lördag, mars 21, 2009

Jehovas Vittnen goes "tigrinja"


Detta var ett ambitiöst försök av den döende sekten Jehovas Vittnen att få lite uppmärksamhet. Jag menar, en gammal skeptiker som mig tyckte det var kul att de utformade sin reklamaffish med hälften svenska, hälften tigrinja - vilket verkar vara ett språk som talas i "norra Etiopien och Eritrea av cirka 4 miljoner människor" (källa: wikipedia).

Fast jag tror det mest kommer att skrämma bort eventuella tokstollar. När jag förstå såg affischen så kändes det som om det var ett påhittat utomjordiskt språk som man snott från någon nördig Star Wars-bok.

Eller förlåt mig: nördig Star Trek-bok är mer logiskt.

Barnens Världskarta


Gregory tog kort på den här reklamskylten idag. Det är för Rädda Barnen och det är ett riktigt bra koncept (klicka gärna på bilden så kan ni ta en närmare titt). För tyvärr är det så att endast i tjugofyra länder är det förbjudet med barnmisshandel. Ja, det innebär även för er där ute som rycker era barn i örat, ger dem en liten örfil då och då, nyper och hotar - ni är brottslingar.

Jag har själv aldrig blivit utsatt för våld på det sättet, och det är jag glad över. Mina föräldrar var kloka och intelligenta nog att förstå att med våld, vilken form det än är, så kommer man inte speciellt långt - och det är helt oacceptabelt att uppfostra barn med våld.

Själv har jag sett en del av mina kamrater och barndomsbekanta blivit misshandlade av sina föräldrar. Redan då, som barn, så blev jag så äcklad över vad de vuxna gjorde att jag svor på att aldrig förlåta sådana personer. Hade jag bevittnat något liknande idag så hade jag garanterat polisanmält idioterna och förstört deras liv för evigt.

Hellre ett liv utan föräldrar än ett liv med sådana som slår en tror jag. Föräldrar är - vilket få accepterar - ersättningsbara, och ingen förtjänar ondskefulla föräldrar. Det där med blodsban är bara trams.

Livet är viktigare än vem man är släkt med i många fall.

fredag, mars 20, 2009

Jesus bor i en kudde


"This is not a miracle, it's a sign of God"

...eeeeeller så är det en skrynklig kudde vars veck med mycket fantasi kan tolkas till ett ansikte. Det är givetvis i en katolskt kyrka som detta "mirakel" har skett och nu flockas visst tusentals tokstollar dit för att skåda på vilket sätt Jesus har visat sig.

Faktum är att jag inte tycker det ser ut som Jesus ansikte, utan mer som en satantisk fruktbarhetssymbol. Se här hur jag förtydligat min tes:


Vi har en sittande djävul (eller bock/demon) med horn och svans och en gigantisk fallos. Han håller till och med upp handen i en hälsning. Det måste vara lite läskigt att ha något sådant i sin kudde, speciellt om man är präst i en katolsk kyrka.

Tack Stellis för tipset.

torsdag, mars 19, 2009

Recension: Bloody Movie (1987)


Här har vi en riktigt obskyr slasher som går att få tag i på DVD om man letar lite. Det är Fred Olen Rays bolag Retromedia (som jag tycker är ett fenomenalt bolag, en av mina favoriter) som gett ut den till slut, trots problem med rättigheter och annat trams.

Lance Hayward var en gång i tiden världens största filmstjärna med ärtiga och actionfyllda stumfilmer. 1941 så köpte han rättigheterna till alla sina filmer och drog sig undan från rampljuset. 1958 dök han upp igen och sålde rättigheterna för en rekordsumma till TV-bolag, och sedan dess har ingen sett karln. Hans stora villa i Beverly Hills har till synes varit övergiven sedan dess och nu ska den alltså säljas och det ska byggas nytt på marken.

Nu blir det lite kryptiskt, men troligen så promenerar Lance fortfarande omkring på området och mördar eventuella inkräktare. Han har blivit galen och girig och vill nu förhindra att stället rivs. Eller är det Lance? Är det kanske... en robot!?!?!?! Jaja, det är bara min egen teori. Ett gäng ungdomar åker dit och ska festa lite och träffar på metal-värstingarna Angel och Joe (där Angel är en kille och Joe är en tjej ska tilläggas), men en efter en så blir de offer för Lance Haywards olika klassiska filmkaraktärer. Ena stunden är det en pirat, ibland Zorro... eller kanske en riddare i rustning? Många karaktärer blir det...

Äntligen hittade jag en film som var tillräckligt intressant att skriva om, och även om Bloody Movie (eller Terror Night som den också är känd som) långt ifrån är ett mästerverk så känns det som ett litet passionerat projekt med en pissliten budget. Det roligaste med filmen är morden givetvis, som alla börjas med ett rappt och stämningsfullt montage av gamla stumfilmsklipp - som för att visa att Lance fortfarande är inne i det förflutna. Sedan så tar han livet av karaktärerna på diverse blodiga sätt.

Det är faktiskt en ganska grafisk film som börjar fint med en blodig ituslitning och en spetsning och sedan blir det diverse spetsningar, en schyst halshuggning, krok i huvudet och lite annat smått och gott. Vi snackar inte Savini här, men fullt dugligt. Resten av filmen är kompetent men lider av en liiiiiten budget. Det har uppenbarligen inte funnits så mycket pengar till att verkligen få till känslan av en fet Hollywood-herrgård, men man har gjort ett försökt med diverse rum och trappor i alla fall.

Veteranskådisarna som dyker upp, till exempel John Ireland som Lance och Cameron Mitchell som snut är kul. Ungdomarna är ok, men gör varken bättre eller sämre ifrån sig än andra liknande rullar från samma period.

Gillar man filmer som Madhouse, Targets, Cat on the Brain och andra filmer som gränsar till verkliga karaktärer så tror jag att man kan uppskatta den här trevliga bagatellen.

Är folk efterblivna?

Kanske det, och dessa "klagomål" var faktiskt ganska roliga i all sin dumhet. Det finns lite mer här.

Många frågorna tyder på det vanliga västerländska förraktet för sådan som inte är "civiliserat" och modernt. Avvikande kulturer anses vara fel och barbariska, vilket bara det bevisas av de politiska grisar vi har i Sverige.

Sedan kan man väl gissa att flera av dessa turist-frågor kanske är kryddade av den som fått frågan själv, eller bara vandringssägner som letat sig in i det verkliga livet.

onsdag, mars 18, 2009

Bilder från David Byrne 090317

Ett gäng bilder som Gregory tagit på gårdagens konsert med David Byrne.






















tisdag, mars 17, 2009

David Byrne var fantastisk!


Jag önskar jag redan nu kunde lägga upp lite av bilderna som G tog under konserten, eftersom jag så gärna vill dela med mig av hur bra den var. David Byrne var på topphumör och fick snabbt med sig hela publiken - som till slut stod upp mellan raderna och dansade.

På scenen var det full fart, mycket humor och nästan performance-artat stundtals när hans tre dansare drog med sig både kören och David själv i bisarra och coola dansnummer. Det blev egentligen med Talking Heads, bara ett spår från My life in the bush of ghosts (som blev extra coolt då David imiterade röstsamplingarna från orginalversionen) och några få låtar från han och Brian Enos senaste (småtrista) platta. De lät bättre live än på skiva, mindre gubbiga och mer fart i.

Något som uppskattades var att karln verkligen hade komponerat showen så att den bara blev bättre och mer medryckande hela tiden. Han sparade Once in a lifetime, Burning down the house och Life during wartime tills slutet och rev ner jubel på jubel.

David och hans kollegor blir inropade och gjorde extranummer fyra gånger i rad. Inte illa alls. En fenomenal konsert och en kväll som kändes perfekt.

Och ja, kulturchefens make var där, precis som på The Residents konserten. Och jag kan bekräfta att det var hans dotter och ingen annan ;)

Tack för mig och god natt!

Jag ser massor av film...

...men orkar inte skriva om dem. Filmerna har rullat på ordentligt här sedan förra onsdagen, då jag skrev min senaste "riktiga" recension. Igår blev det Cronenbergs The Fly, jag har sett Messiah I & II, Citizen Ruth, Sars Wars och en del annat. Mycket TV också (The Office, Curb your enthusiasm), men jag får verkligen ingen som helst inspiration att skriva om det jag ser.

Det blev några rader om Festen, men det var inte heller min typiska text. Jag tror jag känner mig lite trött på att skriva om allt jag ser. Eller allt intressant jag ser.

Ikväll ska vi gå och se David Byrne på Circus, så jag återkommer med en rapport från den konserten.

måndag, mars 16, 2009

Vem var den danska skådisen min mor jobbade för?


Min mor bodde i Köpenhamn på sextiotalet. Hon var ihop med en dansk kille som var en riktig psykopat. Men nog om det. Hon jobbade på en restaurang, ett litet hak, från sju på kvällen till tidig morgon.

Ägaren var en dansk skådis som min mor inte minns namnet på. Men han var påminde om Josef Fritzl (ni vet gubben som höll sina barn fångna i en källare i tjugo år och som är under rättegång nu). Ägaren hade jobbat en del med Dirch Passer i diverse komedier. Många jazzmusiker hängde på haket på kvällarna och nätterna och jammade, vilket var ett underbart tillfälle för morsan att höra bra jazz.

Men vem kan ägaren till restaurangen ha varit? Någon som har koll på gamla danska skådisar? Speciellt någon som kunde ha påmint om Josef Fritzl :)

Bilden här ovan är på den tokrolige Dirch Passer ska tilläggas, som jag även nämnt tidigare i bloggen.

Plötsligt blev jag sugen på att filma igen

Men sedan så spolade jag igenom Farligt Förflutet och tappade lusten lika snabbt som den kom. Visade lite vänner, bekanta och släktingar för Gregory och var själv nyfiken på hur den såg ut efter alla dessa år (tror det var nio år sedan vi spelade in den) och blev naturligtvis lika bedrövad som vanligt. Det är verkligen rent skräp, men det är läskigt hur en film som i alla fall hade kunnat bli lite dumunderhållning blev SÅ trist och usel.

Visst, det är roligt att ha morsan förevigad i en liten roll. Även mina bröder, mig själv, min brorsdotter, vänner från Östersund och några gamla Mats Helge-veteraner - men det är nog det enda filmen duger till så här i efterhand. Den är inte ens rolig. Skådisarna varierar från hyfsat till uselt. Iofs var det en regissör som inte kunde regissera sig ur en våt papperspåse, men något borde han ha fått till. Den hade blivit roligare om man hade inkluderat actionscenen utanför strippklubben, komplett med squibs, slow-motion shootings och en bilkrash! Men regissören tog bort den eftersom den gjorde filmen mindre seriös - som om filmen överhuvudtaget hade någon underhållning att erbjuda.

En av de avancerade statisterna, som spelar Fredrik Dolks henchmen, mördade någon en tid efter denna filmen. Undrar om jag har kvar de urklippen någonstans? Vet inte om det var samma person som samlade på knogjärn och visade upp delar av sin samling på inspelningen!

Nej, jag tror jag tappade intresset för att jobba professionellt med film i och med min första "riktiga" film. Allt efteråt var budgetlösa, ambitiösa indie-filmer och det är nog det jag vill bli ihågkommen för - bra som dåliga. Men Farligt Förflutet är verkligen en film som jag inte har kvar på min CV längre.

Jag såg om Festen igår...


... och Thomas Vinterbergs film är verkligen en av de bästa danska filmerna jag sett. Den är så bra att svenskar brukar kalla den för "dansk-svensk" för att kunna få ta en del av äran, men sanningen är att den är så dansk som den kan bli och skulle aldrig kunna vara gjord av svenskar - varken framför eller bakom kameran.

Förutom den chockerande historien om Christian (Ulrich Thomsen) som på sin fars sextioårsfest berättar om de övergrepp som han och hans nu döda tvillingsyster utsatts för så känns den i mångt och mycket som en dekonstruktion, en total sågning, av högern och borgarpacket där ute.

Det är inte någon hemlighet att familjen är så höger som den kan bli och Thomas Bo Larsen rasistiska fyllevisor skapar ännu ett lager av överklass-svineri (oavsett politisk inrikning) som vi inte sett sedan Badjävlars tid. Att det är tjänarna i hushållet som konspirerar med Christian gör det extra tydligt. Kocken styr och ser till att hans personal gömmer alla bilnycklar så att släktningarna inte kan ta sig därifrån innan Christian fått ta ut tjugo års övergrepp på sin till en början oförstående far.

Men den värsta scenen är när modern håller ett tal och komplett klappar sin sårade son på huvudet med sina arroganta och översittande utläggningar om att han inte kan hålla isär fantasi och verklighet. Trots att hon vet vad som hänt.

Vansinnigt bra film som visar att med ett bra manus så kvittar det totalt vilken teknik man använder för att genomföra sin vision.