhållning för nästa hela familjen. Mulcahy får som vanligt filmen att bli riktigt snygg och där manuset inte riktigt räcker till så smetar han ut med läckra övernaturliga visioner och fina kameraåkningar. Miljöerna är fina och överlag riktigt bra, från Kairos trånga gränder till graven själv - men de digitala effekterna är ganska primitiva, på Sci-Fi Channel-nivå. Men det gör inte så mycket då man uppenbarligen insett att man ändå inte kommer att kunna få det perfekt och hoppas på att tittarna har lite fantasi.

Snyggast är, trots att allt inte håller, graven samt den visionen av helvetet som dyker upp. Det är helt enkelt inspelad i ett stort stenbrott, men så där musikvideosläckert som bara Mulcahy kan få till. Det finns en del monster också, först och främst kanske demonen - som också blir en massa smådemoner som flyger omkring och attackerar folk. En jätteorm gör också en gästroll, men är med på tok för lite.

Casper Van Dien har alltid varit en favorit hos mig, även om han inte är någon briljant skådis. Dock så har han den där ärtiga och underhållande looken och är perfekt att spela lätt omoraliska hjältar. Filmen är för övrigt inspelad i Indien, och det kan man inte tro förrän man ser alla indiska namn i eftertexterna.

Trevlig bagatell helt enkelt.

måndag, mars 02, 2009

Russell Mulcahy



Jag tror faktiskt att han är en av mina favoritregissörer. Karln är iofs en typisk gun-for-hire och regisserar allt som ger pengar, men ofta så lyckas han ta ett tunt koncept och göra det kul och spektakulärt. Det är mycket yta och lite djup - men vem behöver djup när man kan få feta explosioner, läckra kameraåkningar, monster, gore, cool action och i stort sett alltid utmärkta skådespelarinsatser.

På senare tid så har det blivit lite favoriter i repris, bland annat utmärkta Resurrection och underhållande Talos The Mummy.

Jag tror fan i mig att det ska bli lite fler Russell Mulcahy-produktioner under veckan. Naturligtvis inte någon Highlander-film, utan allt där efter som oftast är betydligt roligare.

söndag, mars 01, 2009

Recension: Dai-Nipponjin (2007)


Hitoshi Matsumoto spelar Masaru Daisatou, en ganska tråkig typisk medelålders man som svaghet för lila kläder och som uppenbarligen bär upp en illa maskerad bitterhet. Han bor i ett litet trist hus i Tokyo tillsammans med en katt och gillar saker som är små men som blir stora när de behövs (som ihopfällbara paraplyer och torkat sjögräs). Denna man följer alltså ett dokumentärteam, inte för att han är så förbaskat ointressant och ljuger om sina röriga familjeförhållande, utan för att han jobbar som monster-bekämpare under superhjältenamnet Dai-Nipponjin.

När han behövs, vilket kan vara lite när som helst, så slår regeringen honom en signal (genom sin giriga agent givetvis), han beger sig till närmaste kraftstation där han genom för en religiös ritual, kliver in i ett par gigantiska tajta brottar-kalsonger och förvandlas till en småfet jätte med penntroll-frisyr. Han får slåss med monster som är bisarra att de är svåra att förklara, men ett av dem är helt enkelt Riki Takeuchis huvud på ett muskelben. Fast stort som en skyskrapa givetvis.


Därmellan så pratar han om sitt tråkiga liv, men konfronteras de problem han tvingas förtränga hela tiden: hans senildemente farfar som är en före detta monsterbekämpare, men som nu bara råkar elektrificera sig själv av misstag och ställa till oreda i trakten. Dessutom så tjänar vår hjälte dåligt, har en dotter och ex-fru som inte gillar honom och blir ständigt mobbad av grannarna eftersom han förstör, stjäl elektricitet och är allmänt jobbigt. Dessutom har det kommit ett nytt monster som helt enkelt inte vill slåss med eftersom det är för farligt, det är tryggare att åthuta solande monster...

Dai-Nipponjin är i stort sett gjord som Incident at Loch Ness, Spinal Tap, Rob Robert - hela tiden på gränsen till det absurda, men har såpass äkta karaktärer att man faktiskt bli riktigt rörd (och störd) stundtals. Hitoshi Matsumoto är stillsamt tragiskt med en fånig frisyr, men hans besvärade min över det närgångna kamerateamet känns äkta. Gillar man Miike och Kitano så kommer man nog gilla den här, eftersom den tar sitt ämne seriös och gärna vågar vara rejält kryptiskt, utan att för den delen underspela den abnormt absurda handling och de vansinniga monsterscener som dyker upp med jämna mellanrum.

Allt är digitalt gjort, utom på slutet då det sker en mycket charmig hyllning som jag inte vill avslöja här, och det är både grymt orealistiskt och näst intill fotorealistiskt. Effekterna är makalöst bra, men som hämtade från en serietidning. Realism handlar det naturligtvis inte om och budgeten har varit hyfsat snål, så alla strider är filmade från anklarna och uppåt så att man slapp återskapa allt för mycket gator och människor. Den roligaste scenen är med Niounojyuu, ett illaluktande monster som ser ut att ha en klänning av stora tungor och ett huvud insmält i dessa. Hon står och solar sig mot en skyskrapa och Dai-Nipponjin får i uppdrag att säga till henne att dra därifrån. Dessutom är hon förföljd av en manlig monsterbekant som är väldigt, väldigt kåt. Stor humor! Bokstavligen.

En film med mer lager än man kan tro, och med sin absurda humor och spektulära monsterscener så är det trots allt också en film om skilsmässor, att bli gammal, att bli hatat trots att man gör gott och givetvis dessa evinnerliga japanska traditioner som man bara dras med för att det är en tradition och inget annat, oavsett logik eller inte.

Lysande japansk film. Tänk om Sverige kunde prestera samma kvalité?

Judas Priest 090228







Vi makade oss i alla till Globen 19:00, trots att vi inte riktigt hade velat se varken Testament eller Megadeth. Men båda banden, speciellt Testament, var bättre än förväntat. Till en början höll vi oss i bakgrunden, men under Megadeth så började vi långsamt arbeta oss framåt mellan långhåriga drular, jeans-jacke-killar, medelåldersmän med rakade huvuden, Brunflo-bönder, tonåringar som knappt är torra bakom öronen och egentligen alla andra former av typer.

Hårdrockare är måna om sina fans började två minuter innan utsatt tid, och det var något som fortgick under hela Priest Feast. Inga väntetider, inget tramsigt ljudcheck i flera timmar och artister som uppenbarligen bjöd totalt på sig själv. 21:28 gick Judas Priest in på scenen och gjorde en sådan bra show att alla trista ord jag hört om de senaste årens liveshower bara spolades ner i toaletten på en gång.

Rob är ganska långsam på scenen, och extra långsamt idag vid en nätt ålder på 58 år. Men karln har en sådan scennärvaro backas upp av några extremt showande kollegor i bandet att man aldrig blir uttråkad. Smärta i fötter och rygg försvann i och med att Robban drog igenom klassiker efter klassiker. Min personliga favorit är, som vanligt, Painkiller - som gjordes i en närmast pornografiskt hård version och publiken var i extas. Under hela show så vandrade Rob omkring på scenen, bytte kappor och rockar, kom upp ur golvet genom hissanordningar, reste flaggor, gled in på en tron... och givetvis en motorcykel!

Publiken älskar Judas Priest och de verkar faktiskt uppriktigt älska publiken. Det var en fantastisk show och Judas bevisar att de fortfarande, efter 35 år i branschen är bland det bästa man kan se när det gäller metal!

Med ordentliga smärtor i ben, nackar, ryggar och fötter så tog vi tvärbanan till Årstaberg... och där ett ovanligt långsamt pendeltåg till Märsta. För allt var långsamt efter en sådan här konsert...